Allvaret närmar sig. Skolan börjar om några veckor, try outs tidigare än så och hösten är snart här. och vi har ju inte hunnit med någonting… Vi bokade in en natt på yttersta väskustens hippaste hotell och planerade en rutt lite löst och åkte. Bil, färja, bil och så lite promenad första dagen. Bil, bil, promenad, bil, promenad och promenad, färja och bil andra dagen. Två långa dygn. Och vilka dagar. Vackert! Maffigt! Små hamnstäder, höga berg, vilda djur, orolig Stilla Havsstrand, orörd natur, regnskog och rena rama vischan. Allt i ett.

Första stoppet, Port Angeles by night. Ett litet, trött och ganska deppigt samhälle. Vi knallade runt och kikade, handlade lite böcker och Caroline hittade en hel trave med gamla LP skivor på stans hippaste antikvariat, en salig blandning av Dylan, Springssteen, Sinatra…

Efter många om och men fick vi bord på en restaurang som vi tyckte såg bra ut. Det var en hel del mindre attraktiva hak som vi snabbt gick förbi. Vi lyckades på något konstigt sätt pricka in byns bästa ställe. Crabcakes, musslor, räkor och lax som smakade himmelskt. Det bästa jag har ätit på år.

Nu bar det av upp mot Hurricane Ridge, Olympic National Park. En lång bilresa uppför. Egentligen kändes det som lite fusk att köra bil men så funkade det här. En lång färd på serpentinvägar och sedn öppnade sig bergen men gröna ängar, blommor och vi började raskt sjunga fina bitar ur Sound of music och kände oss som von Trapps. Dimman låg tät, utsikten var mjölkvit med inslag av berg. Man skulle kunna se hela vägen till Kanada och hela vägen till andra sidan Washington och lite till. Vi tog en promenad upp till toppen och höll på att bli påsprungna av en grupp rådjur.

Efter några timmar av toppnatur drog vi vidare förbi turkosa sjöar, tät skog, små samhällen och smala vägar. Vi hamnade till slut i Forks där det fortfarande är Twilight feber. Vi passerade Bellas hus och bil. Handlade där hon jobbade. Spanade efter varulvar utan tröjor och glänsande vampyrer. Forks var inte direkt någon metropol men värt ett besök för den som gillar Twilight serien. Jag har aldrig sett så många gamla truckar, flanellskjortor och rassliga hus på en och samma gång.

Vi inhandlade ribs, kyckling och turkeyleg på en parkeringsplats och körde vidare till kusten. Otroliga stränder mötte oss och vi var så långt väster ut man kan komma. Vi satte oss bland stenarna, tittade på vågorna och åt revben, melon och drack lemonad. Timmarna gick och vi kunde inte riktigt se oss mätta på utsikten mot det stora blå. Vattnet var kallt, så kallt att fötterna gör ont i 5 sekunder och sedan sakta försvinner. Salt, rent och otroligt vågigt. Runda stenar, stora träd som spolats mjuka och gråvita av vattnet och ljudet av vågor som slår. Hade kusten legat aningen närmare Kirkland skulle jag sitta här varje dag.

Mot nästa mål, regnskogen. Vi körde vidare genom mer natur. Mer skog, djup skog. Stora träd, vi pratar om enorma träd. Varning för djur, små stugor med parkvakter i stora hattar, träd som växer som en tunnel över vägen, stora steniga floder, träd och mera träd. Och så blir det helt plötsligt varmt ute.

Och så kom vi fram till Hoh Rainforest i Olympic National Park. Fukten lade sig mot skinnet och tröjorna åkte av. Vi hade åkt några mil och det kändes som ett annat land. På med promenadskorna igen och ut i skogen.

 

Och nu var det kväll och vi funderade på vilken rutt vii skulle ta tillbaka och började köra. Och vi körde och körde, missade en färja, väntade lite och körde mera. Och så var vi äntligen hemma, mitt i natten och mörkret.