Vi har fått sommarlov. Skolorna har slagit igen portarna, skickat hem barnen med betygen i handen och på alla skyltar står det Have a nice break. Jajjamen, det ska vi ha. Vi började sommaren med att få celebert besök. Maria och Anna, syster med vuxen barn kom hit och besökte oss i dagarna 10. Vi hann med både det ena och det andra innan de drog vidare mot östkusten. Vi besteg ett berg, badade, hoppade från bryggan, åt och roade oss. Två superbesök på en månad (först bror) och vi har blivit bortskämda med svenskhet och familj. Nu är vi kvar här och jobbar på vilandet. Det är inte helt fel det heller. Det blir inget Sverige för oss den här sommaren, första sommaren sedan Amerika flytten, på 6,5 år. Det låter ju lite sorgligt men det är ju faktiskt ganska bra det också.

Jag skulle behöva blåsa ur maskineriet, maxa, springa en tävling eller alternativt bara jogga en timme. Japp, till och med jogga. Eller promenera skulle ju funka det också. Jag är fullkomligt slut inuti. Förkylning i tre veckor och kroppen har lagt av. Penicillin och annat majsigt för flera veckor sedan och sedan har lungmoset bara dröjt sig kvar. Jag har missat två fina tävlingar som jag sett fram emot sedan i vintras. Tröttheten och småsvettigheten tär. Jag har gjort några fina försök till urblåsning och låtsats att jag varit helt finemang och frisk. Senast idag. En timme uppladdning och planering inför julis begivenhet, tävling i styrka, snabbhet och uthållighet. Som ett Kinderägg, alltiett. Armageddon2, tuffare än tuffast. Jag blåste igenom burpees, wall balls och benböj med massor av kilon, lyfte stora och manliga vikter över huvudet men sen tog det liksom stopp. Luften kommer inte länge än till strupen, magen lämnas tom, så det blir till att vila lite till. Jag hade kunna svurit på att någon hade lagt till en 20 kilo eller så på stången men det var rätt, hur många gånger jag än räknade och adderade. Och nu börjar det bli lite brådis att jobba upp mucklerna igen. Förslappade armar, dallriga lår och hostiga lungor funkar ju inte när man ska tävla mot ungdomarna. Armarna måste orka lyfta mycket och länge. Dessutom har jag ju ett visst ansvar inför min partner, vi måste båda dra vårt strå till stacken. Hon gjorde 100 double unders på 54 sekunder idag, attans vad bra hon var. Och jag var duktig på att ta tid. Det är ju också viktigt.

Nu har jag klippt gräsmattan och fixat lite, då tog det stopp med andet igen. Jag funderade lite på kläder under tiden jag klippte gräset. Det blir ju lite av ett vakum, en bubbla när gräsklipparen går igång. I med lurar och på med bakgrundsmusik för att dimma ut ljudet från maskinen. Tankarna flödar.

Jag satte på mig ett par nya shorts när jag klippte. Ett par Marimekko med blå prickar. Dessa små under har legat på en hylla i garderoben ganska länge utan att jag ens har funderat på att dra på mig dem. Det är inget fel på storleken, de sitter som gjutna, lagom tight med lite plats för mat och andning (för den som kan dra djupa andetag). Problemet är benlängden. De känns korta. Jag var tveksam när jag köpte dem men jag blev påhejjad av provhyttstanten. Jag stod länge i hytten och provade och kikade. Jag tänkte till och med ta ett par i en storlek större bara så jag kunde hasa ner midjan lite. Fjantigt. Kvinnor över 30någonting ska inte ha för korta kjolar eller shorts. Och tänk då hur det är med skrynklingar över 40. Det ser bara fjantigt ut. Brorsan och jag skämtar alltid väldigt mycket om musikant kjolar (kläm på den ni som inte vet vad det är, har inget med musik att göra). Och vem vill bli en sån? En sån som vi skämtar om. Men det vore ju syn om Marimekkoshorten skulle bli ett par trädgårdsshorts.