The Open ending

CrossFit Open is for the fittest people on earth. It’s truly amazing the stuff they accomplish with their bodies. But at the same time CrossFit Open is for pretty ordinary, half-assed athletes, middle aged moms like moi. I can’t say that I’ve taken it so very serious but I feel like I want to finish what I started. Last year was a disaster, pneumonia first week of Open. And you probably know that it takes more than a few days to rest up. I am not very proud that I kept training with pneumonia but that’s life. Add a couple of tumors and surgery the months before and the mental part of life got very mental. And Ironman training on top of that, a stress that I didn’t get my 100 mile bike rides and long runs in on the right day because of nonfunctioning lungs. Sometimes you need to stick to your plan to keep your life on track. It all worked out and I was race ready, switched races and went to Alaska. Great decision.

This year’s Open is interesting. I am constantly worried that I will rip my shoulder out of place so I tend to be over careful. My inner athlete is stronger than the outside, it’s frustrating. And then I got some back issues during 16.4 because of bad lifestyle choices and french fries. Started 16.5 but had to stop after 5 minutes. Went to the chiropractor and straightened things out, rested for a few hours and went back to finish it. Phew. Closure. It is always good to finish something you started. A race is a race. Open is not like running a marathon or finishing a nasty adventure race when you finish exhausted but high on endorphins but I think it’s good to finish what you started. It’s a relief. Closure.

It’s easy to lose track and not see what’s around you. I just want to take a moment to say that I think you all are awesome. We all have different goals, backgrounds and lives but somehow we come in day after day and lift the same barbells, swing the same bells and stretch out on the same floor in our puddles of sweat. We all have our limits and barriers, mental or physical but we do the same thing. It’s all good. It’s more than good, it’s pretty amazing. A huge reason we all plan our life’s around class times is our coaches. I know we don’t always do what you tell us to, we drop empty barbells, we sometimes workout in a half assed way but we all appreciate all the work you do. But if you tell me to push my knees out one more time I will freaking explode.

Happy Easter

Charlotte

Kalket dammar

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.

March

My finger hovers over the mouse these days, I don’t seem to be able to post anything, unable to click.

Back from a long weekend of double tournaments in Spokane, the extraordinary city in the eastern part of Washington. I love to pack up the car and drive far. It seems like I am the only one in the family. One kid staying at one hotel and playing downtown, and the other kid staying at another hotel and playing at another arena. The car going back and forth, early mornings and late nights. Cracked the windshield the first day, not a good start. Add on a ton of bad food, lack of sleep, and sore bodies. Tournaments are tough for kids. It doesn’t matter how fun it is or how well you play, it’s intense. It’s a team effort. Rough patches in sports can feel like opening your heart to someone who doesn’t love you back. A long tournament really sucks the energy out of both kids and adults. Monday comes, the week goes on and the whole family is left with a hangover. The kids came home wanting real food, they are like super humans with metabolisms like Spiderman.

We came back to sad news from Brussels. Once again terrorism strikes Europe. I am grateful that friends living in Brussels checked in on Facebook. It’s difficult to understand, and maybe we don’t want to understand. Anger and sadness, and feeling helpless. Terrorists getting too close. Disturbing peace and trying to mess with our everyday life’s. The heart of Europe that was my hometown for a short time in the 90s. Je suis sick of this shit! And I follow the news from here and it seems so far away. I hear the kids talk about Belgium and their friends don’t know if it close to France or Russia, and that worries me. The world is growing smaller and closer yet some countries live outside and far away. Where is the center of the world? Trump worries me. A lot of things make me worried. And angry. And sad. It’s even more important to vote for a person capable of running a big country in a world in stress.

I’ve been following a debate in the Swedish news the past weeks. If they should allow only women a few hours per day at pools. There has been incidents were men get too close, men that can’t handle seeing women swimming with lighter clothes on. And women that swims covered with clothes believes that they should be able to swim with only women. This worries me too. It has taken a long time to get where we are now. Women’s rights, equal rights, men and women, voting, equal pay, maternity and paternity leave. Why? No. Equal. Think about it. At first I felt that the women should have their hours for themselves but when I actually thought about it… no. I don’t think it is right. We are different. If there are men that can’t handle it, move on. We swim, live, work, run…together. Don’t ruin decades of work. Men and women are different but we live under the same sun.

And as always…a training update. I try. I really do try. I am not really a Marvel superhero at the moment, not even trying to act a part. But I am healthy, balanced and pretty strong. Maybe that is good enough. I am trying to build the machine, feed the flame with firewood. But sometimes it’s not all that fun. That’s where I am now, at the intersection of I’m putting in 2 hours per day and not feeling it. I complain in my head before I run. I hear myself take deep breaths, of boredom. I can’t help it. I need something to look forward to, something impossible and beautiful. Mud, rain, wind and some snow. It builds character. You want to look forward to a warm shower. You want to look up at a mountaintop with a pumping heart and tired legs feeling overwhelmed and saying to yourself – Hey, it looks pretty gnarly but think of the view at the top. At the intersection of pushing your limits and experiencing joy is where the magic happens. I need to find that check point on the map. It’s close, I am sure. And goddammit, I really want to be fast again.

We have two scary opossums in our backyard. A man and a woman. We have even seen some opossum porn and it was not very nice. Rabbits, birds, dear, raccoons… you are all welcome. But opossums. Holy crap. Have you seen the teeth? And the tail? Just sayin’. I am more scared of opossums than bears. I sing every time I take the trash out.

Vårtrötthet?

Boom, then came the huge spring tiredness, “Frühjahrsmüdigkeit” or “vårtrötthet” if you prefer the word in German or Swedish, low energy and low weariness. My guess is that I emptied my body of serotonin, happiness hormone. That means that it’s time to chase the sun, fill up on Vitamin D. The office window that I am looking through is sadly grey and my running shoes are all lined up waiting for fresh air and a little bit of dirt. I am binging around looking for trail runs and races around Washington, Enchantments, Deception Pass, Orcas Island… trying to get my body motivated. It’s not going all that fantastic but I am sure it will turn around eventually. Cherry trees are blooming, it’s warming up and chilling down every day when the sun disappears. I get all excited when I see the sun and blue skies but then it turns around just in just a blink. I am not the only one that feels tired. It’s been really quiet around here, kids are gloomy and feel pretty much done with the school year. It’s only 4 months left. I am solo parenting for a while and so far it’s been early nights, lots of popcorn and chick flicks.

Nej, nu blir det på svenska… Så var det då fredag igen. Morgon än så länge och kaffekoppen har fyllts på med svart vätska ett antal gånger för att skaka liv i kroppen. Här kallar livet sakteligen framåt eller kanske mest åt sidan. Inget nytt direkt. Brjann är på Europatur och har varit borta i två veckor. Vi andra 4 håller ställningarna, roterar användandet av bilarna så ingen av dessa ska börja damma. Idag är det ledigt från skolan och alla jublar. Det betyder två inbokade läkarbesök och lite annat matnyttigt som måste betas av när det är några lediga timmar. En har en trasig axel, en annan en boot på foten och en tredje sönderklättrade armar och händer, det går tamejsjutton utför med ungdomen. Men det är ju trots allt fredag så ikväll kommer vi nog alla fyra somna utslagna i soffan och masa oss upp för trappan när kvällen passerat. Det slog mig precis att man vaknar ju aldrig framför en brusande tv längre, det tar ju aldrig slut med program.

Vad har då hänt sedan sist? Inte mycket men ändå en hel del. Barnen lever och frodas, skolan suger som vanligt musten ur dem och träningarna varje kväll gör att de håller sig på denna sida av lagen. Det finns ingen tid till att hitta på något bus. Ganska bra plan. Skämt åsido så fyller läxor varje liten sekund av vardagen och när jag hör att amerikanska skolan är lätt så tror jag att det har varit mycket felval och lathet med i det. Här är det Advanced Placement och universitetsmatte, när de passerade middle school så slutade jag hjälpa till med läxorna. Vad hände med liggande stolen och prepositioner? Det är tur att de har varann. På all ledig tid, läs efter midnatt, skickas college essays och depositioner in.

Vår 8 veckors Whole Life Challenge avslutas imorgon. Äntligen. Sista två veckorna har jag inte hållt i matordningen speciellt bra men jag tror att jag har uppfyllt resten. Suget efter knäckebröd blev för stort. Garderober och mailboxar har rensats, jag har skänkt kläder, böcker och annat som vi inte behöver. Bonus var att jag hittade mina reservnycklar till bilen som varit borta i säkert ett år. Och attans vad jag har strechat och yogat. Om det kommit något bra ur det vet jag inte men jag känner mig nog en  hel centimeter längre.

Årets äventyr börjar stakas ut och det ser tyvärr inte speciellt fantastiskt och äventyrligt ut, ganska deppigt faktiskt. Några längre traillopp en bilresa bort blir det och några dagslånga adventure races men that’s it. Jag har ett roligt lopp i almanackan i september men det är ju en hel eviget till dess. Om några veckor åker mina lagkamrater till Nya Zeeland och jag kommer såklart följa deras lopp med spänning. Jag har börjat gå igenom bilder från Alaska racet bara för att försöka hålla lågan vid liv. CrossFit Open pågår för fullt men inte ens det känns speciellt kul. Jag bestämde mig för att köra scaled, vilken är en lättare variant, för att skona min axel. Och ärligt talat så är jag inte tillräckligt ball för att kunna prestera bra på den svårare varianten. Så axel rehaben fortsätter sakteliga och det mesta funkar ganska bra men ändå inte. Det är tråkigt att behöva tänka på att den kan gå sönder hela tiden.

Jag bjuder på några bilder från Alaska och en vacker dag så kanske det blir hela racerapporten klar med bilder och allt för att sparas i minnesbanken. Variationen i terrängen, tempreratur, fuktighet är otrolig när man ser tillbaka på det. Så ohyggligt vackert och bara tomt. Vi gick där inga andra varit förrut. Och så eländigt jobbigt, ohyggligt och avgrundsdjupt samtidigt så otroligt fantastiskt. Nästan som ett Kinderägg.  

P1010102

P1010109

P1010127

P1010191

IMG_1498IMG_1514

 

P1040053

P1040089

Pictures borrowed from Chip, Eric and Robin