Istid på grusvägen

Solen kom fram på eftermiddagen och jag skickade snabbt iväg ett sms för att få sällskap på stigarna. Är solen framme måste man passa på att skubba ut. Solen är lika ovanlig här som falukorv på Safeway, obefintlig. Brjann kom hemåkandes från jobbet och efter en snabb omklädning såg han ut som Stålmannen på en ledig dag, tight men utan S-et. Och så bar det iväg. Ut I terrängen. Det flåsades i uppförsbackarna och skuttades när det gick nedför. Hit och dit och mest uppför. Och så var vi klara. Tröjor hade plockats av, vantarna likaså. Kyligt men varmt, soligt men lite kallt. Så härligt när solen skiner. Och sen var det bara att återgå till vardagskorven och tvätten. Underbart är kort. Kravlöst och tankefritt. Oavsett hur mycket man flåsar. Sucka ni åt mina yberkäcka ord, så är det bara. Vi träffade två smällfeta, långhåriga taxar i uppförsbacken. Feta som bara den. Jag såg sötingarna på långt håll och tänkte att det måste vara några underliga collies med fantastiskt korta ben. Men så närmade vi oss undren och insåg att det var två rultiga men otroligt pigga taxar. Hur tänker man när man fetar till sina hundar så mycket att de svankar och nästan släpar magen i gruset? Och jag tänkte snabbt att jag måste börja ransonera maten till vårt husdjur Joey. Han kan ju sjunka om han får för mycket mat. Livet kan vara tufft för en guldfisk. Och hur tufft skulle det inte kunna bli om han blev yberfet. Förutom hundarna var det en hel del joggare ute. Ha, elakt va? Ingen vill bli kallad för joggare. Det verkade som om den svenska kylan hade lagt sig över Redmond idag. Här omkring brukar alla nicka, heja eller sätta upp näven i vädret. Det är inte helt ovanligt att jag stannar och pratar med främlingar, sätter mig en stund bredvid en parkbänksvärmare eller växlar några ord med en glad hund. Idag hade istiden sakta glidigt in över grusvägen. Jag nickade och hejade men möttes av komplett tystnad. Fethundsmatten hejade glatt däremot. Var solen så stark att den bländade alla? Hade jag toalettpapper på hälen? Såg jag arg ut? Mystiskt. Jag måste ut imorgon igen för att se om vintern har förvandlat alla alerta löpare till introverta joggare med hörlurar. Det är dags att sova och ställa klockan för morgonträning för den yngsta volleybollspelaren. Och det blir inte något kvällssnacks för Joey.

Lite förkylt

I söndags skickade vi hem mamma och pappa som varit här i närmare två veckor. Det hostades på väg till flygplatsen och det hostas här i soffan. Förkylningen som var här för en månad sedan har valt att komma tillbaka har satt sig på två av barnen. Är vi andra på tur? Att bli förkyld nu skulle vara oturligt. Jag har envist försökt att att hålla i träningen trots ont benet och tidsbrist. Klockan har ringt 5 varje morgon och jag måste erkänna att dagarna går lite i dimma när dagen börjar tidigt. Igår morse var det race day, 2 timmar inomhuscykling och lite intervaller framåt eftermiddagen. Som vanligt kändes löpbandet övermäktigt så jag varvade med trapporna som leder mot parkeringen. Finfint. Idag blir det en plate chipper som jag hört ska vara på gränsen till omöjlig.

Jag tror att våren är här. Krokusen blommar i grannens rabatt och solen värmer när den väljer att komma fram. Det är inte ofta vi ser solen men när den är här är den vacker. Det har varit ovanligt blött de senaste veckorna. Regnet har stått som spön i backen och strömmen har kommit och gått. Temperaturen varierar från några minusgrader till +15, det är svårt att hänga med. Det blir mycket väder här. Det är på eller av, sol eller storm. Det verkar i alla fall som om det har kommit lite snö i bergen så att skidåkarna får mer glid. Skidåkarna i Sverige har det tufft. Vasaloppets spår verkar vara dåliga i år. Jag håller tummarna för alla åkare och hoppas att de tar sig i mål på en tid de kan känna sig nöjda med. Och jag hoppas att blåbärssoppan smakar bra.

Jag missade förra veckans konstert här i Seatttle, Paul Simon och Sting var här och fyllde Key Arena till bredden. Jag får hoppas att det kommer fler tillfällen.