McClellan Butte Trail, en måndagspromenad i snö

Hösten har kommit och nästan passerat och den första riktiga stormen drog förbi Seattle under helgen. Träden föll som tändstickor, strömmen blinkade och försvann på sina håll och regnet föll hinkvis. Bron mot stan stängdes av för att vindarna tog i. Vi klarade oss bra och fick behålla värmen och ljuset för ovanlighetens skull. Efter att kikat på väderleksrapporten för resten av veckan slängde jag mig ut när jag kom från jobbet i söndags. Fram med gräsklippare, trimmer och på med stövlar. Jag hade en lucka på några timmar för att fixa gräsmattedjungeln innan reget kom för att stanna hela november.

photo 1 (1)photo 2

Igår fortsatte det regna runt Kirkland men det såg ut att vara lite finare upp mot Snoqualmie passet. Planerna började ta fart sent söndag kväll och direkt efter skolskjutsning for jag öster över för att möta måndagsgänget. Med ryggsäcken fylld med vatten, lite mat, kompass och spaceblanket började vi vandringen upp mot en ny topp. Vi knallade upp McClellan Butte Trail 5162ft med elevation på 3700ft, en bra promenad en måndag. Ingen av oss har någon längre tävling under hösten men det är ju ingen anledning att sluta gå långt och brant. Det gäller att jaga solen under hösten i Washington. 

Höstigt och fint på vägen upp. Brant och utsiktglimtar.

photo 1photo 3photo 4photo 5

Med ett par kilometer kvar mot toppen låg snön djup och det var lite lurigt att gå. Stavarna hade blivit kvar hemma eftersom jag inte trodde vi skulle stöta på snö så tidigt.

Spaning upp mot toppen, bara en kort bit kvar. Lite svårt att klättra upp på snöiga stenar, det fick bli stigen upp.

photo 5

Där snön låg började vi också se fotspår av två andra människor och deras stavar. Vi såg också stadiga spår av ett stort kattdjur som höll sig nära oss. Det är faktiskt det sista man vill se i vildmarken, hellre björn än bergslejon. Spåren kom och gick, jag såg två stora gulgröna ögon och vi sjöng, visslade och pratade sista kilometrarna. Det blev brantare och brantare och det började flåsas ordentligt. Timmarna gick och snön låg djup. När vi nådde toppen kom solen fram och bergen glimmade med vita snötoppar. På toppen såg vi nya spår av bergsgetter och hjortar. Vi satte oss på den lilla ytan som fanns, i fin vit snö och åt. Jag blev kung på toppen när jag halade fram en kaffetermos och bullar.

På toppen. Utsikt över vackra Mt Rainier som har en molnhalo dagen till ära. Puffiga moln är långt under oss när vi står på toppen och utsikten är magnifik.

photo 3photo 2

Försök till panorama foto. Lyckades gömma Mt Rainier bakom trädet.

photo 1

På vägen ner var det kalla fötter och händer. Vi skuttade över bäckar och gick i blötsnö under lång tid och fötterna var genomblöta. Snöfallet fortsatte till vi kom längre ner på berget och blev skyddade av träd. Väl framme vid bilarna var det ombyte och hemkörning i rusningstrafik. Tacksam för att jag hade packat bilmatsäck att äta på vägen hem. Snabb och ångande varm dusch och sedan bar det av till volleybollmatch och seniornight. Det var fullt hus och stämning på läktaren.

 

photo 4

4 solar

Idag har jag ägnat ett par timmar åt kroppsliga bestyr och framtidsinvestering i form av en lång och rykande snabb cykeltur samt ännu ett CrossFit pass. Cyklingen gick hur bra som helst, cykla på grusvägar och bilvägar är lätt, oförskämt lätt jämfört med förra helgens tävlingsbana. Nästan avslappnande om man kopplar bort tröttheten i benen i backarna. Jag tog rekord och vann dagens farttävling. Ja, nu var det ju bara jag som cyklade så det var ju inte speciellt svårt att vinna. Jag drog på när jag cyklade hemåt på 140e gatan. När jag närmade mig en blinkande varningsskylt som ändrar färg och text när man passerar 25miles/h fick min mountain bike jobba hårt och jag lyckades få skylten att blinka. Nästa gång blir det racercykel, då kommer nog skylten kortsluta. Små vinster i vardagen.

Den andra framtidsinvesteringen var ännu ett CrossFit pass. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt, flipp eller flopp, hej eller nej… ja, ni fattar. Det är stundtals rätt kul. Jag gillar uppvärmningen, jättemycket. När vet när man får sträcka på sig och känna efter var det gör ont. Sen gillar jag tunga vikter. Men det är väl oftast ganska kul när det går bra och man känner att det fungerar. Första delen var toppen för mig. Front squats med mycket vikt, 5 x 5 repetitioner. Det är bara att ladda på.

Sen ni, sen blev det repklättring. Klättra upp mot taket med hjälp av ett rep. Va?? Varför? Jag har något minne av att jag hasade mig upp för ett rep på Sverkerskolan iförd sockiplast och gympadräkt 1979. Det var sista gången det tricket fungerade. Efter det har kroppshyddan förändrats radikalt. Idag fick jag höra att det inte har så mycket med kroppshyddan att göra och dessutom var jag mer än nog stark enligt lilla myggan som instruerade. Hon hasade sig upp och ner mycket graciöst och jag gapade imponerat. Det är något visst med duktiga atleter. Det är väl klart att jag ska prova och jag hoppar högt och handlöst uppåt. Men vet ni, det gick ju ganska bra. Jag krokade in fötterna, bytte grepp med händerna och kämpade på. Och sen tittade jag ner och fick svindel. Fy bubblan. Golvet under är ju hårt. Men betyg helt ok.

Sista momentet var mer i min smak. Burpees. Jag gillar burpees. Det är ju ganska rakt på, kan man så kan man. Kan man inte så är det bara att jobba på flåset. Till dessa skulle det läggas till närmare 50 toes to ring. Man hänger i ringarna och ska upp med tårna till dessa med raka ben. Låter lätt eller hur? Det var lätt, de första 10. Sen blev det lite trögt. Eller nu hittade jag på, det var nästan omöjligt. Jag avslutade platt på golvet innan jag samlade mig och cyklade hem.

Det värsta är att det är lite av ett beroende. Man vill ha mer, bli bättre och lyfta lite tyngre. Jag ger den här träningsveckan 4 solar. Men veckan är ju egentligen inte slut än så det kanske hinner bli en sol till. Speciellt om solen håller sig framme imorgon. 

Rätt val?

Var ska jag börja? Att volleyboll säsongen är i full spinn med allt vad det innebär när vi har både tränare och spelare i hushållet. Eller att badminton säsongen kör på och att yngsta lilla nöten spelar så svetten lackar. Eller att jag har intensivbörjat med CrossFit efter säsongens sista lopp bara för att kämpa mig igenom tristessen av att inte har några mål i horisonten, i alla fall inte förrän i juni. Den sportsliga delen av livet rullar kraftfullt framåt. Annars känns det lite trögt. Vi börjar sakta acceptera att livet har sina baksidor och vi inser lite mer varje dag att det känns tomt när vänner lämnar jorden. Mer än tomt, det känns överjävligt. Men konstigt nog så är det bara att fortsätta framåt. Och att komma ihåg att krama lite extra om de som finns kvar. Sömnen har blivit lite lidande och ungdomen har en gråliknande färg i ansiktet. Själv har jag blivit nertagen på jorden och fått en genomgång i olympiskt lyft. Olympiskt lyft känns lite östeuropa och 70 tal för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Förra veckan var jag ganska stark för en normal kvinna, idag är jag mer än medioker och svag. Men det kommer nog att ta sig när jag fattar hur man jerkar och cleanar. Och jag måste nog skaffa mig ett enormt skinnbälte, det hade ju alla OS stjärnor under min uppväxt.

Skolan är inte kul. Det är ju bara så att om man suddar bort alla krusiduller så är skolan är ett nödvändigt ont och bara massa jobb. Jag hamnade i en diskussion igår med några föräldrar i ett av barnens lag. Vi var en grupp på 5 föräldrar som väntade på våra barn medan de hade ett samtal på klubben. Stämningen var något tryckt från början, alla var där för att vår gemensamma vän dött. Alla har vi barn på high school. Och ämnet vi pratade om var universitetsstudier. För er som inte bor här i Amerikat så ska jag bara förklara att det är ”a big deal”. Alla föräldrar är 100% engagerade, lägger sig i och styr sina barn. Det är viktigt att söka och komma in på rätt skola. Framtiden mina vänner, famtiden står på spel!! Här kör vi den svenska stilen. Gör det du känner är rätt! Känner du inte åt vilket håll det rätta är så andas ut, ta ett år och gör något annat, jobba lite, res lite, vila lite. Den inställningen gjorde att ögonbryn höjdes, diafragman hölls in och luft liskom fastnade i lungorna. Vi vill ju att våra barn ska välja det som känns bra för dem. Eller? Här tyckte vi uppenbarligen olika. Ingen kunde liksom förstå att jag tyckte det var ok att hitta ett jobb och fundera på vad livet skulle ta för vändning? Innan man investerar i en utbildning. Den allmänna åsikten var att det var bättre att snabbt gå igenom 4 år på universitetet och sedan återkomma om man vill göra något annat. Här kostar 4 år i snitt +200 000 dollar bara för skolavgiften plus allt runt omkring. Men för all del, kör på och skaffa en utbildning som man inte vet är rätt bara för man borde. Svåra val för dagens ungdom. Själv gjorde jag finfina val som resulterade i 8 års universitetsstudier, 2 masters examens samt en miljard och lite till i studieskulder. Det var trevligt, men jag vet inte om det var rätt.