Nu har det passerat veckor av Stay Home order och hemma isolering. Vi är inne på 8 veckor av att bara vara hemma. Idag fick jag efter ett samtal med Sverige anledning att utvärdera situationen för mig själv. Det är en numera helt normal situation men också helt absurd. Det är isolerat. Vi är ensamma men ändå tillsammans. Vi är bara med närmaste familjen hemma hos oss, hela dagarna. De gånger vi lämnar huset och trädgården så åker vi till affären för att handla mat eller promenera med hundarna. Vi har också varit till veterinären för vaccinationer men då lämnade vi inte bilen. Vi försöker också hämta mat på några restauranger då och då. Man drar sig nästan lite för att åka ut, det är en konstig känsla. På något sätt så behöver man ju inte så mycket. Om det är något vi alla har lärt oss så är det nog det. Allt går långsammare. Vi äter långsammare, spelar spel på kvällarna, lagar mat, sover, läser böcker, tränar i garaget, springer.

Hur är det då? Det är ju bra, alla mår bra. Men nog får vi spunk vissa dagar. Vi är väl alla lite otrevliga att vara omkring när det kliar i kroppen. Eller ärligt talat så blir vi alla med jämna mellanrum skogstokiga av situationen. Alla har vi vårt att fundera över. Bryta ihop och börja om brukar man ju säga. Nu blir det väl inte riktigt så, mer ny dag och ny start. Vissa dagar känns lite hopplösa men andra dagar så känns allt toppen. Det är ju bättre när vädret är fint. Det har blivit mycket påtande i trädgården, många kaffekoppar i solen och det är ju en bra dag när man får klippa gräset.

Jag vill ut. Ut i naturen. Cykla långt i skogen eller vandra upp för ett berg och sitta på en stubbe där man inte hör trafik, dricka termoskaffe på en bergstopp. Jag skulle vilja sitta tillsammans med våra vänner och äta middag och inte framför en Zoom skärm och skåla på fredagar. Men jag är ändå tacksam för att vi har möjligheten att ses via skärmen.

Jag skulle vilja åka till gymmet och lyfta lite, snacka lite, hänga lite, träffa vänner och bekanta. Åka till en bokhandel, bläddra, läsa. Strosa runt på Whole Foods utan att känna att man inte får röra, inte skynda sig, prata med folk jag inte känner. Ta med hundarna på promenad någonstans som inte är runt kvarteret eller i närområdet. Ta en kopp kaffe och sitta och titta på folk. Handla blommor och äta musslor på Pike Place, ta en löptur på något nytt ställe.

Washington hade det första bekräftade fallet av corona. Efter det gick det fort utför. I och med att alla håller sig hemma sen ganska lång tid så har det lugnat sig betydligt. Det verkar som sjukhusen har återhämtat sig, antal sjuka sjunker och dödsfallen likaså. Det var ju ändå syftet med isoleringen, att det skulle plana ut så sjukvården skulle hinna med att behandla. Nu gäller det bara att sakta börja öppna samhället igen. Många har vant sig vid att jobba hemifrån och vill nog fortsätta med det. Det är skönt att inte sitta i timmar i trafiken varje dag. Det har på många sätt varit bra för många att ändra och dra ner på tempot. Den 5e maj ska vissa State parks öppna och vi ska få börja vara ute i naturen mer.

Frågan om Sverige och vad som är bra och dåligt och varför man väljer att göra så annorlunda kom upp idag. Jag tror mycket men vet ingenting. Det har skrivits mycket utomlands om Sveriges inställning till corona. I många fall tycker man att svenskarna sticker huvudet i sanden och i andra fall tycker man att det kan vara rätt. Jag vet inte. Jag vet bara att vi känner en oro över att vi inte kan åka till Sverige, hälsa på och hjälpa till när det behövs. På så sätt blir ju isoleringen jobbig, att man inte vet något om framtiden och när vi kan åka och hälsa på.

Utgångsläget är annorlunda här och jag gissar att det kan finnas med i besluten. Jag tror att människors utsatthet visar sig på ett annat sätt. Man kan inte vara sjukskriven, det finns ingen sjukpenning. På vissa arbetsplatser blir man uppsagd om man är hemma för att man är sjuk och det finns ingen hjälp att få om man blir av med jobbet, sjukvården är inte för alla och blir man av med jobbet och sjukförsäkringen så går familjer under. I Sverige finns trots allt ett skyddsnät och många förlitar sig på att bli omhändertagna, samhället är helt enkelt uppbyggt på ett annat sätt. Människor är vana vid en grundtrygghet i samhället.

Något som däremot verkar fungera väldigt bra är hjälp för de som behöver, snälla medmänniskor, hjälp med gratis mat för både unga, gamla och familjer, skolluncher som kan hämtas upp för barn som inte har tillräckligt hemma etc. Sorgligt nog är alla vana vid problematiska situationer här. Skolan stänger när det är snöstorm. Det är ofta höststormar och ibland många dagar med strömlösa hus. Det är laviner, skyfall, mudd slides och översvämningar. På många platser är det jordbävningar och vi har upplevt enorma skogsbränder nästan varje år sedan vi flyttade hit. Det skapar hjälpsamhet och medmänsklighet.