Hi folks,

Saturday in the suburbs and life feels exhausting. Not really a reason why, but after a year of restrictions and limited social interactions, life is catching up. For some reason I do think I am one of the lucky ones. I have people around me, living in the same house, dogs to snuggle and walk with, food on the table and a fireplace that burns every day. It is good to remind yourself that life is not bad, and it is ok to feel the ups and downs.

I am lucky to have three terrific, magnificent, and marvelous kids. Three individuals with the same upbringing and the same set of genes. Same parents, same food, same house, same schools… and they could not be more different but also so much alike. They are a three-piece puzzle that fits like a glove, the best of friends and three golden nuggets apart. Right now, I am lucky to have two on this side of the world but the third is only a facetime away. The world is getting smaller every day. I am going to repeat part of a post that is over ten years old. They are all adults now, independent, well educated, smart and on their way to bounce, take a big step, fly, or maybe dive into an unknown world. They are brave, beautiful, and absolutely amazing.

• Be nice to your sisters, always.
• It is ok to be homesick and long for all loved ones in our other country… they will still be there next summer.
• Never get in a car with a drunk driver. Call home, any time.
• Work out. As much as you can and as hard as you can. And it is ok to look sweaty, not very cute and feel like you are going to puke. It is actually good for you.
• Always work hard in school, it will pay off. But remember, you can only do your best.
• Never be afraid to ask for help.
• It is ok to spend a lot of money on shoes, especially running shoes.
• Don’t worry about love when you are 15, you have plenty of time. I am sure you will not even remember the name of the cutest guy in 9th grade when you turn 30. Life goes on.
• Accept people around you. Nobody is perfect. Not even you.
• Do your thing. Be different. But do not wear too short skirts.
• Travel as much as you can.
• Laugh often and hard. And laugh at yourself.
• Keep your eyes on the ball, in sports and in life.
• Learn how to drive a stick.
• Learn how to cook and bake bread. Enjoy food, it is good for you and it brings people together.
• Change is good, scary but good.
• Do things that scare you.
• No tattoos or visible piercings. And no, I will not change my mind about this.
• You are all three so much stronger than you think.
• If you can’t think, go for a run, a long run.
• Don’t stress… you have a long life ahead of you.

Let us review this after 10 years.

I failed with the stick shift driving lessons, we only have automatic cars. We still laugh, work out and worry about love. We drive around, play loud music, sing out loud, and eat ice cream. Very often. We get Thai food and do stupid things. And eat French fries. I enjoy every minute we spend together. I still have not changed my mind about tattoos, but I do understand that we are all adults, and it is not my problem if it will happen. We had a good run with sports. Climbing, volleyball, soccer… and I am kind of happy it is now easy going and not dead serious. We all spend money on shoes. The traveling is kind of limited. They are all great at cooking and baking. The long runs are also long walks, bike rides and long reading sessions. We all spend too much time with our dogs. The hard work in school paid off and everyone is on a great path. I never thought I would have a stem kid but here we go – women in tech.

Om man inte fotar sig med den fluffigaste av semlor, inte fotar sitt padelracket och om man inte vinterbadar med den snyggaste mössan, är man ens svensk då? Jag glömde skidspåren på ett stadsnära fält. Ja, inte vet jag. Jag ligger risigt till. Jag skulle kanske kunna producera en och annan semla med puder på toppen. Vinterbadet skulle ju också kunna produceras på bild men jag spar det till sommaren när vattnet i en alpin sjö är närmare +/-0 men solen är framme. Men racketsport och bollsport, det är inte riktigt min grej. Skidorna är ju lättare att fixa. Fast det förstås, jag smaskar ju på Ahlgrens bilar rätt ofta, köper havremjölk och Lingongrova på vår lokala Amazon, och älskar lakrits så jag är i alla fall utlandssvensk.

Frågan om svenskhet kom upp idag igen. Ni vet det här om tillhörighet och samhörighet, hemmahörande och delaktighet. Vi är ju väldigt delaktiga och involverade, fysiskt och med hjärtat, i samhället och staden där vi bor. Det har vi varit sedan vi flyttade hit för många år sedan. (Vi missade Happy Brekkan America Day i januari i år.) Vi är ju också hemmahörande och tillhörande Sverige, med pass och hjärta. Men hur går det ihop? Hjärta och smärta. Ihop och ifrån. Till och från. Närvarande och frånvarande. Aldrig har väl frånvaron varit så påtaglig. Aldrig har vi väl känt oss så långt borta. Pandemin har tryckt ihop oss här hemma men dragit isär oss andra. Vi lever mer mittemellan än någonsin. Men hur är det egentligen, var hör vi hemma? Det har snart gått ett helt år sedan sista besöket, sista rimmade laxen och stuvade potatisen, sista bokshoppingen lajv, sista kramandet av föräldrarna, sista löpturen i hemstaden…och som vi längtar.      

Här har regnet öst ner i veckor och månader. Det har blåst storm och regnat sidledes och ofta samtidigt.  Helt plötsligt klarnade himlen upp och blev blå och med den blå himlen kom kylan och frosten. Och till och med snön. Jag fick leta fram isskrapan vid halv sex igår morse när det bar av ut till närmaste skogsdunge för lite löpning i mörkret. Och om det var mörkt och kallt. Kristallerna glimmade i pannlampans sken, månen lyste genom trädgrenarna och så kom solen sakta upp och värmde luften en aning. Tänk vad friskt det känns med kall luft och frusen mark under sulorna. Luften blir så mycket lättare att andas. Däremot är det svårt att klä sig. Jag glömmer mellan varven vilka lager man behöver, vilket egentligen inte är så mycket eftersom det blir varmt så fort man rör sig. Misstaget varje gång är korta strumpor som lämnar en bar decimeter mellan strumporna och tightsen. Det hade kunnat varit värre. Nu laddar vi inför våren, för visst kommer den snart. Lagom till att vi har knoppar på träden och påskliljor som börjar titta fram så kommer snön. Idag drog jag till min vanliga skog och knatade, skubbade, och hasade runt. En liten utter, några äldre men ärtiga män med stavar och en nygammal bekant var fynden för dagen. Det var trevligt med några korta samtal i buskagen. Jag lyssnade på en vän i lurarna, närmare bestämt den guiden som varit med mig alla gånger på Rainier. Supersherpan som bestigit Everest 17 gånger. Och trevlig är han också. Jag hoppas våra vägar korsas snart igen. Tiden gick fort både i lurarna och i spåret. Jag glömde hänga upp parkeringslappen men tacksamt så påpekade Park Rangern att min bil är känd i skogen och de vet att lappen är betald för den är där ofta och sliter på gruset. Stammis i skogen, finns det något bättre att lägga till på sitt cv? Jag lägger till frekventa skogsbad i ensamhet till mitt cv också.     

Det florerade en artikel i både svenska och amerikanska tidningar ett par dagar tillbaka. Artiklarna handlade i stort om hur man blir formad av musiken man lyssnade på när man var 14 år. Mr Mister, Depeche Mode, Falco, Elton John och Lionel Richie är tydligen väldigt inflytelserika människor i mitt liv. Kul. Jag klämmer till med en gammal goding så här på torsdagsmorgonen.

Det har snart passerat ett långt år av nedstängning och isolering. För ett år sedan tog en jag vända till Uppsala för att hälsa på. När jag kom tillbaka hem stängde Washington ner och så har det varit sen dess. Pandemin hade sitt riktiga utbrott här och Kirkland hamnade på kartan när det första sjukhemmet i USA drabbades av många Coronadödsfall.

I måndags öppnade det lite, vi fick en glimt av livet som det en gång var. Det är helt plötsligt möjligt att knalla in på gymmet och till och med äta på restaurang med några få människor och med väldigt få bord. Att gå till biblioteket eller något av stans museum är fortfarande inte möjligt. Aldrig har väl livet varit så asocialt och ensamt. Aldrig har man väl hunnit tänka så mycket och ändå inte avslutat en enda tanke.

Jag måste erkänna att jag njöt en aning av lugnet till en början. Det var ganska skönt att vara hemma, våren kom och det var allt lättare att vara ute. Alla barnen bodde hemma igen och det var mest mysigt och njutbart. Och sen kom sommaren, hösten och vintern och det var inte så härligt att bara vara hemma längre. Med tiden så blev det mer och fler förbud och nedstängningar. Munskydd och kraftigt avståndstagande har varit vår vardag under en väldigt lång tid. Handlar gör man på nätet, umgås gör man via Zoom, tränar gör man ensam. Skolorna har snart varit stängda ett helt år. Inte bara för universitet och gymnasium utan för alla, oavsett ålder. Garaget har blivit kittat och laddat med mer och mer prylar, allt för att komma ut ur huset. Under en väldigt lång tid var även State Parks förbommade och trails avstängda med tejp. Vägarna var tomma på trafik och vi bodde i en spökstad.

Nu ser det trots allt lite ljusare ut och vaccinationerna verkar sakta men säkert distribueras ut i världen. Även om det är långt ifrån det vi brukade kalla normalt så känns det ändå lite ljusare och lättare. Kanske beror det på att solen skiner idag.

Idag har himlen varit blå med några vita, tussiga moln här och var. Vinden ven då och då, och kröp innanför tröjan när man minst anade det. Leran var djup och sög ner skorna här och var på stigarna och i nerförsbackarna blev lätt lite på glid. Träden låg lite stökigt i skogen, ibland över stigarna, ibland vid sidan av. Det har blåst och regnat en hel del de senaste veckorna och på sina håll så ser det ut som ett enormt plockepinn.

Jag gillar rutiner, det är skönt att veta vad som ska hända och när. När livet är som vanligt tar jag mig till skogen några gånger i veckan och springer en timme eller två eller tre. Sista året har allt blivit hattigt, av pandemin, av att allt blivit lite upp och ner, av att alla jobbar hemma, men även av skador i fötter och knän. Rutin är viktigt, inte minst när allt annat runt omkring oss är upp och ner. Jag är van att följa en plan, träna enligt uppsatt schema men med flexibilitet, ha tävlingar att träna inför och veta hur mycket och varför. Dessutom är jag van att göra delar av detta med andra människor som har ett gemensamt mål. Nu är det planlöst, kontaktlöst och då blir hela livet lite upp och ner. Detta får mig att tänka på KASAM – Känsla av sammanhang som jag gissar att många av er är bekanta med. Det handlar om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet och upplevelsen av livskvalitet. Dagens löprunda ägnades åt att fundera på just KASAM och hur det faktiskt stämmer. Om livets hörnstenar inte finns på plats så mår man inte bra. Men man kan må bra även om man inte är fysisiskt 100% . En av mina stadiga hörnstenar är just tiden i naturen, oavsett om jag kan springa eller inte så är tiden viktig och det är lätt att välja bort den tiden för att rutinen rubbas. Allas fysiska kontaker har ju på många sätt förändras men det säger inte att man inte kan ha sociala kontakter, bara att det är betydligt svårare. Därför är det kanske ännu viktigare att lägga extra krut på sin tid ute och på att röra på sig för att kompensera bristande sociala kontakter och att det allmänt är tråkigt just nu. Det gör faktiskt att man mår bättre. Så jag vill som vanligt slå ett slag för rörelse och för rörelse i naturen. Ut och njut! Även om det inte kompenserar allt man missar, alla kramar man inte får, eller allt skratt man missar med vänner så gör det i alla fall lite gott.