Är det inte fredag?

Onsdag och det känns som fredag. Hämtmat på grund av tidsbrist och ett glas vin. Men så är det bara onsdag trots fredagskänslan och trötta kroppar. Vi skulle behöva helg nu. Förra helgen var det turnering i Spokane för Jo. Volleyboll i dagarna 3. Där hade vi stämt träff med kusinen som varit i ödemarken i Kanada och farit runt i skidbackarna sedan i julas. Och hem kom de med bilen fullpackad med en kusin och bagage. Vilken lycka att återse honom hel och frisk efter ett sådant äventyr. Nu sitter han på planet hem till Sverige och vi ses till sommaren igen. Vi har hunnit fara runt lite kusinen och jag. Shoppat och tittat, ätit lite och slappat lite. Igår passerade vi en trevlig fransos som lockade in mig till en salong och ville smörja rynkorna. Han smörjde och smörjde och visade resutlatet. Han höll upp en spegel och sa, ser du inte hur slät du är på höder öga? Jo tack, fantastikt minsann. Naturligt Botox i en liten tub. Sen tyckte han att jag skulle köpa hela paketet för att bli mindre rynkig på andra ögat. Jag var ju inte så sugen att hosta upp 500 dollar i ett bräde för några rynkor skull. Det kändes som ett omotiverat impulsköp. Jag sponanköpte ett par springiga shorts istället. Det kände som om det var vår igår och då kommer de korta shortsen på när det är dags att skubba. Idag är våren borta. Vinterbrallorna åkte på igen. Regnet öser ner och solen har gömt sig igen.

För oss som stannade kvar hemma i helgen så var det klättringstävling och svenska skolan. Ingen rast ingen ro.

Sen var det skola igen på måndag morgon och alla undrade var helgen tagit vägen. Vi avlsutade skolvolley säsongen igår med dunder och mirakel. Sofias lag vann och är nu distriktsmästare. Helt obesegrade hela säsongen. Det känns bra för alla inblandade. Det har varit mycket bänknötande men helt klart underhållande. Det kan ju inte bli bättre än man vinner.

Det manliga inslaget i familjen är mycket på resande fot. Exotiska platser och vanliga resmål om vartannat. Inte alltid lika spännande som det låter.

Nu packar vi om lunchväskorna inför morgondagen och tackar för idag. Vi stänger av nyheterna för idag och hoppas är att morgondagen blir något bättre. Jordskredet som drabbade Washington växer i omfattning och skadorna är enorma. Bara några mil härifrån.

Våren är här

Lika grå som vissa dagar kan kännas lika glänsande och pastellfärgade kan andra dagar vara. Idag är det en bra dag. Solen skiner och vårblommorna växer så det knakar. Trots att fönstren stoltserar med damm och fläckar från det senaste regnet så blir man glad när solen skiner. Träden blommar i rosa och vitt och till och med magnolian har slagit ut trots isiga vindar och frost på taken de senaste dagarna. Dagen började lite trögt. Det är värdelöst att behöva väcka varma, sömndruckna barn som blinkar bort ljuset och inte vill gå upp utan som vill fortsätta vila kroppen och blunda. Eftersom hemundervisning är det sämsta alternativet jag kan tänka mig så är det bara att bita ihop och skaka alla till liv vid 6.30 på mornarna.

Jag rullade snabbt bort till träningspalatset i morse när alla hade blivit ivägskjutsade med lunchväskor, läxböcker och datorer i händerna. Jag hänger på ett nytt ställe i huset, bland maskinerna som jag egentligen ogillar. Att sätta sig tillrätta i en maskin och veva på med armar och ben med olika motstånd känns helt galet. Men gurun säger att det kan vara värt att pröva när man har lite svårt att röra sig och ska hålla sig lite på ena benet. Bland maskinerna är medelåldern något högre än bland de vanliga vikterna, bollarna och roddmaskinerna. Medelåldern är till och med väldigt mycket högre. Det är jag och grabbarna grus. Grabbarna med bomullströjor som är så mjuka av år av tvättande och trycket har börjat falna. Tröjorna hade antagligen färgglada tryck för många år sedan, innan funktionsmaterialen hade uppfunnits. Ibland går det att utläsa årtal och namn på tröjorna och årtalen är ungerfär lika gamla som min första cykel. Men tro inte att det är några skrynkliga och kutryggiga farbröder. Det är solbrända, fräscha män med kraftiga överarmar och raka, spänstiga kroppar. De erbjuder en hand här och där och hjälper till att flytta vikterna lite upp och ner. Riktiga gentlemen som utbryter ett bravo eller ett uppmuntrande leende. Det är stor skillnad när man hänger med killarna som klär sig i luftiga linnen för att visa sin senaste tatuering eller sina alldeles för pumpade biceps. Så ointressant tycker jag när man kan veva vikter med männen som diskuterar dagens nyheter och vikten av solsken och vakra vyer. Risken är stor att jag blir kvar här bland maskinerna mellan löprundorna bara för att konversationen och sällskapet slår allt ungdomligt skryt, grymtande och dålig smak. Och det finns inte heller några speglar här så antal selfies som tas är lika med noll.  

Idag är det match för den yngre familjemedlemmen igen. Laget är så här långt obesegrade. Alla lag i distriktet har hittills åkt på däng av våra  hoppande förmågor. Det är en riktigt bra grupp tjejer som jobbar hårt fem dagar i veckan. Vilka ungdomar som börjar sin morgonträning 6.30 med ett leende på läpparna. Det är synd att säsongen snart är slut trots att det ger några timmars mer sömn.

Ikväll står det hämtmat på menyn efter klättring och match. Halva familjen är på östra sidan av bergen och kämpar om guld i årets största turnering. Nytt för i år var att spelaren fick köra en lång sträcka medan pappa satt bredvid på vägen över. Hon känner sig redo men frågan är hur redo föräldrarna är med ett körkort till i familjen. På vägen hem får de sällskap i bilen av en stor kusin som varit i grannlandet och åkt skidor hela vintern. Vi längtar så att få tillbaka honom hit några dagar innan flyget går till Sverige.

Update

Sitting back, leg up and checking emails. It’s complicated. I got a new computer again. I picked up my old one from the floor the other day and heard a little pop and the screen cracked. Like pop rocks. A very silent but crisp pop. The touch screen got nuts. Just like that. So here I am with a new wonder. A bit smaller but with a better keyboard. All good. The problem is always the clicking thingy before you get used to it and my emails are getting sent and trashed before I even have time to blink. It’s a big problem. I have to ask the kids to come and help every time I need to do a right click. Very frustrating and I see an exchange in the near future.

I am having s bit of a problem with my imagination when it comes to food. I need new insights, new dishes to prepare, fast and easy. Or maybe take out. The last couple of days have not been fun, and too meaty. This is how the week started. Sunday, stew w beef, parsnip, celery root, mushrooms, bacon etc and lots of wine and parsley. Monday, gluten free pasta and Bolognese with beef/celery root… (lots of leftovers for a lasagna next week) Tuesday hamburgers, lots of veggies and fresh corn on the cob. Wednesday turkey balls w chili and parsley and quinoasallad, cauliflower, broccoli, avocado and yogurt sauce. Please help! Food is getting more and more boring around here and it somehow tastes the same every day. Needs to be gluten free and very little dairy, nut free, soy free and also tomato and carrot free. And no fruit except from blueberries and raspberries. Easy, right. And I need left overs for the food thermoses for school the day after since sandwiches doesn’t really count as food around here. Gluten free bread is not very yummy either. Our go to chicken w parma and fresh thymes happens too often and fajitas and tacos too. What do you eat? Every day kind of food?

My leg is doing great. Difficult to believe it’s only been a little more than week since surgery. The crutches have found their way back to the garage waiting for another adventure. I am a bit wobbly but I can feel my toes for the first time in a while. It will be very nice to leave this whole thing behind me and look for new adventures in the future. Got a nice strength work out in today and ran for 15 minutes. I even made some new friends at the gym. Older guys with old race t’s that had washed out letters and years from a long time back. The good old years. Probably even before I was born. Good times. The insight of today, my left elbow is still very weak from the stupid bike crash that happened over a year ago. So, I got some tape and made it more stable. Easy fix. Pink tape. You can fix anything with good tape. What’s next? I’ve got two good knees and all my teeth so I have all the reasons to be happy. But then I realize that I am just a regular person that shouldn’t care so much about how heavy I can lift with my arms. I should definitely think more about my work emails and not how many kilos I can lift or how many miles I can cram in this week on a wobbly leg. Perspective. If you don’t believe in karma or life after this, just wait and see what happens in your next life. No rush.

I ran 15 minutes today. My favorite time is 90-120 minutes for a regular everyday slow run. Warm up, a nice podcast to listen to, a few songs and bam, 120 minutes passed. Silence works pretty well for 120 minutes too. But I must admit that 15 minutes felt pretty good. If I add 5 minutes every day that means that I will be back in my regular routine in about two weeks. And I can probably run an ultra 2017 or maybe in the next century. And that would be easy if that’s the way it works. Every other day and a slow build will work too. Anything works as long as I can move my body forward outside. I’ll take rain or even some hail.

I am going to bed, laying my head down on my best pillow. And if I wake up because of all the barking frogs outside I am not going to get annoyed. I am just going to feel happiness in my heart for all the beautiful creatures around me. And that spring is on its way. Yup, that’s how I am going to feel. Patience. That’s my new thing.

A long day

So here we go. A short update to all of you at the same time.

Can’t remember when I first felt pain in my leg. I recall a painful massage a year and a half ago, and I think that was the first time a felt the lump. I’ve tried everything, physical therapy, massages, baths with Epsom salt, heat, cold… nothing really worked. I tried to stay off my feet, rest from running but it really didn’t make it better. I started to get wobbly and fall when I was running. My foot dropped a bit when I got tired and my hill runs got complicated. I finally saw a doctor that sent me to a neurosurgeon and did a long MRI 6 weeks ago and many more MRIs and EMGs after that. My diffuse leg pain that I thought was overuse, oldladyrities, stress fracture, pinched nerve, etc. was a pretty large nerve tumor that grew around the nerve and cut off the function. My foot started to hurt really badly and the last month has been a long wait to get this treated.

I had surgery today. With no expectations at all. The plan was to get in there and check it out, remove as much as they could without damaging the nerve and then close it up. And then radiation to shrink it when the scar was healed. Not touching the nerve so the foot would drop since that is not fixable. And I still have a lot of runs and rides to do. And a life to live.

My alarm was set at 4am. It almost felt like I was headed out for a run this morning. Sweatpants, tank top, running shirt and my fastest running shoes. Fast as lightning, red as fire. And lucky socks!

It took hours before I finally got ready. I got hooked up, squeezed, poked, and warmed up. I am a breakfast person. If I run at 5 in morning I still eat breakfast before. I started to see bagels, bananas, smell coffee, yogurt and crunchy topping. But I got a whole lot of yummy stuff in my IV. They had me wrapped up in an air blanket hooked to a reversed vacuum. All smiles and happy faces. And the show was about to start.

The excellent surgeon showed up and looked all happy and well rested. I’ve seen him a few times now and felt really happy to see a familiar face. He said he changed his game plan a bit during the past days and wanted me to stay awake for a while and wiggle my toes while trying to separate the tumor from the nerve. He thought that would give him a better chance to separate the nerve from the tumor with out any damage. He said see you in a few hours to Brjann and then we rolled away. What an amazing room. TV screens and a huge microscope hanging over the bed. And it all started. I was hooked up and somehow got all involved in my numbers on the screen. It was like a super amazing Garmin. The anesthesiologist must have been so annoyed with me and probably wanted me to sleep after millions of questions in a mix of English/Swedish/sleep talk. I got instructions to wiggle my toes, curl the big toe, move my foot… and it went on forever. And after a little while the pain got unbearable. It felt like I was on my way flying through the roof, sweating, freezing, heart rate raising, blood pressure dropping, curling my toe and trying to not kick the guys around the table. All smiling faces and nice voices and I tried the best I could. I took a peek at the big screen and saw the whole thing opened up. Amazing. They let me sleep after 3 hours and I woke up in a different room with a new smiling face beside my bed. Apparently I woke up as soon as they rolled me out and told them I was ready to go home. An easy 2 hour surgery that turned into a 4 hour session. Then the ice eating started and I asked for a Sprite and got a Shasta Twist. I started crying. I wanted a Diet Sprite. Very mature. I checked it to an amazing place this morning and got gold star treatment all day. Couldn’t ask for better care. 

I am back home and haven’t moved from my corner since I sat down. Skyped with mom and dad and slept the rest of the day. And I think this will be my spot for a few days. Leg is up, crutches waiting beside me and I’ve had dinner. Life is pretty good at the moment and I am waiting for my leg to wake up, it’s still sound asleep minding it’s own business.

Thanks for all the nice comments and get well thoughts.

xoxo

//Lotten