Fiinaste, bästaste lördag

Jag sitter och läser uppdateringar från Sverige om vårväder, solstolar och kaffe i solen. Kul för er! Vi har det inte så illa här heller. Solen kommer fram då och då och regnet har allt längre uppehåll. Syrenen har börjat blomma och magnolian har tappat nästan alla sina fina rosa och vita blad. Idag har vi ledig dag. Lite klättring och utomhusjobb står på schemat. Vissa for iväg tidigt föra att spela en runda långt bort där havet möter land, där valarna sakta simmar förbi och sälarna solar sig under sommaren. Min bil for till skolan där jag släppte av en som skulle städa skolgården i några timmar utrustad med trädgårdshandskar och spade. Jag ska packa ihop min jobbväska inför morgondagen och fundera en sista gång hur jag ska kunna göra bokstäverna å, ä och ö lätta att förstå för två- och trespråkiga barn. Sen ska huset börja packas ihop, lite här och lite där. Planen var att jag skulle springa tidigt imorse men jag vaknade stelhöftad och kände att det kanske blir en vilodag eller i alla fall en viloförmiddag. Cykling i regn under press i lera och på kvicksandsliknande underlag tar på krafterna och höfterna. Vi slutade på en femteplats. Inga minusavdrag utan vi fick till kontrollerna och pinnade på ganska bra. Vi tappade på första cykeltimmen då vi lyckades komma aningen fel och fick trampa på några extra kilometrar. Men efter det gick det av bara farten. Jag har bestämt mig för att jag ska ut i skogen med cykeln minst en gång i veckan fram till sommaren. Det gäller att börja älska stup och behärska trappcykling i snabb fart. Och samtidigt behålla alla tänder och ha ett fullständgt helt skelett. Det blir en utmaning. I alla fall skelettdelen.

Jag har funderat lite på det här med språket. Svenska språket och sociala medier. Min kontakt med Sverige blir ju allt mer inskränkt. Jag har ju turen att ha finfina föräldrar som jag pratar med oftast flera gånger i veckan via Skype, syskon som jag pratar i telefonen med och kompisar som jag mest stöter på via facebook. Jag håller i mailkontakten med några få och jag träffar desto fler när vi kommer till Sverige. Hur kommer det sig att många svenska ungdomar och vissa medelålders har lagt till bästaste, finaste och styrkekram till sin vokabulär. En styrkekram tar jag gärna emot om jag är krasslig men konversationerna som man kan följa på facebook eller framför allt Instagram gör att jag känner mig aningen medelålders. Fiiinaste och bästaste, gärna följt av …nej, du är… näää, du är fiiinast… taaaccckkk fiinaste… Jag vet inte riktigt? Låter det inte otroligt fånigt och tramsigt? Eller har vi varit borta från Sverige för länge? Och sen när började man kalla varann Broder?? Även det en ganska löjlig direktöversättning från engelskan.

Tävlingsdags, pannlampa på

Igår hängde jag med de coola killarna. Killarna med rutin och kunskap som inte räds ett stup eller två. Själv hade jag hjärtat i halsgropen ungefär halva kvällen, men på ett ganska bra sätt. Och jag kom hem till slut. Summerade kvällen, drack en kopp te och åt en bulle och stapplade sakta uppför trappan på trötta ben.

Det började lite dåligt, jag fastnade i trafiken. Med cykeln bakpå bilen och en dubbel ostmacka i handen körde jag söder över i god tid. Det kröp, rullade fram i snigelfart. Mackan tog fort slut och magen fortsatte kurra. Regnet började ösa ner när jag kom några kilometer hemifrån och jag började fundera på om jag skulle vända. Nervositeten började infinna sig löjligt nog. Jag kom fram till slut och rusade till registreringen och upptäckte att killarna hade skrivit in mig och allt var förberett. Hakade snabbt av cykeln, på med ryggan och packade det sista och svalde några klunkar i all hast. Jag hann till och med springa till bajamajan innan starten gick.

Det var dags för ett Adventure Race igen. Mörkerorientering på mountainbike och till fots, långt och länge. Pust. Regnet öste ner lite då och då. Eller egentligen mest hela tiden men när man är i skogen så känns det inte som regn utan mer som ett våtvarmt omslag. Vad kan jag säga? Hög puls, lera och backar. Det började med en kort loop till fots med 6 kontroller för att separera klungan. Det är inte så enkelt att det bara är att stämpla sitt pass utan det står ofta en fråga som man ska svara på. Jag insåg snabbt att det skulle bli problem. Vad är en shackle? Och en alloy? I samma mening. Uppslagsboken var ju kvar hemma. Killarna tog täten och svarade på frågorna, läste kartan och slussade oss mot cyklarna. Hjälm på och handskarna på händerna. Vi var iväg. Vi började plocka kontroller och fick ihop alla 8. Jag cyklade på och insåg att det skulle bli en lång kväll. Äntligen kom vi till löpdelen och jag fick knata på utan att flåsa. Uppenbarligen så är detta min starka sida. Jag hann till och med kolla kartan, orientera mig, leta kontroller. Jag fick fram lite energi att äta och vätskade upp mig en aning och försökte få i killarna lite också. Men den roliga löpningen varade inte så länge. Vi plockade våra 13 kontroller och in till transition igen. Upp på cyklarna och iväg. Nu regnar det ordentligt och det är mer än kolsvart. Vi ser lite baklyktor blinka här och var och våra lampor lyser skarpt i det tjocka mörkret. Nu blir skogen tät och stigarna smala och branta, både uppför och nedför. Jag måste erkänna att jag bara hakade på i det här läget. Jag är helt slut i benen, midjan och ner skriker efter syre och lungorna jobbar. Hjärtat går på överfart och det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Det är svårt att se och lätt att hamna fel. Under en kort sekund tappar jag kontrollen över bakhjulet och hamnar med baken över en bro kant. Simma eller cykla? Det är bara att trampa på, hänga lite framåt och ta sig vidare om man inte vill plumsa i, då är tävlingen slut. Killarna ropade och hejjade på, varnade vid 90 graders kurvor och trappor, sa åt mig att det var ok att hoppa av cykeln om det var för trixigt. Leran blev djupare och djupare, backarna brantare och benen skrek. Ögonen tårade sig i farten och jag tänkte att är det en sten jag inte ser så flyger jag, eller ännu värre en mörk stock som jag inte hinner hoppa över. Vi cyklade på och kom äntligen fram till asfalten. Nu går det undan och för en gångs skull har jag kontroll över cykeln och får upp farten. Aha, här har vi skillnaden på en 29a, det går riktigt fort.

Jag vet inte riktigt hur det gick, om jag saktade ner proffsen eller om jag skötte mig. Alla kontroller plockades, 19 st (sammanlagt 47) tror jag det blev och vi kom i mål med 4 minuters marginal. Tack vare att vi plockade alla proffs kontroller kommer vi få tidsavdrag vilket gör att vi placerar oss bra. Hur bra vet jag inte än.

En lång och blöt kväll. Otroligt spännande och jag känner mig så glad över att jag får hänga på. Vilka grabbar! Eller män kanske man ska säga när de är i min ålder. Nu är det bara att träna vidare och börja cykla lite på nätterna bland björnarna för att bli lite tuffare till nästa gång. Och jag behöver en ny proffslampa på hjälmen, när det är mörkt så är det riktigt mörkt.

Glad påsk

Solskenet varade fyra-fem dagar och har nu bytts ut till regn och grå himmel. På den korta tiden hann vi vänja oss vid varma vindar och blå himmel. Vi plockade fram förra årets sandaler, målade tånaglarna, letade fram sommar springshortsen och började sakta tina upp. Tog med kaffekoppen ut och sträckte ut våra kritvita ben mot solen och kände värmen mot våra blåbleka ansikten. Idag var det dags för fleecetröja och dunjacka igen, och strumpor i skorna. Men det är grönt ute, tulpanerna har nästan blommat färdigt och körsbärsträden snöar vita små blad. Veckan har varit hetsig, stressig och på alla sätt mycket. Vi firade födelsedag i dagarna tre och alla känner sig nöjda med att det inte är några barn i huset längre, bara tonåringar. Imorgon blir vi fulltaliga igen och vi ser fram emot att Brjann återvänder hem från Sydamerika.

Påsken är lätt omärkbar här. Lite sockriga, färgglada godiskaniner i affären och ett och annat ägg i ett skyltfönster men annars är det ganska ohett. Vi ska såklart påska till det på lördag och söndag. Fredagen är en helt vanlig skoldag och barnen funderade på om vi inte borde vara lite lediga på Långfredagen. Vi letar febrilt efter ätbart godis till äggen. Och vad vore påsken utan påsklammet. Visst blir det lamm på söndag. Det kommer att bli påsk här också även om inte någon annan på denna sidan Atlanten verkar komma ihåg varför man firar påsk. På alla köpcentrum sitter påskharen bland blommor och blad färdig att fotas med små skrikande barn. Något mer skrämmande får man leta efter. Han ser ut som tagen ur en skräckfilm med stora tänder och lite ruggig päls.

Bostadsmarknaden är het men hyresmarknaden är stendöd. Vi tror att vi hittat ett boende för det kommande året eller två och håller tummarna att allt ska gå i lås till helgen. Det är inte lätt att vara på den här sidan. Vi är vana att köpa eller hyra ut, nu sitter vi i en helt annan situation. Ganska behaglig och fri men dock något beroende av andra. Alla känner sig ganska nöjda med att flytta lite. Det är ju skönt att få rensa bland prylarna och få börja om på nytt. Svårt att tro att vi bott i det här huset i fem år och 18 månder i det innan. Undrar vad som hände med vårt amerikaäventyr som skulle vara 2 år?

Jag var hos tandläkaren förra veckan och fick tänderna rengjorda och var nöjd med livet i ungefär ett dygn. Det var en ny bekantskap som hoppade in istället för min vanliga milda, vänliga hygenist. Dagen efter trodde jag tänderna skulle ramla ut ur munnen. Vad hände nu? Jag har varit hålfri i många år, borstar hela tiden, kör nitiskt med tandtråd på kvällarna och hotar till och med barnen med att om de inte använder tandtråd så kommer de få hjärt- och kärlsjudomar. Efter att ha delat kudde med ett ispack i tre nätter gick jag tillbaka till tandläkaren med febermosigt ansikte och svullen kind. Penicillin i många dagar och en väldigt förstående tandläkare. Jag har en arg visdomstand som måste ut. Varje gång jag är där blir jag tillsagd att det är dags att bli en tand (eller egentligen tre) fattigare. Men inte bokar jag en tid. Dra ut tänder är värre än att bryta armar eller cykla omkull på asfalt. Så nu sitter jag här med mitt ispack och väntar på att det ska lägga sig så jag kan fortsätta med livet. Fy bubblan för tandvärk. Och tanden sitter kvar ett tag till. Utdragningar måste planeras in i almanackan. Kanske jag har tid under 2015?

Under den här mosiga tandonda tiden har vi rullat vidare. Igår tvättade jag för övrigt en påse mandel och torkade aprikoser i tvättmaskinen. Jag gissar att jag hade påsen i fickan på mina cykelbrallor efter en cykeltur i skogen häromdagen. Jag upptäckte att det går alldeles utmärkt att skålla mandel till glöggen i tvättmaskinen. Aprikoserna tappade vitamininnehållet. Rätt snubbiga faktiskt. Men mandeln var vit och slät och skalen satt som små fiskfjäll på alla kläder. Finfint.

Glad påsk!

Spring

A brand new day, a brand new week and a brand new month. It’s been while and you might think that the big blog death appeared. Well, I don’t know what happened but I am back, hopefully for good. One thing that happened was that I got a new computer that didn’t agree with me. I have been avoiding it for a long time, used the kitchen computer and stopped blogging. I finally returned it and got another one. This new white wonder seems to be a good one.

Since last time we’ve had a couple of tournaments around Seattle and two climbing competitions. Good times. The kids are busy with school and sports, and as always I wish the homework load would be smaller. We have a few comps and tourneys and hopefully a few gold medals before summer.

We have had spring break this week and it started out with great weather and sunny skies. The kids spent the first few days playing volleyball in the back yard. Just the way you want life to be, nice and sunny, lemonade and ice cream. We packed up the car Wednesday and went to Portland for a short trip. We had a great time exploring the city again. It’s been a few years since last time. We haven’t been there all of us together since I ran Portland Marathon and that is some years ago. A long, windy and rainy day and my first marathon experience. I loved it. It was a great day from what I can remember now. I have a vague memory of fatigue and tired legs but I am not sure that can be right.

Portland is a great city to visit. Not too big, very friendly and we always find nice places to eat. We walked around this time. Night and day. We got to see some interesting stuff and the kids got some new stories to tell. And next time I will try to remember that this is not Paris or Berlin… you don’t bring your kids everywhere here. But new impressions are good. Street workers in corners and people selling stuff from the back of their car, all good life lessons, right. And very good life experiences… Work hard in school kids.

Today was the last day of spring break for the kids. The two adults in the family had to go to work and the kids enjoyed their last day of sun and freedom before summer. On a day like we had today it’s easy to forget all the rain and the gray days of winter in Seattle. Gorgeous views, blue skies and warm winds. We ended the day with a barbeque, dinner outside and an episode of Wallander.

My foot is still a bit angry after surgery but I am sure it will get better in no time. Life shows its ups and downs, all good one day and then a couple of steps back. It doesn’t feel like I can run smooth and long at the moment but I sure I will get there soon. I’ve had a week of rest more or less. Itching all over to get a few hours on the trail in tomorrow.

We are house hunting. We are moving out from the house we have lived in for the past 5 years. It feels a bit sad to leave our great landlord but moving is usually a good thing. Let us know if you see something interesting!