Vi bor på ett fantastiskt hotell med mängder av snorkiga utlänska gäster i moonboots och Gucciväskor. Vi har fått ett helt dygn själva och ikväll sluter resten av gänget på plus 30 personer upp. Efter eftermiddagsbadet smög vi förbi ett brudpar med efterföljande sju tärnor. Fancy! Dagen började helt strålande, frukost och sedan hämtade vi skidorna gick tio meter och sedan var vi ute i backen. Det krävdes mänger av tejp och kraft att få ner en sprucken fot i en skidpjäxa. Men nu var i liften och vi var på väg upp, upp, upp… i dimman. Väl uppe på toppen insåg jag att antingen biter jag ihop och åker ner med tårar i ögonen eller så blir det skoterambulans. Jag valde det första. Mitt första och enda åk på ett ben nedför hela härliga Blackcomb tog över en timme. Detta var årets andra stora nederlag. Jag var fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna swischa runt som vanligt bara foten kom ner i pjäxan. Fel, fel, fel… Jag haltade upp på rummet med Caroline (som led av ett kraftigt fall av kramp i fötterna) som sällskap och vi satte oss och åt lunch i timmarna två. Efter långlunchen bytte jag barn och tog med mig en fullkomligt slutåkt och dyngsur Sofia och vi lade oss i bubbelpoolen några timmar. 

Nu har vi badat i varma poolen ute, druckit ett liten drink och smaskat i oss några nötter och livet känns faktiskt helt OK öven utan skidåkning. I morgon blir det skidåkning för alla andra utom mig. En ska på heldag snowboard skola och övriga tre åker vanliga skidor och jag möter upp på lunch om allt går enligt mina planer.

Nu mingel och mat med hela stora gänget som kommit från Seattle.