Teanaway, WA

Figuring how to get out of unpacking boxes. It’s difficult to unpack when you don’t have closets to hide stuff in. Five people have lots of unnecessary things and we don’t seem to have enough space. It doesn’t really matter much space you have. I throw away things and other people get it back from the garbage, old posters, stuffed animals, toys no one used since we moved last time five years ago. I see a trip to IKEA in the near future to get some new furniture.

Brjann and I got out of the house early yesterday left the kids sleeping half of the day. The kids spent the day at home, catching up on homework and sleep. I saw traces of waffle making and some kind of baking with chocolate chips when I got home last night. It’s a good feeling to know that they can get around on their own, in their own little car when their parents are doing fun stuff. I spent the night trying to pretend that I watched a move. I felt so tired I completely zoned out after dinner.

Brjann took a coaching clinic at UW for a few days and seem to have had a really good weekend. Lots of good coaches from around the country.

I went to Teanaway in Eastern Washington over the day biking with the guys. I had an excellent day, nice and sunny. Unusual amount of snow to be the second half of May. Lots and lots of snow. After unloading the bikes and slowly heading up closer to the sky we met a few people prepping their skis, helmets and backpacks heading up the same way as us. Not a good sign. After getting off and on the bikes, walking over snow we decided to turn around and hit the lower trails. We got around 5 hours of biking in, some really nice trails, a few refreshing streams to cross and a few muddy parts to get over.

Beautiful surroundings, gorgeous views and another kind of scenery compared from our side of the state. Dark mountains, deep forests, sometimes dry and dusty trails and green open meadows, wildflowers, a little bit of everything.

I am pretty sure I saw something that looked like wolfs both on the way up and down the last trail of the day. A few, fury, grey doglike animals resting in the sun looking our way. We passed a few deer and for a split second I thought one of them would jump out on the gravel road while I practiced not using my breaks downhill (after Robin told me very nicely to let go of my breaks). A really nice day and good company. Lots of huffing, puffing and sweating from the woman on the BMC bike in the back. And I can’t decide what I need to work on the most, climbing uphill without losing my breath or letting go of the break downhill. It’s getting better… My legs look like I’ve run in a forest of blackberries and nettles. This is not the week to wear nice dresses and skirts.

Flytt

Efter en lång vecka är det dags att summera. Det har varit lite kaos men mest trevligt, lite oordning men som vanligt ändå.

Förra veckn började vi flytta. En mile väster över. Inte speciellt långt eller besvärligt men sakerna och möblerna måste ju ändå transporteras en mile och upp och ner för ett antal trappor. Det har ju gått ganska bra. 95% av allt vi äger på den sidan av jorden är i det nya huset. I det gamla huset återstår ca 5% skräp och sådant som ska avyttras på något sätt. Det största problemet är en stor hörnsoffa som fortfarande står snyggt placerad på övervåningen.

Flytten gick till så att vi konstaterade en dag förra helgen att –äh, vad sjutton… det är lika bra att vi börjar flytta idag… Sagt och gjort, vi åkte till Uhaul och hyrde en mindre lastbil och började bära. Efter tre långa dagar av bärande och packande bodde vi på det nya stället. Mitt i flytten gick livet vidare med volleyboll turneringar i Tacoma, klättringstävling i Vancouver WA, skola och jobb. Det blir lite smått rörigt. Efter två nätter i nya huset, med ett tomt kylskåp och ett hem i kartonger kom min bror Fredrik på besök. Brjann skulle i samma veva ta sig till Europa på en mindre roadtrip och kände en allt mer låst rygg göra sig påmind dagen innan. Det blev ett antal kiropraktobesök och en inställd resa. Nu har Fredrik precis satt sig på flyget tillbaka till New York för lite mer jobb innan nästa flyg till Sverige. Nu sitter vi här med lådor och kassar som måste packas upp eftersom det inte finns någon anledning att skjuta på det längre.

Nya huset ligger lite undangömt och har en något isolerad infart. Vi tycker att det är toppen att få vara i fred, parkera våra bilar som vi vill och kunna vara ute i trädgården och uppfarten utan att störa någon annan. Men våra närmaste grannar börjar bli lite påträngande. Första dagen höll de sig lite på avstånd och tuggade på några buskar. Dagen efter åt de upp alla tulpaner samtidigt de stirrade in i vårt öppna garage där Johanna och jag satt lite förskräkta och väntade på att får backa ut. Dagen efter det vägrade de flytta sig när vi skulle till skolan. Idag kände de nog att vår gästfrihet inte var så stor så de hade dragit sig mot grannens äppelträd. De bara blängde trött på mig när jag vevade ner rutan och tjoade åt deras håll och halade upp kameran idag igen.

clip_image002

I måndags firade vi en födelsedag. Caroline fyllde 15! Otroligt. Det är svårt att tro att åren har gått så fort. Det känns som igår den lilla krullhåriga, rappa damen cyklade omkring på sin trehhjuling. Och nu nästan vuxen.

Igår rullade Johanna och Caroline iväg ensamma till skolan före sju i en nyinköpt Leaf. Nytt körkort och ny frihet. Jajjamen, Johanna kör bil. Nu är det trångt i garaget.

Och så här fint besök fick vi igår. Fem stycken alldeles nya och lurviga andungar som fullkomligt gallskrek efter mamma and och som kom flygande efter intensivt skrikande från vår trädgård. Hon dök ner och vaggade fram, samlade ihop ungarna och travade mot vattnet.

photo 4

Hur man flyttar sin komfortzon och vidgar sina vyer. Äventyr eller bara vardag?

Jag lyssnade på en podcast igår där ämnet äventyr behandlades. Vad är egentligen ett äventyr? För oss var det ett stort äventyr att flytta hit till USA. Bryta upp och börja om. Det kan vara äventyrligt att packa bilen och fara till Legoland, åka charter till Thailand, springa ett maraton, tälta ute i naturen… Jag tror att ett äventyr är något som flyttar en utanför sin bekväma zon en stund, utmanar tankeknölarna och kroppen en aning eller kanske helt enkelt gör livet aningen skrämmande ibland.

Jag har haft turen att få rulla runt med några äventyrare den senaste veckan. Förra veckan var det ju tävling för första gången på länge och den gjorde sig påmind i form av trötta ben i flera dagar efter. Stora blågrålila märken på kroppen gör det också väldigt tydligt att något spännande har upplevts. Om mindre än en månad är det dags igen att damma av kompassen och fylla ryggan med vatten, nödproviant, första hjälpen, kniv och en liten hopfällbar filt. Häromkvällen var jag ute och sällskapsrullade igen med en av tävlingskillarna. Det gick uppför. Vi klämde ett berg på mountainbike, klättrade på lätta växlar och forsade ner på stigarna och skuttade med däcken över lösa stenar, stockar och lera. När vi rullade längs brandvägarna, (eller vad heter det egentligen) när vi tog oss från ett berg till ett annat pratade vi om storslagna tävlingar, erfarenheter och äventyr. Ö till Ö simningen kom upp och jag konstaterade att jag inte saknade kalla sjösimningar och våtdräktslöp. Han saknade inte landsvägscyklingen som han höll på med inför sitt Ironman förra året. Vi torkade ur leran ur ögonen och spottade lite och for vidare. Det är ju bra mycket härligare att passera varningsskyltarna för björn och bergslejon varje kilometer med svetten droppande från flätorna och hoppas på att det ska bli en händelsefri kväll. Grönt och lummigt, mossigt och fuktigt.

Vad är egentligen ett äventyr? Just nu är det ett äventyr för mig att cykla singletrack i bergen. Jag är ganska mör efter en timme eller två. Jag är på helspänn och känner mig aningen ringrostig. Killarna svischar ner och klättrar stadigt uppför utan att flåsa. När vägen delar sig stannar de snällt stilla några sekunder och vänder sig om för att se att jag hänger med. Jag små svischar ner med hjärtat i halsgropen och flåsar mig uppför knaggliga stigar med jävulsgapet på sidan. Det stupar och jag vinglar bara för att det stupar. Jag ligger på bromsen och känner mig knagglig när det är hårnålskurvor, men jag börjar få till utpekandet av knät för att få runt cykeln snabbare. Det är lösa stora stenar, stora rötter, stockar och lera. Jag försöker tänka på att andas i jämn hastighet med tramptagen. Hur svårt kan det vara? Jag sprang uppför samma berg snabbare för några månader sedan. Det är jättesvårt när cykeln är stor. Jag tänker lite i bakhuvudet att det vore nog bra att ta tillbaka den gamla mindre. Men sen vänder det när jag är på platten och ska köra fort utan att trampa ihjäl mig. I förrgår gick det periodvis jättefort och jag fick en fluga i ögat och insåg att det är bara att fortsätta, blinka med ena ögat och hålla tungan rätt i munnen. När vi kom 20 meter från parkeringen, halkade jag med bakhjulet på ett järnrör och föll rakt ut i spenaten. Ni vet hur det känns när man känner två meter innan att nu ramlar jag och så gör man ett skutt som är otroligt ograciöst och släpper cykeln och försöker rulla som en akrobat. Och så ligger man kvar två sekunder och känner om alla kroppsdelar sitter kvar där de ska och sen är det bara att resa sig och hoppas på att ingen såg. Det var just ett snyggt avslut på en lyckad kväll på berget. Det var bara att skutta upp, borsta av sig och konstatera att ett fall per gång är ju minimum. Och det är ju alltid positivt om det är mjukt där man landar. Det var ungefär det enda spännande som hände den kvällen. Ingen björn eller annat stort. Några kaniner, ekorrar och stora fåglar skrämde vi upp längs vägen. Och så mötte vi några andra cyklister med balla glasögon och lera upp nacken. Precis som det ska vara.

Igår tog jag en tur på egen hand, på närmsta skogsstig. Trötta ben men soligt sinne. Det var ju trots allt Valborg igår och det kändes skönt när termometern visade 25 grader på eftermiddagen. På kvällen blev det valborgspizza och en match corn hole med poolarna på en varm veranda. Idag åker springklänningen och springskorna på framåt lunch. Men först har jag date med en mäklare som ska komma och titta på huset där vi bor i några veckor till. Jag har gnott som en liten gnu så här på morgonkvisten men så lugnade jag mig och konstaterade att hon har nog sett värre.