Istid på grusvägen

Solen kom fram på eftermiddagen och jag skickade snabbt iväg ett sms för att få sällskap på stigarna. Är solen framme måste man passa på att skubba ut. Solen är lika ovanlig här som falukorv på Safeway, obefintlig. Brjann kom hemåkandes från jobbet och efter en snabb omklädning såg han ut som Stålmannen på en ledig dag, tight men utan S-et. Och så bar det iväg. Ut I terrängen. Det flåsades i uppförsbackarna och skuttades när det gick nedför. Hit och dit och mest uppför. Och så var vi klara. Tröjor hade plockats av, vantarna likaså. Kyligt men varmt, soligt men lite kallt. Så härligt när solen skiner. Och sen var det bara att återgå till vardagskorven och tvätten. Underbart är kort. Kravlöst och tankefritt. Oavsett hur mycket man flåsar. Sucka ni åt mina yberkäcka ord, så är det bara. Vi träffade två smällfeta, långhåriga taxar i uppförsbacken. Feta som bara den. Jag såg sötingarna på långt håll och tänkte att det måste vara några underliga collies med fantastiskt korta ben. Men så närmade vi oss undren och insåg att det var två rultiga men otroligt pigga taxar. Hur tänker man när man fetar till sina hundar så mycket att de svankar och nästan släpar magen i gruset? Och jag tänkte snabbt att jag måste börja ransonera maten till vårt husdjur Joey. Han kan ju sjunka om han får för mycket mat. Livet kan vara tufft för en guldfisk. Och hur tufft skulle det inte kunna bli om han blev yberfet. Förutom hundarna var det en hel del joggare ute. Ha, elakt va? Ingen vill bli kallad för joggare. Det verkade som om den svenska kylan hade lagt sig över Redmond idag. Här omkring brukar alla nicka, heja eller sätta upp näven i vädret. Det är inte helt ovanligt att jag stannar och pratar med främlingar, sätter mig en stund bredvid en parkbänksvärmare eller växlar några ord med en glad hund. Idag hade istiden sakta glidigt in över grusvägen. Jag nickade och hejade men möttes av komplett tystnad. Fethundsmatten hejade glatt däremot. Var solen så stark att den bländade alla? Hade jag toalettpapper på hälen? Såg jag arg ut? Mystiskt. Jag måste ut imorgon igen för att se om vintern har förvandlat alla alerta löpare till introverta joggare med hörlurar. Det är dags att sova och ställa klockan för morgonträning för den yngsta volleybollspelaren. Och det blir inte något kvällssnacks för Joey.

Lite förkylt

I söndags skickade vi hem mamma och pappa som varit här i närmare två veckor. Det hostades på väg till flygplatsen och det hostas här i soffan. Förkylningen som var här för en månad sedan har valt att komma tillbaka har satt sig på två av barnen. Är vi andra på tur? Att bli förkyld nu skulle vara oturligt. Jag har envist försökt att att hålla i träningen trots ont benet och tidsbrist. Klockan har ringt 5 varje morgon och jag måste erkänna att dagarna går lite i dimma när dagen börjar tidigt. Igår morse var det race day, 2 timmar inomhuscykling och lite intervaller framåt eftermiddagen. Som vanligt kändes löpbandet övermäktigt så jag varvade med trapporna som leder mot parkeringen. Finfint. Idag blir det en plate chipper som jag hört ska vara på gränsen till omöjlig.

Jag tror att våren är här. Krokusen blommar i grannens rabatt och solen värmer när den väljer att komma fram. Det är inte ofta vi ser solen men när den är här är den vacker. Det har varit ovanligt blött de senaste veckorna. Regnet har stått som spön i backen och strömmen har kommit och gått. Temperaturen varierar från några minusgrader till +15, det är svårt att hänga med. Det blir mycket väder här. Det är på eller av, sol eller storm. Det verkar i alla fall som om det har kommit lite snö i bergen så att skidåkarna får mer glid. Skidåkarna i Sverige har det tufft. Vasaloppets spår verkar vara dåliga i år. Jag håller tummarna för alla åkare och hoppas att de tar sig i mål på en tid de kan känna sig nöjda med. Och jag hoppas att blåbärssoppan smakar bra.

Jag missade förra veckans konstert här i Seatttle, Paul Simon och Sting var här och fyllde Key Arena till bredden. Jag får hoppas att det kommer fler tillfällen.

Choices

Yesterday, today and tomorrow is all about time management. How to fit everything in that I am supposed to do. Kids need to be on different locations, in different towns and with different equipment. And I need to figure out how to be on three different places at the same time. Brjann is in Australia this week. He had a bad trip over with lot of cancelations and bad weather but he finally got there and his bags too from what I’ve heard. That’s a bonus. Clean underwear is always nice.

I need to answer emails, work a little bit and I need to get my car serviced. It has a weird rubbery smell from the breaks and it makes noises. But I figured I could just use Brjann’s car since he is gone. That will save me some time. Our house could really use some love and care. My parents are flying over from Europe tomorrow and it would be nice if they would find their way up to the guestroom without having to step around clothes and random stuff. I got the trainer out from the guestroom, all bikes are back in the garage, I folded up the treadmill, cleaned the room and made the bed so I am halfway there.

It is book club tonight. I love it! I should go to the store, clean the house, chill wine and prepare for all those fabulous ladies coming over after dark. I figure if I dim the lights it will be all good. But I have a plan, ladies. Salmon, tiny boiled potatoes, lemon and dill cream sauce, salad, quinoa, cheese, fruit salad and ice cream. And some cappuccinos and chocolates after dinner. Can’t go wrong, I just need to pick up the groceries.

So instead of actually doing something that I should I am sitting here by the oven. I baked bread, had a cup of coffee, a cinnamon bun and I thought about life for a while. It’s all about choices. The girls and I ate dinner last night and talked a lot about choices. The two high school kids in the family had to figure out what classes to sign up for. Next school year is coming fast. And what can I say? Always make smart choices? It’s always good to be a step ahead and choose wisely? But is it fun? So my advice was to try and find something fun and try not worry. And so what if you get a B. There are so many things we need to do in life, so many steps we need to go through. The kids need to start thinking of college when they start high school, and they take high school classes in middle school. They get burned out before they even started. Is this actually the way we want our kids to grow up? I still think they should have recess twice a day, no homework, lots of group projects and art every day. Even if they are in high school. They should have lots of time to hang with their friends, time to walk to Starbucks for a hot chocolate and not drive by. They should watch too many movies, bounce a ball a thousand times against a wall, listen to music loud. They should have more time.

Middle school volleyball season started last week and we are fortuned to have our youngest little walnut in varsity this year. And I am sure it will be a great season with both ups and downs. This is the highlight of the year. Our older kids look back with smiles on their faces. I think one of the most important things you can give to your kids is a village. A village of people that lift you up, environments that makes you feel safe and activities that strengthen you in mind and body. When you move to a new country you leave your village and you have to slowly build a new. We have truly found a big part of our village in middle school volleyball. The coaches that are also teachers/counselors are spreading fairy dust over the gym every day, bringing breakfast to morning practices before school, being there for the kids, talking to parents and just being great. The greatest.

Stay curious and have an open mind. When you know better, do better.

Wear your sweat and dirt with pride

Happy Saturday! The sun is shining and it’s a bright blue sky. The ground sparkles because it’s cold outside. It’s a lovely day for a run, but here I am inside, with a cup of coffee in my hand looking out through dirty windows.

The past weeks I’ve been asked if I can write up training or running programs for friends and people I barely know. I must say that I am very flattered. Extremely flattered actually. How on earth do you think I actually know anything about training? Do I? I know that I am usually nicer to others than myself. I can treat my own body pretty bad and overdo things and at the same time I tell people around me to slow down and listen to the body. I have done a lot of training the past 5 years but I always get help from the best. I usually get monthly programs that meets my needs and abilities, my time and willingness to move and run. Detailed if I have something big planned. Right now my week is kind of basic. I don’t have any mile or time requirements, I actually do what I want to do. Keeping a base and staying fit, but still trying to balance hard and easy days. I must admit that I am extremely worried that I will get injured, twist or turn something so I have backed off and have more easy days than I am used to. I went through a long year with a shoulder that constantly dislocated and it took a good six months to get back on track after surgery. When I broke my elbow the year after it felt like it was the end of the world. I am still working on getting the strength back without surgery. I still get chills when I think of clipping my feet in and have actually switched my pedals on all three bikes to regular ones for a while.

I always get a bit worried during the winter that I will lose it. It doesn’t feel like you are working as much when you stay indoors at the gym. Running and biking outside for a longer time gives you feeling of exhaustion that is hard to top when you do the same inside. And I really miss that. The calm and relaxed feeling of a very tired body. I talked about yoga with a couple of friends yesterday and the yogi in the group stressed the importance of being consistent. If you want to enjoy yoga and improve you need to make a commitment and stay with it for a while. It takes time to get that relaxed feeling. I am not a yogi. I try every now and then, and so far I like hot yoga the most. But we are all different. Running a mountain in rain, snow or sunshine, running a muddy trail with old trees on the side, running on the side a blue lake or meeting a surprised deer in a dark forest that fills me with a relaxed and calm feeling that many people find in the yoga studio. We are all different. But whatever you do, yoga, pilates, running or cycling it takes time and commitment before you get to enjoy the good feeling and relaxed mind. I am working on learning how to like pilates at the moment. After a month of pilates classes I am still not overwhelmed with joy but I can see the benefits. I am stiff and not very flexible so my goal is to work on that. Pilates is very much about breathing and getting strength from that in your movements. I actually think this can benefit your running so I am sticking with it for a while even if it’s not very adventurous.

And from me to you without saying too much of stuff I know noting about…

Shoes. Very important. Get a good pair of shoes or two. It has nothing to do with color or brand. Find shoes that are comfortable and works for you. I have a pair of shoes that I love. A pair of bright green Brooks Cadence, slightly big and dirty. They are sold out, nowhere to find. Those kind if things gives you nightmares. I am learning how to like Nike Flyknit. Loved my first pair, not my second. And it has nothing to do with the color, they feel different. How does that happen? All my Icebugs are amazing on muddy trails and in the water. And my Brooks Pure Grit are great on trails too. I love the feeling of a new pair of running shoes. I have a lot of shoes, more than I need. Ahh, can’t believe that I wrote that.

Find your motivation. Find your spark. Sign up for a race, make a commitment, but start slow. Meet a friend the same time every week. Or even better, someone you don’t know that well, then it’s hard to cancel. My first race was a hilly half marathon. Maybe not a good start but it was a good feeling to finish and it made me going.

Find some kind of exercise you enjoy doing and look forward to when you wake up. For me working out is an addiction, I am very aware of that. Some people get addicted to nicotine, TV, food, computer games or alcohol. For me exercise is a mood changer, it makes me happy. I get a kick out of something adventurous, I don’t mind snow and ice on a trail or a map that is slightly off. I like surprises and when things don’t go as planned. I like the pain. It makes me feel alive.

Make it a habit. Don’t skip days and say that you will do it tomorrow. Stick with your plan but be flexible. If it’s pouring and you can’t take it go inside, if you have an injury do something that doesn’t hurt…

If I wanted to get into running and get a good base I would aim for three runs per week. One long run that you build up over time, one speedy run and one shorter. Don’t go crazy. If you can’t talk, slow down. And speed work / intervals are supposed to make you feel really tired, it’s hard.

Rest but not too much. I don’t like rest days but lately I’ve really tried to rest more than I usually do. I think it is better to move a little bit if you feel sore. If you can’t run, walk. If you can’t walk, swim. If you can’t swim, sit in the sauna for a while.

Crosstrain, get a strong body. Bike, swim, yoga and take a strength class. And if you don’t like running, pick another sport. Life is too short.

Find a good personal trainer that you like and trust. Get help if you want to improve or if you feel stuck. It took me time to get over that it is ok to ask for help even if you are a regular non pro person that likes to exercise.    

Don’t get stuck on the same route or the treadmill. If you have signed up for a race you better start running outside even if it is cold. I usually run inside once a week, for speed/intervals. And a couple of miles here and there for warm up. Nothing beats the feeling of a nice chilly run outside.

We are all slow. I know, some slower than others. And some days are worse then others. It doesn’t matter. We all have our fears but that should not stop you from doing the things you want to do. My fear is that I will slow everybody else down if I do a team race, especially if I run with fast men. But, you just keep running…  

Go the hard way. Don’t make bad choices, how many times in our life do we hear that. But if you always take the easy way you don’t get challenged. If you can choose between a hilly and a flat route home, go for the hilly.

Stay away from bears and mountain lions.

Don’t forget to eat well. Breakfast, lunch and dinner, yes, every day. And snacks between meals. And make sure to cook something good, you are supposed to enjoy what you eat.  

You might as well go for a run or go to the gym. If you don’t, you never know when to take a shower.

Wear you sweat and dirt with pride. Enjoy the day and grab a beer when you are finished.

Funderingar kring tvåspråkighet

Hur gör man? Hur överför man sitt eget modersmål till sina barm? Slinker svenskan över i modersmjölken? Hur kommer det sig att vissa lyckas så otroligt bra och barnen har ett fullt utvecklat språk och kanske till och med ett bra uttal?

Livet går runt, jobbet tar upp all tid, ens partner pratar ev ett annat språk med barnen. Barnen är dessutom i skolan den största delen av dagen och är trötta, hungriga och allmänt slut när de kommer hem och kanske ska vidare på eftermiddagsaktiviteter. Vad gör man? Pratar engelska? Svenskan är ingen vanlig eftermiddagsaktivitet som fotboll eller balett, det är inget man gör en timme då och då. Hur byter man språk? Man byter inte språk, man tar för vana att alltid tala svenska med sina barn. Oavsett hur trött man är, även om man bara har en kort tid hemma tillsammans. Och visst skulle det vara lättare att prata engelska. Det är ett val man gör. 

Men finns det några genvägar? Egentligen inte men man kan ju ta till lite knep. Radio, tv, böcker, musik… allt fungerar som en hjälp på vägen men i slutändan är det ju du som förälder som måste överföra ditt språk till ditt barn. När vi flyttade hit pratade inte våra barn engelska, faktiskt inte ett ord. Efter tre månader i amerikansk skola funkade språket hyfsat och efter 9 månader testades de och fick sluta få extra stöd i skolan. Stödet de hade fått var ett par halvtimmar i veckan i liten grupp med barn i samma situation. I vår skola fanns ingen annan som pratade svenska, det fanns ingen genväg, ingen som kunde översätta om man inte förstod eller kunde göra sig förstådd. Och visst var det hjärtskärande som förälder att lämna sina barn varje morgon och veta att de inte riktigt hängde med eller ville vara där. När de kom hem från skolan gjorde vi läxorna tillsammans, gick en sväng till parken, åkte och badade på klubben och tittade på tv. Disney channel gick alltid med volymen på. Sångerna sitter fortfarande i bakhuvudet. Och trots att vi fick det knasiga och omoderna rådet att prata engelska hemma så höll vi oss ju såklart till svenska. Svenskan var ju den enda tryggheten i ett land där man inte förstod något eller faktiskt inte ville vara.

Det finns inga rätt och fel bara många vägar att välja. Vad du än väljer för väg så lägg det inte på barnen. Det är inte deras fel att de inte kan, att de inte förstår och inte hänger med.

Våra barn pratar ju svenska, läser och skriver på svenska, det är fortfarande deras första språk. Men gör vi tillräckligt? Inte alls. Vi tvingar ingen att läsa speciella svenska böcker, hänga med i gymnasiesvenskan och skaffa behörighet för att läsa på universitetet hemma. Det hinns inte med. Det får vi ta sen. Självklart läser de, men de läser när de vill och vad de vill och när de hinner. Men prata kommer vi aldrig sluta göra. Vi läser tidningar varje dag, tittar på svensk tv då och då, pratar och skriver med de därhemma, umgås med andra svenskar när vi vill… Ni vet väl att ens känslospråk är ens mordersmål. Känslor är viktigt!