Sommarlov

Vi har fått sommarlov. Skolorna har slagit igen portarna, skickat hem barnen med betygen i handen och på alla skyltar står det Have a nice break. Jajjamen, det ska vi ha. Vi började sommaren med att få celebert besök. Maria och Anna, syster med vuxen barn kom hit och besökte oss i dagarna 10. Vi hann med både det ena och det andra innan de drog vidare mot östkusten. Vi besteg ett berg, badade, hoppade från bryggan, åt och roade oss. Två superbesök på en månad (först bror) och vi har blivit bortskämda med svenskhet och familj. Nu är vi kvar här och jobbar på vilandet. Det är inte helt fel det heller. Det blir inget Sverige för oss den här sommaren, första sommaren sedan Amerika flytten, på 6,5 år. Det låter ju lite sorgligt men det är ju faktiskt ganska bra det också.

Jag skulle behöva blåsa ur maskineriet, maxa, springa en tävling eller alternativt bara jogga en timme. Japp, till och med jogga. Eller promenera skulle ju funka det också. Jag är fullkomligt slut inuti. Förkylning i tre veckor och kroppen har lagt av. Penicillin och annat majsigt för flera veckor sedan och sedan har lungmoset bara dröjt sig kvar. Jag har missat två fina tävlingar som jag sett fram emot sedan i vintras. Tröttheten och småsvettigheten tär. Jag har gjort några fina försök till urblåsning och låtsats att jag varit helt finemang och frisk. Senast idag. En timme uppladdning och planering inför julis begivenhet, tävling i styrka, snabbhet och uthållighet. Som ett Kinderägg, alltiett. Armageddon2, tuffare än tuffast. Jag blåste igenom burpees, wall balls och benböj med massor av kilon, lyfte stora och manliga vikter över huvudet men sen tog det liksom stopp. Luften kommer inte länge än till strupen, magen lämnas tom, så det blir till att vila lite till. Jag hade kunna svurit på att någon hade lagt till en 20 kilo eller så på stången men det var rätt, hur många gånger jag än räknade och adderade. Och nu börjar det bli lite brådis att jobba upp mucklerna igen. Förslappade armar, dallriga lår och hostiga lungor funkar ju inte när man ska tävla mot ungdomarna. Armarna måste orka lyfta mycket och länge. Dessutom har jag ju ett visst ansvar inför min partner, vi måste båda dra vårt strå till stacken. Hon gjorde 100 double unders på 54 sekunder idag, attans vad bra hon var. Och jag var duktig på att ta tid. Det är ju också viktigt.

Nu har jag klippt gräsmattan och fixat lite, då tog det stopp med andet igen. Jag funderade lite på kläder under tiden jag klippte gräset. Det blir ju lite av ett vakum, en bubbla när gräsklipparen går igång. I med lurar och på med bakgrundsmusik för att dimma ut ljudet från maskinen. Tankarna flödar.

Jag satte på mig ett par nya shorts när jag klippte. Ett par Marimekko med blå prickar. Dessa små under har legat på en hylla i garderoben ganska länge utan att jag ens har funderat på att dra på mig dem. Det är inget fel på storleken, de sitter som gjutna, lagom tight med lite plats för mat och andning (för den som kan dra djupa andetag). Problemet är benlängden. De känns korta. Jag var tveksam när jag köpte dem men jag blev påhejjad av provhyttstanten. Jag stod länge i hytten och provade och kikade. Jag tänkte till och med ta ett par i en storlek större bara så jag kunde hasa ner midjan lite. Fjantigt. Kvinnor över 30någonting ska inte ha för korta kjolar eller shorts. Och tänk då hur det är med skrynklingar över 40. Det ser bara fjantigt ut. Brorsan och jag skämtar alltid väldigt mycket om musikant kjolar (kläm på den ni som inte vet vad det är, har inget med musik att göra). Och vem vill bli en sån? En sån som vi skämtar om. Men det vore ju syn om Marimekkoshorten skulle bli ett par trädgårdsshorts.

Cykelväder idag igen

Sitter och funderar på det här med långlopp eller långa utflykter. Var går gränsen? Gränsen för mig har sakta flyttats från en en mil, två mil, fyra mil och lite längre och så ännu lite längre. Hur långt är långt? Att springa långt är jobbigt, att springa långsamt och långt är mindre jobbigt. Att cykla är klurigt, det är ju inte alltid det blir långt, det kan gå sakta uppför. Cykla på vägar är inte speciellt spännande, då måste man ju dela vägen med bilar. Att cykla i skogen, på berg, på grusvägar och längs småvägar på landsbygden är ju finfint. Det är ofta mycket fint att se på vägen. Nu försöker jag förbereda mig för ett lopp ska ska vara närmare ett och ett halvt dygn där jag måste kunna cykla, springa och flyta med packningen. Jag är glad att min terrängcykel är lätt när den måste sitta på ryggen ibland. Och det blir inte tid till att krypa ner i någon sovsäck så någon sådan behöver jag inte släpa med mig. Undrar vilket pålägg jag ska ha på mina smörgåsar? Och hur mycket vatten går det åt? Och hur många par strumpor? Och den som ändå hade haft ett armens hudsalva som man kan ha till allt.

Förr i tiden, för en sådär 7 år sedan när vi bodde i Sverige, var cykeln ett nödvändigt transportmedel. Jag försöker ofta förklara för kompisar här hur det funkade när barnen var små. Cykelkärra, barnsadlar, matkassar, jobbväskan och kjol. Det funkade toppen. Det var ju ganska värdelöst i ösregn och snö, men det fungerade ju. Det var lite tröstlöst ibland när ingen ville ha overallen på när det var minusgrader och kastvindar. Kinderna var ju alltid lite extra rosiga under förmiddagen. Här har jag börjat att ta cykeln oftare och oftare om jag inte har bråttom någonstans eller behöver se extra snygg ut. Det är jobbigt att försöka sig på det där med snygghet. Hjälmhår och svett. Ofräscht resten av dagen och lite osmidigt bland alla andra snyggsminkade medelålders i klänning.

Jag köpte en ny karta igår, en karta över hela härliga Washington med alla berg och sjöar utmärkta. Det var länge sedan jag faktiskt tittade var vi bor. Ja, nu kikar jag ju på kartan ofta, speciellt när jag cyklar runt men det är ofta bara en liten del av området, en tävlingskarta eller ett litet berg. Hela Washington är maffigt. Det är berg och hav, state parks och motorvägar, floder och turkosa sjöar och en jättestor skärgård med mängder av öar och berg och valar. Valarna är ju inte utmärkta på kartan tyvärr utan då får man gå på känn, magkänsla om man vill se späckhuggare i farten. Detsamma gäller björnarna, det skulle vara skönt om man visste var de befann sig så man kunde ta en omväg.

Jag insåg när jag tittade lite på kartan att oj vad långt man kommer på cykel. Jag täckte in ett helt berg och state park för några veckor sedan på östra sidan av staten. Det var jobbigt men det tog ju inte mer än en dag. Men det som slår mig så här i efterhand är att det är vildmark. Så långt ögat når. Det är orörd natur i ett land där det bor hundratals miljoner människor. Vilken otrolig tillgång. Att få cykla och springa i orörd natur som ligger ett kort bilresa på ett par timmar hemifrån. Vargar, björnar, hjortar och örnar. Små forsar att vada över. Stora floder med strömt vatten att akta sig för. Träd som stått på samma ställe i hundratals år, som växer uppmot himlen, lite högre varje år. Vackert och oändligt. Örnar som cirkulerar över våra huvuden när vi tyst cyklar uppför bergen.

Idag cyklade jag ett par timmar i regnet. Jag hoppade upp och for iväg mot närmsta grusväg. På två timmar träffade jag bara två personer och en lös hund. Jag satt i gräset och drack vatten och funderade på var alla människor var en lördag förmiddag i förorten. Tomt och tyst nästan mitt i stan. Så fint kan man ha det.

photo 1photo 2

Kvällstur på cykel

Det har varit en aktiv vecka och dag. Det är bara onsdag kväll och det känns som om det borde vara fredag. Igår vinkade jag hejdå till min favorit fransos som har packat och ska flytta tillbaka till Frankrike ett tag. Tråkigt för mig, jag kommer att sakna våra kajakträffar men kul för honom att få vara lite närmare familjen ett tag. Han har lovat att komma tillbaka när han fått sin dos av ost och pate.

Dagen började som vanligt med tidig frukost, lunchpackning och skolskjutsning. Den lilla svarta elbilen for åt ett håll och den stora svarta hybriden åt ett annat. Efter avdroppning for jag hem igen. Jag fyllde på kaffekoppen, tittade på nyheterna och läste andra nyheter med datorn i knät. Jag tyckte lite synd om mig själv och mina onda ben. Jag har tillsammans med en kompis börjat jobba på styrkan i kroppen inför en tävling vi ska vara med i. Det smärtar både lite här och där.

Solen lyste in genom fönstret i köket och jag kände att jag ändå borde ut och knata lite eftersom vädret ska bli sämre i slutet av veckan. Jag packade väskan och for iväg. Idag följde jag den gamla järnvägen genom Redmond som går norr över. Den var nästan övervuxen och jag fick lyfta benen högt mot den blå himlen.

photo 1

photo 2

Efter halva vägen stannade jag och satte på en podcast och såg att jag fått planeringsmail inför kvällen. Planen var att ses kl 17.30 och sedan cykla fort, fort Tolt Pipeline trail, Watershed ooch Powerline trail. Det kanske inte säger er så mycket men jag kände genast att det var ett stort misstag att jag var ute och sprang på onda ben. Tolt är brant och allt sammantaget är långt. Jag joggade sakta tillbaka och dagen fortsatte.

Klockan fem cyklade jag hemifrån med ryggan fylld med vatten och cykeln nyoljad. Jag hade 6-7km till mötesplatsen och började genast klättra uppför backarna. Var man än ska så är det alltid uppför. Vi möttes upp och började med att bränna 10km attans fort fram till målet för kvällen. Första delen genom skog på vacker singletrack, andra delen längs vattnet. Tolt Pipeline är som en vägg. Det är en grusväg som leder rakt upp mot himlen och det har liksom inget riktigt slut. Mitt sällskap trampade stadigt uppför, jag trampade bakom. Bakhjulet började spinna och jag försökte luta mig framåt och göra mig så liten som möjligt. Vi kom upp för första backen och jag har känslan av att jag inte vågar titta ner för då får jag svindel. Vi fortsätter framåt och uppåt, jag flåsar och det droppar från luggen. Hjälmen sitter som gjuten över svettigt hår. Minuterna och kvartarna går och kilometerna rasar på. Jag får som vanligt uppmaningen att jag inte får använda bromsen. Låt det gå fort. Ögonen vattnar sig och flugorna får en snabb död till mötes. Och så kommer vi fram till skogen och stigarna. Vi drar på och möter ett stort gäng cyklister med matchande kläder och heta mountaincyklar. Vi börjar skämta lite om att vi borde skaffa lagkläder. Vi stannar och dricker lite och jag får passa på att plocka ur en fluga ur ögat på min kompis. Glamor på hög nivå. Och sen bär det av igen ner för kraftledningsgatan. Rakt ner, brant som attans och lösgrus…det värsta jag vet. Bakhjulet sladdar, stenarna blir allt större och jag gör allt jag kan för att hoppa över och hålla ner farten. Framför mig är det ett stort moln av damm och sikten blir lite tjock. Och så närmar vi oss hemmarkerna, Powerline där jag springer när jag har tid. Jag kan varenda backe och vi ökar farten. Magen börjar kurra och solen börjar gå ner. Vi vinkar och skiljs åt i Redmond och jag har en lång backe på 5km uppför att erövra innan jag är hemma. Det börjar gå lite sakta, benen känns som stolpar. Och så är det äntligen dags att kliva av cykeln och stänga av klockan. Jag känner att jag går som en äkta cowboy. 49km cykling på grusväg upp mot himlen på 3 timmar och 14 minuter avklarade. Jag är hungrig som en varg och har turen att ha finfina barn som grillat och fixat. Jag avslutar med en stor bit rabarberpaj och sitter nu utslagen i soffan. Benen känns uppvärmda. Och imorgon är det en ny dag.

Vår vän Rolle

Onsdag och halva veckan har passerat. Jag har en så kallad hemmadag. En dag då jag borde beta av alla mail, förbereda lektioner, dammsuga resten av huset och inte just bara den fläcken i köket som sticker ut mest. Tvätten är jag en hejjare på, den sköter jag i sömnen. Tre stadiga maskiner om dagen. Det handlar om överlevnad, missar man en dag så drunknar man i ett fuktigt klädberg. Jag ska också vila kroppen idag. Efter ett långlöp på söndag, en bergstur på måndagen och ännu ett Xtreme pass och en cykling på tisdagen så säger sunda förnuftet att idag borde vara en dag av återhämtning. Programmet som ligger på köksbänken säger också så. Progammet som leder fram till årets lopp, eller en av årets lopp. Fokus i år ligger på långlopp, 24-36 timmars slit iklädd spandex och material som andas efter forspaddling, löpning i gubbtempo och timmar av cykling upp för berg och nerför läskiga raviner med karta i handen. Och ser jag fram emot det? Oh ja! Men med skräck. Så idag blir det vilodag fram till kvällen i alla fall.

Hemma är numera i det beiga huset i närheten av kraftledningen. Vi har ju flyttat och flytten borde vara klar, färdig och huset borde vara uppackat. Det är nästan så. Tavlorna står fortfarande lutade mot väggarna och det är några få kartonger i arbetsrummet som måste packas upp. Jag tog bara ett par veckors paus med det. Garaget svämmar fortfarande över. Vi behöver fortfarande göra oss av med ett kombobord (airhockey-pingis-biljard) som står där ute och tar upp en hel garageplats. Det gick hastigt och lustigt, vi var väl inte riktigt sugna på att packa ihop och dra vidare men så blir det ibland. Vi är också i stort behov av nya möbler, förvaringsutrymmen och lite annat lull. Men det är ju bara prylar så det känns allt mindre viktigt.

Nya huset är ett bra hus, lagom stort och med en liten trädgård att sitta i. Det finns fler häromkring som gillar vår trädgård. Kaninerna skuttar runt här mest hela tiden. Och så har vi då familjen Bambi som mer är en plåga än ett nöje numera. Först var det bara Roland och Margareta som låg och vilade sig bland björnbärsbuskarna utanför vår trädgård. De nickade lite försynt när vi rullade förbi, lät oss stanna och ta kort och lät sig inte störas när de åt frukost. Sen försvann de ett par dagar och jag kände mig nästan lite besviken att de var borta. Var jag ingen trevlig rådjursvärd? Hade jag varit för påträngande? Gillade de inte våra morgonprat ute i buskagen? Jag lät dem ju äta våra tulpaner i fred. Men så dök Maggan upp igen och med sig hade hon två pinfärska kid, Sune och Asta. Nu dök de bara upp en kort sväng på förmiddagarna och åt lite och vilade sig innan de vandrade vidare. Roland började gå själv och dyka på konstiga tider. När vi kom hem från skolan en dag så stog han på garageuppfarten och väntade med huvudet lite på sned. När vi körde in gick han ut mot vägen och barnen och jag försökte locka honom mot grönområdet och bort från trafiken. Rolle, kom igen! Inte dit! Rolle! Rolle för sjutton, fattar du inte att du kan bli påkörd. Ända till jag såg att tomatplantorna låg lite på sniskan och var väldigt bara. Äppelträdets grenar var väldigt bladfria och kala och på baksidan av huset vid vår uteplats hade alla växer bara skälkar. Roland, nu har du verkligen gått för långt.

clip_image002

Igår när jag var hemma på förmiddagen såg jag någon som tittade på mig genom nätdörren i köket. Där stod Rolle med huvudet på sned och undrade varför det inte fanns några växer kvar att äta. Jag hör mig själv prata med ett rådjur. Roland, nu får det vara nog. Gå iväg! Du har gått över gränsen. Fy Roland! Fy! Och så gick han sakta iväg och hängde lite med huvudet. Och idag har han inte varit här och jag känner mig lite ensam. Jag kanske var lite för hård?

Sol på Mt Si

Solen och sommaren har kommit till Washington. Värmen riktigt trycker sig på framåt eftermiddagarna och hänger sig kvar till solen går ner. Nästippen börjar bli lite röd efter två dagar av utomhusknatande. Igår blev det ett långpass runt Redmond. Efter tre kilometer hade jag lust att vända och gå hem, efter åtta kände jag för att lägga mig vid vägkanten och vänta på en stadsbuss men efter en mil skärpte jag mig och fortsatte 15 kilometer till och klockade tillslut in 25 kilometer medan barnen åt frukost och tog sovmorgon. Ibland måste man bara bestämma sig och sätta den ena foten framför den andra. Igår var det en sådan dag. Och det är ju så att det faktiskt släpper efter ett tag. Alla möjliga tankar kan snurra runt innan lugnet lägger sig och benen går framåt utan att man behöver tänka på hur och var. I mitt huvud ploppar det upp funderingar på att jag kanske inte kan springa, eller att jag inte orkar fastän jag orkade spring längre och fortare för några dagar sedan. Eller så kanske jag bara har tappat formen på några dagar elle så kanske jag inte vill. Gillar jag egentligen att springa. Och så klämde jag i lurarna i öronen och satte igång en extra spännande podcast och lyssnade på förberedelserna inför ett cykellopp i Nepal. Jag försökte njuta av utsikten vid sjön, vinkade till medspringare och andades lite extra när jag var inne i den djupaste skogen. Och jag kände mig tillslut otroligt tacksam att jag inte var den som skulle cykla 8 dygn i Nepal och Himalaya. Och så har det helt plötsligt gått flera timmar och flera mil.

Idag promenerade jag snabbt upp för ett berg. Dagens äventyr var mer spännande än gårdagens. Det fanns inga tankar på att lägga sig ner och multna bort bland ormbunkarna, vända halvvägs eller ge upp. Det var enbart njutbart om en aning svettigt och smärtsamt i lårpartiet. Jag klädde mig dock en aningen fel på morgonkvisten och lyckades sätta på mig ett par mountainbike shorts med extra padding vid rumppartiet. Jag tyckte att det kändes extra mjukt när jag satte mig i bilen men då var det liksom försent. Varmt och skönt blev det och jag satt som på en lite kudde på toppen av berget.

Jag och en kompis satte oss i bilen och for mot ett litet berg som vi brukar promenera upp för när vi vill prata lite och umgås utomhus men vi kände när vi var på väg att vi ville ta en liten längre bergstur. Vi gjorde helt enkelt en vänstersväng när vi passerade North Bend och parkerade vid foten av berget och började gå. Vi knatade upp för Mt Si, 4167ft. Sist vi var där låg snön djup och vi var tvungna att vända för att det var så mycket is på stigen. Idag var det varmt, soligt och alldeles fantastisk utsikt på toppen, som vanligt. Vi klättrade uppför i flera timmar, passerade både den ena och den andra och blev passerade av några tungflåsande löpare och en och annan hund. Jag träffade till och med en vän halvvägs upp där mossan hängde tjock på träden. Svetten lackade, linnet kröp allt närmare kroppen, ryggsäcken blev lättare och lättare ju mer vatten som surplades och shortsen kändes allt varmare. När vi väl kom upp till toppen slog vi oss ner på en sten och åt en medhavd smörgås, några torkade aprikoser och nötter och sög lite extra mycket på slangen till vattenryggan. Och sedan vände vi och gick raskt nerför. Då knakade knäna, gnällde lite och ville bara hem till duschen. När vi kom in i skuggan under träden kändes det lite kyligt och de blöta kläderna klibbade extra mycket. Och så kom vi ner efter 4-5 timmars rakt-upp-i-luften knatning, satte oss i en smällvarm bil och for tillbaka till vardagen.

photo 1

Halvvägs upp

photo 2

På toppen

photo 3

Varma och svettiga

Så trivsam kan en vanlig måndag vara. Imorgon är det en ny dag och nya äventyr. Jag tror att cykeln måste få ut och rulla lite så den inte rostar ihop inne i garget.