Novembermörker och skubb i ösregn

 

Tänk att något så vackert och fantastiskt kan sippra bort på några timmar. Jag pratar ju såklart om vädret, det man pratar om när man inte har så mycket annat att säga. Vi hade sol, sol, sol och ett par minusgrader i början av veckan. Fin blå himmel, klar luft och fantastiskt väder att cykla och springa i. Hummerhandskarna på och mössa under hjälmen och sedan är det bara att trampa på. Ett extra lager under springjackan, tights med lurv i och tumvantar med extra handvärmare.

Så här vackert var det på löprundan för några dagar sedan. IMG_5279

Nu blev det raskt november igen och depressionen lägger sig tung över pannloben. Fy sjutton. Ösregn och mörker. Jag låtsades att det var sommar och gick och fick fötterna fixade med fil och peel, nytt blått lack och mjuka hälar. Skratch, scratch på hälen…Scccheelott you look tired. Yes, very. Sccheelott, yo do run agin. Yo fall on bike agin. Yo leg no look good. No running, ropeclimbing, it’s a ropeburn. Yoo funny, Scchlott. Lopebun. Och då kände jag att det fick vara nog med novembermörker och lathet och drog på mig pupporna ute i bilen och skubbade iväg till gymmet och lyfte flera hundra kilon jättemånga gånger. Jag slängde ner vikterna så där coolt som jag har lärt mig. Det har tagit flera månader att våga släppa skivstången från axelhöjd och göra dunderljud. Och vad ska det egentligen vara bra för. Alla de starka männen med knäskydd och så jag i färgglada tights. Turkost, rosa och gult så man blir glad och så klatchiga puppor. Att jag hade råkat packat yllesockor behöver ju ingen veta.

Regnet smattrade mot takfönstret och jag lyfte och lyfte. Över huvudet, upp ifrån marken. Hävde mig graciöst, väldigt graciöst över en stång, upp och ner. Svetten rann och ansiktet intog en svagt lila färg. Mascaran rann, vilket ingen av de starka männen upplyste mig om, och jag intog form av en panda runt ögonen. Och så burpees med skutt över ett hinder. Och jag väntade på att den sprudlande glädjen skulle infinna sig. Den kom inte. Kanske för att jag glömde mitt sprudlande bubbelvatten i bilen. Sen stog jag vid dörren en stund och samlade mig innan jag öppnade och slängde mig ut i ösregnet. Jag hoppade lite extra i vattenpölarna, skuttade högt över buskarna och liksom låtsades att solen sken och livet var ljusblått. Vattnet sipprade in mellan tårna. Inte sjutton är det lätt att låtsas när snuvan rinner för att det är så kallt och håret ligger blött och smetigt över ögonen. Jag låtsades i några kilometer, log mot omvärlden, vinkade åt asfaltskillarna och busschaufförerna. Mössan hade blivit kvar hemma och öronen blev kallare och kallare. Kalla öron gör att man känner sig olycklig. Kände jag ett kli i halsen minsann? Jag fortsatte skubba trots att leendet försvann, jag var ju tvungen att komma tillbaka till bilen. Sen fick det vara nog. Hur lätt är det att le i ösregn? Jag vred på musiken i öronen och kände mig aningen aggressiv. Eminem och Linkin Park, argt och högt. Men då och där efter 6 kilometer funderade jag lite på självdistans och elegans och att man faktiskt måste försöka ibland och då bytte till Josh Groban (!) och kände mig genast lite upplyft mot nya höjder och skuttade fram de sista kilometrarna utan att ens tänka en enda arg tanke. Tillbaka i bilen och klappade mig själv aningen på axeln. Det här var ju kul, det gör vi om imorgon. Det bästa är ju att man får duscha när man kommer hem. För om man inte springer hur vet man när det är dags att duscha?

Hela november, typ

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

IMG_5341

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som  blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

IMG_5288IMG_5301IMG_5302IMG_5312

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

IMG_5162IMG_5167IMG_5169IMG_5177IMG_5180IMG_5191IMG_5201IMG_5202IMG_5208IMG_5231IMG_5241IMG_5244IMG_5247IMG_5248IMG_5256

Comfortable, 50 people, 1 question

I try to keep updated with media, newspapers, TV, books, blogs, radio, music in both Sweden and here in the US. It was easy the first years abroad. I checked the news every morning in both countries and around the world and felt pretty much up to date with most events. The years passed and new people started showing up in Swedish media and I felt kind of lost when I read the newspapers online. New faces, new names, new politicians, and new artists. And now a new prime minister. (Not very impressed.) Even the news anchors are new and very young. I still read Swedish newspapers but not every day. I watch one or two tv shows/year and I listen to Swedish music. But we stopped watching Eurovision 5-6 years ago. When I visit I get a big dose of all the Swedishness, I stock up on books and feel pretty happy for a while. But one thing I do is reading blogs. I follow some Swedish blogs about politics, food, marathons and ultrarunning, swimrun, multisport and over all training. I follow a handful school and teaching blogs too but that’s a totally different story (Sweden/USA, talk about different worlds). It’s interesting to read about what and how people think. How the world turns and not turns… I follow some bloggers that I have met, some that I are friends with, a few race directors and a few really amazing people. And I am very impressed how much time and thought a lot of bloggers spend writing and thinking. Amazing, and cheers to all of you. I think it’s refreshing that people want to share their lifes and stories. The only thing I don’t like in the blog world is the obsession about superfoods and diets.

What the heck is going on in your pantries people? I am the only one sick of chia seeds and goji berries? Yes, I do eat chia seeds, goji berries, nuts, ancient grains, blueberries, broccoli, greek yoghurt, olive oil, coconut oil, avocados etc. All the superfoods that people overdose and turn everything inside out. I read blogposts about chia pudding and porridge every single day and I am dead tired of it. We eat fish, meat, wheat, vegetables, quinoa… everything you can imagine. And I drink wine and sometimes a calvados after dinner. And I do love a margarita with salt. How long will this crazy phase of overdosing superfoods last, how long will you all have the time? And why? If you can enjoy a nice piece of bread, please do. And put some butter and cheese on it. I do. Why not? But don’t over do it. All you Swedish women in your late 30s and 40s, relax. A 100% chia, goji, almond milk and tofu diet will not make you happier. You all sound more stressed than ever. Chocolate mousse with avocado instead of whipped cream and butter is good but not super. And every once in a while you want the great stuff. Meat is great, not every day and not a pound at the time. Everything in moderation.

I have three beautiful daughters, young adults. I am always concerned, I am always happy around them, I am always curious, I am always proud… BUT I am always a little bit worried. As a mom to young women you want them to have and build a good relationship to food, training and their bodies. You want your kids to be happy, confident and curious. I don’t want them to pick up all the craziness around us. Please people, stop sprinkle your non real ice cream with chia seeds and pretend it tastes like chocolate. Maybe have a little bit of both? And dream and wish for a set of wings.