Det går uppför igen

Igår kväll var det lagträning igen. Andra veckan i rad, nu är det en vana och då ska det ju bli lättare för varje gång. Vi har satt igång igen, killarna och jag. Jag har trumpetat ut att jag har gått i pension efter min ganska korta men vansinnigt spännande adventure racing karriär. Långrejstiden var passe. Det var slut på långa nätter med alldeles för tung ryggsäck, aldrig mer skulle jag finna mig själv flyta fram på en kall flod bland höga berg i en uppblåst packraft. Aldrig mer fightas liggande upp och ner i flod med gråten i halsen. Aldrig mer cykla med pannlampa och tung ryggsäck utan att veta när dagen börjar och livet slutar. Jag var färdig och nöjd. Och så fick jag ett kort meddelande att det var dags att börja om en sista gång. Och så fick jag en liten film skickad till mig. Fem minuter senare hade jag sagt ja och nu är vi här.

Expedition Oregon – “Become your own Legend” from Bend Racing on Vimeo.

Gårdagens träning, precis som förra veckans träning, var en kort tre timmars hike på Tiger Mt. Det låter inte som mycket men det är ändå en hel del pepp och hepp som krävs innan jag kommer iväg. Först och främst så går en hel dag med jobb, liv och annat vanligt. Lagom till att det börjar mörkna så är det dags. I ett buskage, vid foten av ett berg möts tre bleka typer med ryggsäckar och starka lampor på huvudet. Det nickas och sägs tjena och hej och så går vi. Det går lite uppför och jag flåsar. Och så börjar det gå starkt uppför och ibland svagt nedför för att gå uppför igen. Det var dimma halva vägen upp, pannlampan sken genom gröttjock fukt och blöt lera låg jämn över hela skogen. Då infinner sig känslan av evighet igen. Nära maxpuls på klockan och tiden går så sakta. Kommer vi någonsin komma upp, orkar jag verkligen hänga med? Steg efter steg, höjdmeter efter höjdmeter. Efter Rainier hade jag lovat mig själv att inte gå uppför med tung ryggsäck igen. Så får man skaka av sig känslan av att det här går inte, jag kommer aldrig hem, och skärpa sig. Vad sjutton är tre mörka timmar en måndag kväll när vi har en vecka i maj att se fram emot. Vi pratar tält, packrafts och lampor. Cyklarna och diverse delar diskuteras ingående och jag funderar på att jag måste ha nya skor. Och hur ska vi kunna surra fast cyklarna på flottarna. Och hur många kolfiberpaddlar har vi som fortfarande funkar. Och jag funderar på skor. Och så pratar vi ryggsäckar och jag tänker på att min stora bergsrygga som rymmer isyxor, rep, everestjackor och sovsäckar skulle varit den sista jag skulle köpa och sedan skulle jag lägga av. Och så halkar jag nedför i leran och sätter mig tungt på rumpan med tummen rakt ner i smeten och tänker att fy sjutton vad glamoröst livet är. Från sammetsjumpsuit och högklackat till smetig lera, kläder som klibbar och svettig pannlampa två dagar senare. Och så har tre timmar passerat, det kurrar i magen och håret ligger blött och stripigt mot huvudet. Ryggsäcken har liksom fastnat, klibbat fast mot ryggen och nöjdheten sprider sig i kroppen. Termosen med te väntar i bilen, Spotify går på och resan hem känns som en njutning. Blodsmaken är bortglömd, tröttheten i kroppen som bortblåst och hemma har barnen gjort soppa som står och väntar på mig rykande varm.

 

Ut ur dimman

Plötsligt händer det. Livet slår till och inget blir som förr. Efter besöket hos optikern för några veckor sedan är jag numera stolt ägare till ett par progressiva glasögon. Läsglasen som hängt på näsan, på huvudet, i fickan, i bilen och lite överallt var enligt optikern ett kraftigt ålderstecken. Det här med att kika under lugg och knöla ihop hakan är tydligen inte något som man ska sträva efter. Men om man tycker att läsglas är ett tecken på hög ålder vad är inte då progressiva glasögon? Men jag måste erkänna att jag ser på livet med andra ögon, det är klart och tydligt. I alla fall i vissa fall.

Helgen har varit av varierande kvalitet. Lite spring och knatande i skogen och lite fest. Det började med superpartaj inne i stan på SAM och slutar i soffan framför tvn. Vi snyggade till oss och såg faktiskt riktigt respektabla ut. Men tror ni att vi lyckades få till ett kort? Nej, bara en något fånig selfie.

Årets julfest, superpartajet krävde ett inköp av en ny trikåtrasa. Det finns ett par i garderoben men det är ju skönt att ha något att välja på. Blindheten slår till och det finns absolut inget att dra på kroppen för en natt på stan. Jag räknar till 1, 2, 3, 4 svarta jumpsuits i garderoben, men… Det blev ett inköp av en något tight jumpsuit i sammet och insåg jag att kroppen, framförallt mittendelen behövde klämmas åt lite för att bekvämligheten skulle infinna sig. Känner man sig inte bekväm så är man ju inte snygg. Och om jag klämde. Jag köpte mig mitt livs första Spanx. Blev det bättre? Lite slätare och plattare blev det ju men jag vet inte om det blev skönare direkt. Men snyggt var det.

Och så blev det söndag kväll. Julmusiken har dundrat högt hela kvällen, KitchenAiden och ugnen har jobbat. Som vanligt kom julpaniken hastigare än kvickt, inget är gjort, inga julklappar inköpta, lussekatterna är uppätna och skumtomtarna är slut på IKEA.

Renew, resume, refresh

I was a totally different person seven years ago. The easiest way to go back in time to 2012 is to check the photos on your phone. I raced Ö till Ö and was in the best shape of my life. I renovated (think coveralls, paint, wooden floors) and sold a house, I ran a few marathons, I did obstacle races, adventure races and traveled. I honestly looked pretty good. I looked strong, wrinkle free and happy.

All cells in the body replace themselves every seven years. Does that mean I am a new person 2019? I hope it means that all broken bones are healed, and all muscles are brand spanking new, that the heart is pumping and that my mind forgot how crappy I felt after my last long race. That’s why cells renew, so you forget and restart. The same as giving birth, once you see and hold the result you forget and move on.

I am checking my body and I am trying to get it all done in the fun month of November. Doctors’ appointments, you know all those fun body parts that need to be checked. So far nothing bad has happened but it’s not good news either. No doctor will say – hey, you look so much better today than 7 years ago. I can see that those gorgeous cells of yours are renewing in a fabulous and terrific way. Way to go! Keep it up!

I went to the optometrist yesterday. Nothing super exciting, just a checkup. It’s been two years or maybe more since last time. I’ve had reading glasses for a few years, nothing major just a little bit of adjustment. Well stuff happens in a few years. My eyes are still there, and the inside looks fantastic. The photo you get of the inside of your eyes are pretty great, almost like a painting. I am now a person with progressive lenses and reading glasses. Apparently not all cells renew and get shiny and bright. It sneaks up on you. But I just realized that maybe all wrinkles around my eyes will disappear when I don’t have to pinch my eyes together to see. That is good news.

Made my way to the chiropractor. He is one of my favorites and I do my best to see him often. I just needed some overall body repair. Three longish bike rides and a very long run in the past few days isn’t good for my new cells. Or maybe they need time to adjust?

I had to google the whole cell renewal business and it is true, almost. All cells have different lifespans and functions. Some cells renew in a few days and some need almost a decade but overall it is correct. I vaguely remember reading about cells and the human body long time ago in biology, but my cells renewed 3-4 times since then so no wonder the connection is lost.

The question is was everything better before? Do you miss your old cells? Or do my cells miss my old life?

I see a new goal in the future. A big race might be in the horizon if the gods are willing and if the stars align. And the big question – will my body cooperate? I’m overusing Resveratrol in different forms, trying to bump up my workouts and relax like a pro when resting. I am, as always, grateful for coffee, massages, hugs and baths. I see a lot of mountain bike rides in the future. And I need to get back in the water. I got a new training program a few weeks ago. For some strange reason I insisted on adding a swim session every week. I somehow felt that it was important to get back in the water. How on earth? And why? My extremely successful swim career started with a broken elbow and wrist, and endless training for Ö till Ö 2012. It’s a mystery that I survived a full day of swimming mile after mile in the Baltic sea combined with running a wet suit. I don’t know how many times people have asked when I’ll do it again. Well, never, duh. I’m not a big fan of swimming. I can swim and obviously I survived swimming in the deep dark and very cold sea in extreme waves. But every time I go to the pool for a workout, I get the feeling that I don’t know how to swim. Maybe my body forgot since last time. Maybe my body will sink, it might not be able to float or move in the water. I went for a swim the other day. I did not sink. I moved around for 45 minutes or so, meter after meter, minute after minute. I still know how to, it’s like riding a bike… Obviously all cells are new, and the memory is lost…race…swim…pack raft…sigh…

Sleep

The simplest thing. Something we all do and after so many years of practice I should master it. I don’t. It comes and goes. Different phases of my life, thoughts, work, races, it all weighs in. Right now, I’m in a wake-up early phase. We are not talking 6am, waking up right before the alarm sets off. We are talking 2.30 to 4 something. Prime sleep time. The time of the night when you can hear the coyotes howl and the bobcats sneak around in your back yard. When the house is quiet and the dog snores. Long before the newspaper arrives. I force myself to stay in bed to 4.30. I’m not allowed to check my phone before 4 but the Kindle is ok. I have high standards; everyone knows that the phone is bad karma and a no-no in the bedroom. Well, at least until insomnia hits. Then it’s a lifeline to the outer world. It is great to have a kid to communicate with in Europe. It’s prime time for her and I get to calm my mind. And when I finally allow myself to get up and walk down the coffee tastes so good, news on and the day goes by.

The last refuge of the insomniac is a sense of superiority to the sleeping world.
~ Leonard Cohen

Don’t worry about all the things you can do to make it better. No caffeine in the afternoon, alcohol, very cold and dark room, good bed and nice sheets, exercise… I’m on it. Only complaint is Doris. She is from time to time extremely annoying. Crawling around my feet. She has fur but thinks she is a nude cat. Skin to skin under the down duvet. Her mission is to keep my feet warm. She is the one that wakes me up. But to her defense, she is always asleep after 2am.

It’s kind of funny that this is going on. I’m a snoozer. I love sleep. From time to time I sleep more than enough. I have a hard time getting up in the morning. I take naps during the day. If I run a lot, I take every chance I can to nap. Doris is usually a candidate for heating cold feet during couch naps. And who can resist that? And now I can’t even nap.

I remember the worst time I went through a phase like this. 18 years ago, 3 kids under the age of 4, went back to school for a second master’s and gave myself a year to finish it. Renovated a house. Exhausted. Woke up every night with three kids around me or in a very small bed counting sheep, minutes, breaths. Kids with asthma. And its endless when you are in the middle of it. And then one day everything is back to normal and sleep is the last thing you must worry about. And you kind of forget about no sleep and tired days.

When you google sleep it’s easy to get a tad bit worried. If you don’t sleep, your brain and your body don’t rest and recoup. Scary stuff. But according to a very serious webpage there is hope. Or a stroke. Since my brain is not getting enough rest, I have a hard time understanding the information about the neurotransmitters and the risk of stroke if you don’t get enough sleep. I turn to WebMD instead, the Bible of real home medicine. And – drumroll – get supplements. It’s not going to happen. My brain and I are going to wait it out. Count sheep, think of life decisions, overthink race scenarios and look forward to the first cup of coffee every day.

“A flock of sheep that leisurely pass by
One after one; the sound of rain, and bees
Murmuring; the fall of rivers, winds and seas,
Smooth fields, white sheets of water, and pure sky –
I’ve thought of all by turns, and still I lie
Sleepless…”
~ William Wordsworth

 

Fredagsvandring

Den här veckan har varit en helt vanlig vecka men med strålande sol och kyla, blå himmel och fågelkvitter. Så är det faktiskt här ganska ofta men vissa veckor är ju bara extra fina. Jag har haft turen att kunna vara ute varje dag, och till och med i skogen varje dag. Det kanske är det som gör att det känns extra bra. Hur lyxigt är inte det? Det är inte så att jag hasat runt i gympapupporna och skubbat på skogsstigar hela dagarna men någon timme här och där, lite då och då. Och så fick jag en riktigt lång fredagsvandring som bonus. Mjuka skogsstigar, krispig luft och gula löv som frasar när man går på dem. Sol på kinderna och röd, droppig näsa. Trött kropp. Det finns inget finare än när solen glimmar mellan träden, letar sig fram och skjuter strålar i ränder långt in i en mörk skog. När man pratar om livskvalité så tror jag att det ligger väldigt högt upp på listan för mig.

Igår var en sådan dag som man minns. Jag drog iväg på en bergsvandring lite mer än en timme hemifrån med några kompisar. Det var en ny trail för oss alla. Tanken var att vi skulle gå några timmar uppför och hamna vid en alpin sjö och sedan gå tillbaka. Och det gjorde vi. Vi såg Rainier skina i solen på långt håll. Känslan att veta att jag varit på toppen är ganska skön faktiskt. Vi knallade på, delade upp oss lite för att vi gick olika fort. Men speciellt med dagen var att vi var mer eller mindre ensamma i skogen. Solen sken, luften var riktigt kall och här och var klev vi över is på stigarna. Vi passerade ljudliga vattenfall där vi balanserade över stock och sten, smög genom ödsliga skogar. Vi vandrade över stora stenpartier där vi klättrade över stenblock, vi gick uppför i flera timmar innan vi sedan började gå nerför igen. Och så kom vi fram till en kall sjö där vi gick några kilometer längs kanten och stannade sedan på en sten i solen och åt lite. Och inget hände. Vi satt tysta och tittade ut över det vackra, tomma. Inte en själ. Hur ofta är det så att det är helt tomt, tyst och solen skiner hela vägen in i hjärtat? Och så gick vi tillbaka över stock och sten i flera timmar genom skogen, uppför och sedan nerför. Det är fint med vänner man kan hasa runt i naturen med och dela tysta stunder.

När man pratar om att ladda batterierna så tror jag att min sladd kopplades in där och då. Hikingbrallorna på, ryggsäcken på ryggen, en banan och en nötcrème, svartvinbärssaft i termosen och 6 timmar vandring i benen.

When you meet a cat

Everything is great. Life is good. I have plans, I’m moving forward and it’s sunny and cold outside. I write notes, lists, blogposts that I never publish. I collect words in my phone, send myself texts and try to remember things that I like. The last note I have in my phone says – stay away from big cats! Good advice.

Today’s run was quite long, almost 2h long. Freezing the whole time, blue fingers in my gloves, bright red nose but so beautiful. I ran into a bobcat a few days ago. Nothing happened but he showed off his pearly whites and made a growling sound all the way from his tummy, scratched the paws on the ground. I look around and realize that we are alone on a street in Kirkland. Weird. He looks at me, I look at him and I freak out a little bit. I tried to talk with a steady voice and said “nothing to see here…move on…turn around…I’m not going to move if you’re not moving…” After what felt like eternity it turned and took off, back to the wetlands on the side of the street. This thing is kind of growing in my mind. Not really a big deal but I freaked out and I had to really talk myself into running the trails today. And about an hour in my run I thought I heard something follow me. Talk about stressing yourself out. Nothing there. My heartrate spiked, and I ran so fast. Well, my speed fast. Kind of pathetic. I would not stand a chance if I had a cat chasing me. Or not even a squirrel.

Running feels good again. I can’t say that it’s been bad for the past ten years or so but sometimes you just got the right feeling in your body. Not too much pain going on and not really getting too tired either. Maybe it’s the weather. Sun and blue skies. We have dry trails around here and snow in the mountains. Isn’t it wonderful to move around among huge trees and moss, leaves on the ground and fresh air? It’s a great warm up for life.

It’s time to clean up the notes in my phone and move on…to move around and be moved.

Brain or body

Let’s keep up the scary article reading. Stuff you should or need to do to be a human today. We’re talking exercise and age. Related and unrelated. Or just throw in the midlife crisis subject while at it. It’s always something. You don’t move enough or you move too much. You buy a crisis car or marry someone younger. Get some botox or lift your butt to a nicer angle. And if someone hears that you like to run long, bike, lift or hike, you usually get the follow up comment that you must hide from something. Or maybe something is missing in your life? Beats me. There’s been an endless number of articles in the Swedish press about people starting extreme exercising after 40, burning out because of the pressure of maintaining a good career, a beautiful Instagram life and a great body – and an impressive exercise routine. This sounds so strenuous and exhausting. It’s not only happening in Sweden though, it’s the same way here, I guess. My Insta life is very boring. A dog, lots of trees, mountains, some kids. Not very exciting. And no Insta worthy body here.

It’s easy to say that (extreme) fitness or exercise is about a crisis, the feeling of being young again. But I think it is the opposite. It’s planning, gearing yourself up for the years that are coming, getting better at growing older. I think that sounds so much better than that some of us 40+ (or closer to 50) are running marathons, 50k, 100k and more fun stuff just because we feel old. I can tell you one thing. Nothing makes you feel older than training for a very long multiday race. You have good days and bad days but the bad days… no fun. The soreness, fatigue, body pain, endless endurance training is hard work.

I think the underlying problem is that your limits get pushed and it takes more to make you feel satisfied or maybe even happy. Long runs give you a very rewarding feeling and tiredness that are hard to beat. If you are used to long hikes with no end, usually in horrible conditions it will be difficult to adjust to a walk around the block or the local park for fun. I’m not saying that I need a 5-hour run or a sucky and difficult hike to feel happy, but I need to get outdoors, to a place where you hear the silence, hear your heartbeat, your breath. Feel the rain, your sweat, get your heart pounding. And it’s an ynnest to be able, to have the time and strength to enjoy the outdoors. And I know ynnest is a Swedish word, but I can’t find the right English word. Something like luxury, honor, privilege, blessing.

The things we know about moving your body every day, any kind of exercise, is good. It releases the happy chemical, endorphins. It improves your brain, helps you focus and solve problems. Being a runner gives you even more brain goodies. And we all know that the whole body benefits from it too, not only the brain. The quality of life, overall well-being and mood increases. Your heart loves it. But the question is still if it will be too much if you overdo it. Will too much exercise burnout your brain just like it does with your body?

And some Insta photos