Idag fick jag ett stort kuvert i brevlådan. Adresserat till mig, Charlotte i Amerika. Japp, så var det skrivet på framsidan. Det var från Kenneth, min stora skrivande idol och redaktör på Runner’s world Sverige. Och hur glad blev jag. Väldigt! Jätteglad. Glad i kvadrat. Det var en lång artikel om Ö till Ö och hur Kenneth och hans vän Totte klev över mållinjen efter en lång dag i skärgården. Det kändes som om jag var där själv när jag läste det, så bra var artikeln. Men vänta, jag var ju där och fick till och med skaka hand med författaren. Finfin artikel. Läs om ni har möjlighet. Kenneth är kul och skriver otroligt bra, alltid. Sa jag att han är min idol.
Det stod mycket annat fint i tidningen. Det är lyx att få läsa en tidning på svenska, löpning ur ett svenskt perspektiv. Det är lättläst. Och lite annorlunda. Svenskarna har tagit löparboomen på allvar. Det springs i cirklar runt varje stuga och elljusspår. Det verkar också som om svenskarna gillar tekniska prylar, löpband och övervägande många gillar millopp framför maror och halvor. Då verkar det som om jag är väldigt osvensk. Jag gillar långa lopp mer, jag trasslar till det otroligt mycket om jag har för mycket tekniskt i fickan. En klocka på armen räcker så jag vet hur mycket tid jag har tillgodo innan jag måste vända hem. Löpband gillar jag inte så mycket men tränar på att springa intervaller inne. Det känns alltid som om jag ska snubbla och skrapa hakan om jag inte koncentrerar mig vilket gör att huvudet blir tröttare än kroppen. Jag tror att också måste börja posta selfies, det är också stort bland svenska löpare. Eller vad säger ni? Har tidningen rätt eller är det löparboomen som spökar. Jag gissar på boomen.
Idag har jag ägnat mig åt alternativ träning. Terrängcykling, styrketräning och racquetball. Fingrarna blev något lila eftersom solen hade bestämt sig för att inte värma upp Redmond idag. Dimman låg tung och löven var hala. Jag gled runt lite här och där lite orolig att jag skulle vurpa i skogen eftersom jag brukar göra det när jag inte håller tungan rätt i munnen. Styrketräningen var svettig, tre minuters stationer som brände. Bänkpress och tunga slädar. Jag blev tilldelad manssläden med 180 lbs och fick slita hårt. Och så har vi då sista timmen med racquetball. Spännande fyrkantigt, vitt rum med en glasvägg, väldigt studsig boll och en motspelare som legat på USAs topplista över proffsiga spelare. Vad kan jag säga. Jag var svettig, han såg nästan ut att frysa. Jag sprang hit och dit som ett skållat troll. Jag måste säga att jag blev förvånad själv hur snabba fötter jag har. Annars är jag ganska talanglös. Det här med bollar och racketar, nja. Lite för långt från hjärnan för att det ska fungera för mig. Men lite mer träning så blir det nog bättre.