Jag har funderat en hel del på det här inlägget. Det är lätt att det blir fel och att jag låter negativ mot andra människor. Min fundering är egentligen bara hur och om vårt beteende speglar våra barns beteende. Att negativa ord blir till negativa upplevelser.

Det är många skolstartsfacebook uppdateringar som cirkulerar och mycket prat där mammor ses, tex i omkädningsrummet på gymmet. Det var där jag började fundera. Jag bytte om efter en simtur i poolen och hamnade bland 4 gapiga tanter i min egen ålder med olika nationaliteter. Jag blev ofrivilligt involverad i samtalet därför att någon hade läst en artikel som jag varit med i. Och så visade det sig at min åsikt skilde sig mot de andras. Det blev tyst när jag tyckte att det var synd att skolan började därför att gillade att ha barnen hemma. Knäpptyst. Jag gillar ju självklart att barnen få gå i finfina skolor men jag tycker att det långa terminer, lite sömn och lite tid för annat som tex att vara barn och göra ingenting, ni vet sånt man faktiskt växer och lär sig av. Sommaren är så kort och resten av året så långt.

Häromkring har det varit mycket prat om att det är skönt att barnen är tillbaka i skolan. Det är det jag stör mig över. Sommaren är över och folk strömmar till jobben, gymmet, affärerna osv. Jag också såklart. För oss började skolan i tisdags. Vi tjuvstartade med skolträningar för ett par veckor sedan. Jag har jobbat mer än någonsin de senaste veckorna medan barnen har tränat och så har jag varit på klubben och simmat, knatat runt lite och lyft ybertunga vikter. Jag har fått en ny plan och nya mål för året som kommer. Sånt som jag gillar att göra. Jag har ju turen att kunna göra det på dagtid ibland och inte alltid kl 5 på morgonen när solen fortfarande sover. Under sommaren har jag smygit iväg tidiga mornar för att kunna göra annat med barnen på dagarna. Det finns många bra saker med det också. Cykeln rullar extra fint när morgonen är tidig och luften sval. Och kaffet smakar fint när man är nyduschad och har trötta ben.

Där kvinnor byter om, där klagas det och tjatas. En ena mer än den andra. Ungefär som på facebook. Där suckas det och många utbyter tacksamma fraser om att det äntligen är skola. Nu har jag äntligen tid för mig själv uppdateringar. Jag har full förståelse för att alla vill ha mer tid. Det vill jag också, varje dag, några timmar och minuter till av sömn skulle sitta fint. Jag klagar såklart också, jag är ju ingen supermänniska. Det jag inte gillar är snacket, hur man klankar ner på sina barn. Jag gillar att vara med mina barn, varje dag. Är inte det meningen, att man ska gilla att vara med sin familj. Jag önskar att skoldagarna skulle vara lite kortare och tiden hemma skulle vara aningen längre. Tiden hemma fylls också ut med en ohygglig mängd läxor och så några timmars träning. Då blir det inte så mycket tid kvar till att hänga med sina barn på vardagarna. Den här sommaren har vi frotterat oss med varann otroligt mycket. Varje dag har vi ätit frukost, lunch, middag, badat, bakat, grillat, spelat volleyboll, plockat bär, hängt och tittat på film, spelat spel och bara suttit. Jag har tjatat om det förrut men jag tycker att det är ohyggligt viktigt att barnen lär sig att bara vara, utan underhållning, utan plan och utan program ibland. Jag tror att det gör att de kan varva ner och spendera tid med “sig själv”. Jag tror att vi måste lära oss att tömma tankarna och hjärnan och bara sitta på en brygga ibland utan att ha någon som underhåller oss. Det måste man träna på, precis som att man måste träna på att läsa, prata svenska, multiplikationstabellen eller fotboll.

Det är ju jättetråkigt att sommarlovet har tagit slut och att skolan är igång. Men så ser livet ut. Jag tycker också, som många andra, om rutinerna som skolan innebär, att alla går upp på morgonen, att mattiderna blir regelbundna, att alla träningar sätter igång. Och visst förstår jag att vuxna inklusive jag själv behöver göra saker på egen hand ibland och visst kommer jag ihåg hur trött man kunde bli när barnen var små. Jag vet allt det, jag har varit där, jag har haft barn i 17 år snart. Dessutom var de tre små barn samtidigt, födda på 3,5 år, under husrenoveringar och heltidsjobb. Det jag inte förstår är hur man kan sänka sina barn genom att säga att det är så skönt att skolan börjar så man blir av med dem. Om man inte tycker om att spendera tid med sina barn kanske man ska fundera på om det är något knasigt. Du har ju trots allt banat väg och uppfostrat dem, du är den som ska vara en god förebild och den närmaste vuxna kontakten. Om man säger att det är skönt att inte behöva vara hemma och vara tillsammans vad ger det för signaler?