Kökscykling

Uppstigning. Fy sjutton vad eländigt det är att gå upp och ens bara resa på sig vissa dagar. Regnet smattrade mot fönstret, det var kolsvart och fuktigt ute och jag hade känslan av att jag var aningen jetlagad när jag vaknade. Jag har haft en tonåring bredvid mig som sällskap hela veckan som passar på att fylla pappas säng när han är på resande fot. Skaka liv i tre tonåringar är ju alltid upplyftande kl 6.30 på morgonen. Och sedan matlagning, packning av lunch och mellis, kaffekokning, en liten hutt probiotics och sedan frukost och nyhetsdags. Tre snarkar i sofforna runt mig. Nyheterna är inte jätteroliga, läser mail och kollar tidningarna samtidigt som jag sörplar kaffe.

Två bilar backar ut ur garaget och så far vi åt olika håll. Efter 45 minuter är jag hemma igen. In med en tvätt, på med diskmaskinen och sedan raderade jag några hundra mail ur mailboxen. Ring, ring till Sverige. En nyopererad bror och en krasslig syster. Och så en kort signal till kompisen här. Bestämmer mig under tiden att jag borde åka till träningen och skaver på mig brallor, linne och puppor under tiden och sedan far jag iväg något sen. Känner när jag sitter i bilen att jag missat att stoppa in sulorna i skorna. Hårt och bekvämt. 

Jag borde ha kollat dagens pass innan jag åkte dit. Repklättring. Skit. Har numera en stor repbränna på framsidan av benet efter 12 minuters skavande upp och ner för ett rep utan knästrumpor. Och det där med repklättring är ju lite besvärligt. Nu har jag jobbat mig upp till att jag faktiskt kan klättra uppför. Jag får hybris och tittar hastigt ner för att vältra mig i glädjeropen från golvet och tror helt plötsligt att jag ska ramla ner. Några stackars meter upp och jag tror att jag ska krossas om jag tappar greppet. Jag försöker istället njuta av burpees och medicinbollar över huvudet under sista kvarten. När timmen är slut åker jag hem och lastar ur cykeln som legat i bakluckan och farit runt med mig. Man ska ju spendera mycket tid med sin cykel om man ska cykla långa lopp. Jaha, mycket tid på cykeln? Jaja, det är lättare att ha den i bakluckan.

IMG_5445

Jag riggade mig själv på cykeln med telefonen. Första halvtimmen tillbringade jag i telefonkö. När det samtalet var klart blev det lite tråkigt. Vädret var eländigt, regnet öste ner och det minst sagt stormade ute. Mitt i stormen åkte Netflix på. Det bev 120 minuter cykling. Stormigt och eländigt men det är ju helt ok att se på vädret när man sitter i köket. Cykeln riggad på trainern är brilliant. Kökscykling är numera min favoritrutt. Men jag gissar att Netflix kommer att gå varm under vintern.

Och sen blev det hämtning av barn, lite sen lunch och nu blev det kaffe på maten sent på eftermiddagen. Alltså har jag gjort nästan ingenting idag.

Igår gick också i cyklingens tecken. Jag gjorde en bikefit för ett par veckor sedan och igår var jag tillbaka för att avsluta och utvärdera. Ni anar inte hur proffsigt jag hukar mig över räjsern. Strömlinjeformat, fin platt rygg och snyggt häng över styret, jajjamensan. Känns lite farsartat. Ungefär som simmet i början men nu är det ju nästan delfinstatus på det. När planerna på ett långlopp kom till var jag ju tvungen att börja cykla snabbcykel. Jag känner mig betydligt mer bekväm snabbcyklande i skogen på rejäla däck än på vägen och fjantigt smala däck. Jag har en finfin roadbike men den är inte fantastiskt bra för mina domna händer. Efter lite klurande och funderande så bestämdes det att jag skulle använda Brjanns super duper dunder tribike som faktiskt visade sig vara rätt storlek för mig, en BMC timemachine. Så här snygg är den.

Den passade inte så bra däremot, jag nådde inte fram till styret. Men nu är jag och cykeln ett, vi har mätt och ställt in och bytt delar och sadel. Nu passar den som handsken. Det säger i alla fall cykelkillen, lasermätaren och måttbandet. Och jag måste säga att efter de första inomhusturerna så känns det bara bra. Nu gäller det bara att vädret håller i sig så jag får cykla lite ute.

Nu är det bara att ladda inför julen. Lussebullarna är nästan uppätna, granen ligger fortfarande i lådan och glöggen är uppdrucken. Och som vanligt så emottages ideer på julklappar till tonåringar som inte önskar sig något speciellt.  

Vi klättrar uppåt

  • 6:e december.
  • Antal inköpta julklappar: 4
  • Julstämning: Inte mycket men julskinkan är beställd.
  • Glögg nivå: 2 liter kokta.
  • Lussebullar: ca 60 st

Här kommer en uppdatering, kort sammanfattning innan julen helt tar över. Eller nyvalet. Det är spännande att följa, något på avstånd men ändå är vi med. Jag är ju fortfarande svensk och får ju såklart fortfarande rösta. Nu bor vi i ett annat land där vi inte får rösta vilket blir ett utanförskap. Det kanske vi måste ändra på så småningom.

December är så här långt ganska ok. Vädret är ju inte det bästa men vi börjar ju bli vana med fukt, drag och allmänt halsont. Hur kul är det med duggregn varje dag. Inte toppen. Vi hade några riktigt fina dagar med många minusgrader, solsken och blå himmel förra veckan. Så skulle det gärna få vara hela vintern. Luften blir fin att andas och kinderna blir rosiga. Nu är himlen grå, tjock och fuktig. Allmänt kasst.

Idag är det tävling igen. Klättringsdags. Det laddas med bananer, vatten och powerbars inne i isoleringen och jag väntar. Det är inte kul att vänta, varken i isoleringen eller som åskådare. Men snart smäller det.

Annars går det hyfast lugnt till i livet. Vi räknar ner till jullovet. Varför är skolan så eländig egentligen? Det verkar ju inte vara själva skolan i sig utan mer allt jobb runt omkring. Hur skulle vi vuxna tycka om att alltid ha 3-4 timmars jobb kvar när vi kommer hem efter arbetsdagen. Så har high school barnen det. Skoldagen är slut och det är dags att gå hem. Så fort de kommer hem så börjar resten av skoldagen som sedan slutar i bästa fall vid midnatt. Jag förstår inte hur man kan förespråka så löjligt mycket läxor. Ett stort misslyckande från skolans sida tycker jag. Ta åt er alla lärare som läser det här. Utvärdera ert eget arbete och fundera på varför ni ger läxor. Lägg ett extra jobb på jobbet liksom, kaka på kaka. Om det är det enda sättet barnen kan lära sig på så är ju hela institutionen skolan rätt så bortkastad. Anledningen till att lärare ger läxor är ofta för att förbereda barnen för att ta ansvar, bli vuxna och att de ska få känna på hur det är på universitetet. Skitsnack tycker jag. Var sak har sin tid och låt barnen var färdiga med high school innan de behöver känna på hur jobbigt nästa steg är. Nu är jag klar. Tack för det utrymmet i etern.

Vi har numera 5 användbara pass i vår ägo. Alla i familjen kan numera flytta sig över landsgränser utan att hamna i arresten. Jo tack, det känns bra. Det enda som jag skulle kunna önska mig så här till jul är en eller två ambassader till på vår sida av världen. Vet ni egentligen hur många svenskar vi är på den här sidan havet? Det vet inte jag heller men det är betydligt fler än vad jag kan räkna till. Vi tog ju en tur till Washington DC för att förnya våra pass. Först och främt är det inte bara att dra iväg, man måste boka en tid många månader i förväg. För mig tog det närmare 4 månader att få en tid. Och sedan spelade det liksom ingen roll hur bra det passade, det var bara att ta ledigt från skolan och jobb och flyga dit. För oss är det en flygresa på 6-7 timmar. Jag förstår att det kostar pengar att driva ambassader och jag vet att det är en fin service för oss utlandssvenskar men häxan surtant vaknade till liv när jag summerade ihop passavgifterna. Ett svenskt pass kostar 350 kr om man har turen att besöka polisen i Sverige. Det skulle bli 1400 kr för oss fyra som förnyade våra svenska pass i DC. Vi betalade den facila summan av 1100 dollar (8500 kr) för våra 4 pass. Det inkuderade passavgiften samt att vi sedan fick den skickade till konsulatet i Seattle. Det är en vansinnigt stor summa för shipping and handling. Det blev en fin semester i DC. Vi hade det trevligt på alla sätt men kikar man på Amex räkningen så hade vi ju nästan kunnat flyga till och semestra i Sverige för samma slant. Men å sndra idan hhade jag ju inte fått äta finfina duck fat fries på ett hak på ett gathörn i DC.

Nu är tävlingen slut för idag. Tackar som frågar, det gick bra. Vill ni veta hur bra? 3a, hon kom 3a. Och vi far vidare till Reno, Nevada i januari. Det blir kul. Jag har aldrig varit i Reno tidigare. Jag fick känslan av att jag borde färga håret blått och ladda för kasinobesök. Men gladheten går nästan inte att mäta i guldstjärnor. Stor lycka. Glädjetårarna i bilen hem blev sorgsna. Vi saknar vår bästa vän och coach som vi skulle viljat dela glädjen med.

Jag tränar på mot nya mål. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag spenderat en rejäl summa på en IronMan tävling framåt sommaren. Och vet ni hur trist det är att simma fram och tillbaka i poolen? Och det är ännu värre att sitta på en fräsig cykel i garaget där bakhjulet snurrar runt runt men sitter fast. Och värre lär det bli…