Our family lost a friend this past weekend. Caroline lost a best friend, coach, mentor and the one that made her smile every day, even on a bad day. Our hearts are heavy with sorrow and eyes filled with tears that seems endless. We will miss the everyday chats, the weekly longer talks, snapchats and texts. The smiles, high fives and hugs. The everyday inspiration, encouragement and wisdom. The friendship and endless support.
I am happy we got to know a little part of the warmth beneath the big smile and the feelings behind the stories. We will keep those memories in our heart and Ross will stay with us forever.

Jag har funderat en hel del på det här inlägget. Det är lätt att det blir fel och att jag låter negativ mot andra människor. Min fundering är egentligen bara hur och om vårt beteende speglar våra barns beteende. Att negativa ord blir till negativa upplevelser.

Det är många skolstartsfacebook uppdateringar som cirkulerar och mycket prat där mammor ses, tex i omkädningsrummet på gymmet. Det var där jag började fundera. Jag bytte om efter en simtur i poolen och hamnade bland 4 gapiga tanter i min egen ålder med olika nationaliteter. Jag blev ofrivilligt involverad i samtalet därför att någon hade läst en artikel som jag varit med i. Och så visade det sig at min åsikt skilde sig mot de andras. Det blev tyst när jag tyckte att det var synd att skolan började därför att gillade att ha barnen hemma. Knäpptyst. Jag gillar ju självklart att barnen få gå i finfina skolor men jag tycker att det långa terminer, lite sömn och lite tid för annat som tex att vara barn och göra ingenting, ni vet sånt man faktiskt växer och lär sig av. Sommaren är så kort och resten av året så långt.

Häromkring har det varit mycket prat om att det är skönt att barnen är tillbaka i skolan. Det är det jag stör mig över. Sommaren är över och folk strömmar till jobben, gymmet, affärerna osv. Jag också såklart. För oss började skolan i tisdags. Vi tjuvstartade med skolträningar för ett par veckor sedan. Jag har jobbat mer än någonsin de senaste veckorna medan barnen har tränat och så har jag varit på klubben och simmat, knatat runt lite och lyft ybertunga vikter. Jag har fått en ny plan och nya mål för året som kommer. Sånt som jag gillar att göra. Jag har ju turen att kunna göra det på dagtid ibland och inte alltid kl 5 på morgonen när solen fortfarande sover. Under sommaren har jag smygit iväg tidiga mornar för att kunna göra annat med barnen på dagarna. Det finns många bra saker med det också. Cykeln rullar extra fint när morgonen är tidig och luften sval. Och kaffet smakar fint när man är nyduschad och har trötta ben.

Där kvinnor byter om, där klagas det och tjatas. En ena mer än den andra. Ungefär som på facebook. Där suckas det och många utbyter tacksamma fraser om att det äntligen är skola. Nu har jag äntligen tid för mig själv uppdateringar. Jag har full förståelse för att alla vill ha mer tid. Det vill jag också, varje dag, några timmar och minuter till av sömn skulle sitta fint. Jag klagar såklart också, jag är ju ingen supermänniska. Det jag inte gillar är snacket, hur man klankar ner på sina barn. Jag gillar att vara med mina barn, varje dag. Är inte det meningen, att man ska gilla att vara med sin familj. Jag önskar att skoldagarna skulle vara lite kortare och tiden hemma skulle vara aningen längre. Tiden hemma fylls också ut med en ohygglig mängd läxor och så några timmars träning. Då blir det inte så mycket tid kvar till att hänga med sina barn på vardagarna. Den här sommaren har vi frotterat oss med varann otroligt mycket. Varje dag har vi ätit frukost, lunch, middag, badat, bakat, grillat, spelat volleyboll, plockat bär, hängt och tittat på film, spelat spel och bara suttit. Jag har tjatat om det förrut men jag tycker att det är ohyggligt viktigt att barnen lär sig att bara vara, utan underhållning, utan plan och utan program ibland. Jag tror att det gör att de kan varva ner och spendera tid med “sig själv”. Jag tror att vi måste lära oss att tömma tankarna och hjärnan och bara sitta på en brygga ibland utan att ha någon som underhåller oss. Det måste man träna på, precis som att man måste träna på att läsa, prata svenska, multiplikationstabellen eller fotboll.

Det är ju jättetråkigt att sommarlovet har tagit slut och att skolan är igång. Men så ser livet ut. Jag tycker också, som många andra, om rutinerna som skolan innebär, att alla går upp på morgonen, att mattiderna blir regelbundna, att alla träningar sätter igång. Och visst förstår jag att vuxna inklusive jag själv behöver göra saker på egen hand ibland och visst kommer jag ihåg hur trött man kunde bli när barnen var små. Jag vet allt det, jag har varit där, jag har haft barn i 17 år snart. Dessutom var de tre små barn samtidigt, födda på 3,5 år, under husrenoveringar och heltidsjobb. Det jag inte förstår är hur man kan sänka sina barn genom att säga att det är så skönt att skolan börjar så man blir av med dem. Om man inte tycker om att spendera tid med sina barn kanske man ska fundera på om det är något knasigt. Du har ju trots allt banat väg och uppfostrat dem, du är den som ska vara en god förebild och den närmaste vuxna kontakten. Om man säger att det är skönt att inte behöva vara hemma och vara tillsammans vad ger det för signaler?

Plötsligt händer det. Sommaren tog slut, försvann som om den aldrig varit här. Kvar dröjer sig en torr gräsmatta, solbrända kinder och gamla fuktiga badhanddukar som hänger över en stol i trädgården. Inne hamnade ryggsäckarna i en hög, pennor, papper och datorer låg på golvet förra veckan och har nu packas prydligt och väckts till liv. Bilarna har börjat svänga av mot skolparkeringarna redan veckan innan skolan började. Try outs har genomgåtts med intensiv aktivitet och involverat hela familjen. Middagstiden har återigen flyttats från 7 snåret till sena kvällen. Vi har besökt båda skolorna och betalat våra avgifter och hämtat ut datorer. Och idag började själva skolan så nu får vi officiellt längta till nästa lov framåt jul.

Årets ryggsäcksval var lite oväntat. Alla tre North Face ryggorna började bli lite säckiga och trasiga efter ett par år av ständigt kånkande. Vi åkte in till stan i helgen och införskaffade något som verkar varit fyllt med rysk kaviar med tanke på prisnivån. Vi inledde turen med musslor, Orangina och vitt vin på franska favoriten innan vi promenerade till Fjällräven. En mysig, liten affär med en inredning som såg som hämtad ut ur en Norrgavelkatalog. Trä och dova färger, byxor som sett ungefär likadana ut sedan starten 1960, tält, sovsäckar fyllda med exklusivt dun och så en hel vägg med ryggsäckar. Man blir förvånad, men det är ju inget nytt. Jag stod där och klämde lite på ryggsäckarna medan barnen valde färg och storlek. Datorfack fanns inte på 70 talet och inte heller 140 färgval. Men något som fanns som också finns kvar, ett sittunderlag längst bak i ryggan. De viktiga sakerna består. Heja Sverige kändes det som när vi gick runt i butiken och jag önskade jag kunde köpa hela kollektionen. Varma underställ, skaljackor, hikingbyxor med praktiska fickor, kvalitet som består. Och ni skulle sett termosarna, snygga och hållochhällvänliga. Och när jag står där så inser jag att jag blivit den nörden som jag skrattade åt för en sådär +20 år sedan.

Det började med kartläsningen. För några år sedan började  jag uppskatta skolans nötande med karta och kompass i småskogarna runt stan. Jag hade en stor fördel jämfört med alla omkring mig i den här världsdelen. Kartläsning fanns i blodet och jag gick raskt och skaffade mig en ny kompass. Jag började förklara för barnen att på min tid fick vi minsann åka skidor, skridskor, hoppa bock, hoppa längd i nykrattad grop, orientera och spela badminton… varje dag nästan. Och vi hittade alltid hem bara med en enkel kompass. För att inte tala om höjdhopp. Alla kunde allt. Och termos och smörgås hade vi alltid med oss. Det är ju i och för sig sant. Och det hängde i till vuxen ålder. När man jobbar inom skolan-förskolan så packar man matsäck och kaffetermos nästan alla skoldagar. Och så uppskattar man bra kläder. Efter 5 timmar i regn och snöblandat så är det viktigare hur byxorna funkar än hur snygg färg de har. Och så står jag där på Fjällräven och inser hur nördig jag är. Skönt!

Och så här ser ryggsäckarna ut och de som bär dem är på väg till årskurs 8, 10 och 11. Och observera att Brikenstock är snyggt.