Rainier igen

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

 

Mt Rainier

If you live in the Pacific Northwest, you light up every time the mountain is out. Mt Rainier, the majestic snow-covered mountain. Beautiful, scary, mysterious and wonderful. 14410ft/4392m. It’s a long climb, a grueling climb. It’s hot at first, then cold, wet, windy, slushy and difficult. Everything you can imagine. But what a great adventure. I gave it a try with a group of friends and guides, and we started out well packed, trained and rested one early morning. The first day was for me a relatively easy climb to Camp Muir at 10,000 ft. Nothing new, it’s a long haul up the snowfield with a very heavy pack on your back. We got settled, rolled out our sleeping bags, stretched out or legs and met up with our guides for dinner. We talked about the next day and went to bed early. I woke up feeling slightly ill, with a headache and a bit dehydrated. Nothing new, altitude gets you one way or another.

We all ate breakfast together, amazing food that the two Sherpas cooked us in their little tent. We spent the rest of the morning checking gear, practicing self-arrest and trying out our crampons. It was good to refresh our minds on what we had in store, I felt comfortable and ready for what was ahead. I honestly love the snow. The weather was perfect: blue skies, white snow, a gorgeous view of Adams, Helens and Hood. It can’t get better than this.        

We roped up mid-day and started the climb over Cowlitz Glacier, the Cathedral Gap to the Ingraham Glacier. It’s a relatively short climb but for some a new experience. Suddenly you get to experience what it is going to be like to get to the top. The environment, the elements. And I think it was scary for some in our group.

We took it easy for a while, rested in our tents, hung out and chatted, organized our packs for the next climb, had dinner and went to bed early. We all tried to get some sleep but for me it was a few restless, chilly hours.   

We got the wakeup call around midnight. The sky full of stars and absolutely breathtaking. You’re on top of the world, time stops for a while. It’s an amazing feeling, it is so quiet and majestic.

This last climb is hard. We start out scrambling for a long time up Disappointment Cleaver. The terrain is interesting. It’s tough, scary, high, everything you can imagine. Loose rocks and sand, one wrong step and you fly, dragging your ropeteam with you. The rocks turn to ice and it feels easier to walk again. About 90 min in we get a few minutes rest before heading up and I feel great. It’s dark and the sky is showing off all its glory and the only thing you can hear is a bit of cracking from the ice. We are doing great on time and we all look good and rested. We keep on climbing; the guide is trying to find a route that works. We climb and climb, one step at the time, up and up. Over crevasses, over ice and snow. Steep and slippery, on the edge of the world.

It’s been a long and hot summer in the Pacific Northwest. The mountain is melting fast and the crevasses changes every day which makes it really hard to find a good route to the summit. The mountain is not in good shape, and it’s truly scary and dangerous how much the climate can change. We move forward and up until we reach a ladder placed over a deep crevasse. We wait while our guide tries to make it more secure and then we begin to crawl over, finally moving on one step at the time, up and up. After walking on a very narrow ice ridge, we reach another ladder and our guide begins to again work to make it safe. We are getting closer to the summit, at High Break. We try to keep warm, putting our parkas on and moving around but standing still since there’s no place to move really. After what feels like an hour, our two guides decide that its too dangerous to move on. Too many ice falls have occurred and the ice surrounding the ladder has begun to melt. We are ok for now, but they feel that it’s too big of a risk to climb back down if we summit. We pick up our things and begin the ascent downwards. The group becomes kind of quiet and collected. It’s a big disappointment but when you’re in that position, there’s nothing you can do. The guides make the decisions. We start to walk and climb back to camp. We move fast, without talking with just short water breaks. The sun comes up and once again the sky looks absolutely amazing.

We reach camp, take our boots off and take a short nap before packing up. We still have a long way to go to Camp Muir and then all the way down to the car. It takes most of the day, giving us plenty of time to think and process what happened.

Despite not making the summit, close but not all the way up, I felt content. I had a lot more to give and training really does pay off. But best of all, I had great company and incredible rope partners.  

Mt Rainier… next time…

 

 

 

Vår

Hallå där!

Nu går det fort. Våren kom och det känns som den bara passerade lite hastigt. Det verkar nästan som om sommaren är här för att stanna. Träden blommade hastigt, häggen, syrenen, maskrosor och hela bouillabaissen.  Kvar är en kraftigt växande gräsmatta, vindruvsrankor och rosor som är på god väg att slå ut. Tomatplantorna och gurkplantorna är nergrävda i jorden och hunden far runt och jagar småkaniner till frukost. Skolan är däremot inte i sommarläge än utan mer tentaläge. Två universitetsstuderande jobbar flitigt och en highschooler har börjat inta suck-stadiet där utandningarna är långa och kraftiga.

Helgerna bjuder på golftävlingar, volleybollturneringar, klättringstävlingar eller som i mitt fall vandringar med tung utrustning upp i bergen. Hur härligt är inte det? Det är mindre än tre månader kvar till en Mt Rainier bestigning och 5 månader till någon form av maraton. En gång i månaden ses hela Rainiergänget för att göra en träningspromenad/klättring tillsammans. Lördagens möte blev både lyckat och lite smått dramatiskt. En lång tretimmars promenad upp till snögränsen och sedan blev det brant och djupt. Alla är inte vana med snö så det blev glid och rull nerför på sina håll. Vi höll alla andan vid några tillfällen och svettades ymnigt. Vid slutet av dagen var alla trots allt nöjda och inpackade i bilarna. Djup snö, enormt vattenfall, svett och några avbrutna stavar blev facit.

Kvällarna bjuder på långpromenader och mycket sniff av vissa. Dagarna är längre, himlen ett snäpp blåare och benen en aningen mindre blåvita.

Vi kom i mål

Efter en alldeles för kort natt sitter jag på en gammal ådrig träläktare i en gymnasieskola i Puyallup. En snabb motorvägstimme bort. Det är återigen dags för volleyboll och även om det är så tidigt att dimman över fälten inte har lättat så gnisslar skosulorna mot trägolvet och visselpiporna tjuter så det ekar.

Igår var det tävlingsdags ute i skogen, uppe på bergen och stundtals i havet. Klockan ringde före 4 och efter en lång dag satte jag mig tungt i soffan hemma igen när dagen nästan blivit natt. Det blev en lång dag, en lång tävling och jag kände mig aningen rostig från start. Det är svårt att tävla i en dag, det går fort och det är ingen inbyggd vila. Ju längre tävling ju lägre tempo. Benen är uppskrapade från knäna och långt ner på fötterna efter letande av kontroller på sådana platser dit inte ens djuren går. Det var mycket klättrande över fallna träd, magglidande över stenblock, hasande ner i stup och långsamt klättrande uppför med ryggsäcken på och ibland med cykeln på axeln. Det var mycket uppför på alla olika sätt igår. Dagen började med en kort löptur på några kilometer och därefter en lång paddling längs kusten. Efter det var det omväxlande trek och cykling i olika former. Det har gått ovanligt lång tid sen jag tävlade sist och cykelflåset är inte riktigt på topp. Vi tog oss i alla fall i mål med alla kroppsdelar i behåll. Jag börjar också bli alltmer övertygad om att jag börjar närma mig pensionsåldern. Det är inte alltid en fördel att vara upp mot 20 år äldre än sina motståndare. Att vara 28 år och man har sina kroppsliga fördelar mot en 46 årig kvinna i sina bästa år.

Det är många stunder under en lång dag då hjärnan vilar och kroppen för sig framåt per automatik. Den monotona paddlingen och evighetsvandringarna uppför ger tid till funderingar som i stunden känns logiska och rationella. Igår försökte jag formulera känslan av att vara mitt i loppet. Hopplöshet var dagens ord. Hopplöst, när man inte ser någon väg ut. När man vet att det inte finns något alternativ utan cykeln ska bäras och dras 7km rakt uppför. Hopplöst att vifta bort myggorna för att efter ett vift så finns det nya myggor som kryper på ett svettklibbigt ansikte. Hopplöst att parera och kämpa emot vågorna när havet beter sig som en tvättmaskin. Hopplöst att beklaga sig över att alla kläder är genomblöta efter ha blivit översköljd i 3 timmar i kallt havsvatten. Konstigt nog så är det just hopplöshet som driver en framåt. Den stunden när kajaken glider förbi en udde där rådjuren står och spanar ut över havet, när solen skickar sina strimmor genom en tät skog och när himlen färgas orangerosa över bergen när cykeln går på snabbaste växeln mot mål så byts känslan till en trött lättnad och en känsla av litenhet i världen. Vi kom i mål. Vi kom hem.

Hallå där

Nu har perioden av bloggtystnad förhoppningsvis passerat och orden borde börja blomma igen eftersom våren är här. Idag har vi haft strålande sol och blå himmel, det är vi inte bortskämda med. Sen vi hördes sist har det blivit ett nytt år och valpen Doris har nästan fördubblats i storlek. Hon liksom vi andra växer och frodas.

Idag är det lördag och jag håller på att lagar den sista måltiden inför Drutten och Genas flytt till värmen. Drutten och Gena är våra kära och nära vänner som blivit familj. Nu har dessa två beslutat att dra sig mot värmen och vårda sina sinnen vilket vi andra inte har det minsta förståelse för :(. Hur kan man välja att lämna Seattle och Washington, jordens grönaste plats, med hav, snö, berg och dalar utanför dörren och lämna oss kvar. 

Här travar vi på i vanliga banor. Skolan är det inte mycket att säga om. Alla vaknar blåglåmiga och urlakade varje morgon långt innan solen gått upp. Vi andra hejar på och försöker uppmuntra med glada tillrop och markservice.

Igår gick jag upp för ett berg igen. Solsken, gröna och mossiga träd och mjuka stigar som övergick till snöiga, orörda vandringsleder ju längre upp vi kom, kompisen och jag. Just nu pågår en stor tävling på Nya Zealand. Där är ju inte jag, utan jag är här hemma. Efter två kroppsreparationer i oktober och februari sitter jag här med två nya fina ärr och hejar på från kanten. Nu är det nya tag. Kompisen och jag som var ute igår kallar oss pensionerade adventure racers men vi får väl se om vi vaknar upp ur dvalan och återgår till livet som skitiga och trötta atleter. Ingen av oss är på något sätt lata och otränade men vi har valt andra vägar. Igår sammanstrålade vi vid foten av ett berg och packade ryggsäckarna och vandrade uppför. Ungefär tre timmar in av konstant pratande insåg vi att ingen av oss navigerat (eftersom den riktiga navigatorn tävlar just nu) och vi hade även ignorerat skyltarna. Vi hamnade på andra sidan berget, vid fel parkering. I vanlig adventure racing anda vände vi på klacken och började gå uppför igen och konstaterade att det var bra att vi fick några tusen extra höjdmeter och en bra träningsrunda helt gratis och oplanerat. Väl framme vid bilen kände vi oss nöjda och glada med dagen och konstaterade att den routen vi hade tänkt hade varit alldeles för kort så det var ju bara bra att vi gick bort oss.

Årets stora mål är helt och hållet nöjesinriktat och utan tävlingsmoment. Jag ska göra en toppstigning av Mount Rainier i augusti. Det är planerat, bokat och tillstånden är klara. Nu är det bara att knalla upp 14411ft med glaciärglasögon på och sovsäcken i ryggsäcken. Det ser jag fram emot. Målet är också att vara så fysiskt förberedd som möjligt eftersom jag vill att det ska vara så trevligt som det bara går. Mt Rainier är en aktiv vulkan som ligger här i Washington. Det är ”vårt berg” som vi ser från alla håll när vi en vacker dag är utomhus. Det är högt, otroligt vackert men vilt och aningen skrämmande. Nu blir det mycket träning i form av branta promenader, löpning, rep och annat blandat och roligt. Men det är långt till augusti så innan dess blir det ett antal löplopp och en och annan utmaning för överkroppsmusklerna, närmast i kalendern är ett Spartan.      

Tjingeling och tjohoo, nu är det snart middagsdags.

Sweden and more

Spring passed too fast this year. And summer came and we are already in August and I accomplished less than I usually do. The China trip feels like yesterday and a year ago at the same time and the foot still feels and looks broken. The kids and I took almost three weeks off from everything and went to our other home in Sweden. We had a nice trip, slow and without many plans. We stayed with mom and dad, waited for the sun that never really showed up. Traveling with adult kids is stress less, life is easy when you have good kiddos. But we brought Doris the adorable puppy, our fourth child, to add some extra stress. Think 3 babies with motion sickness and ear infections. That was reality 15-20 years ago and for some reason I forgot what that was like. The trip there was a nightmare, Doris acted like a ferret, she was all over the place. The flight back was a breeze so we might even bring her again. We handled it and survived. Doris is now a Swedish citizen and member of the European Union, with a bright blue passport. And I think some family members really want her to come back.       

This year’s sightings from our other home: There is still a crazy amount of dairy in the grocery stores. Yoghurt and quark, with extra added protein. (I even found candy with added protein.) The weird fitness wave is still going on. Here we just workout, get our bikes out and up in the mountains for a few hours, run our trails, swim in the lake, go to the gym. The hipster Swedes dress up and get their bike kit on for a 45 min ride in the flatlands around their house. And then they blog and Instagram it. The Cross Fitters all dress up in Reebok gear and trim their beards and ride to class on their single speeds. You all look very classy. Juice bars and smoothie bowls, burger bars and very young women with duck lips (I thought the duck lips passed a few years ago). And the Swedes didn’t get the memo about getting too sunburned. Tattoos. Sometimes I do think less is more. And capris on men, a scary sight, women wearing skirts and short white tights under, ouch. The no car thing in Uppsala is not working. I know I still have a few friends working in politics back home. The parking thing is a disaster, the roads down town, the so called “parad gatorna”. You just killed downtown. People need options; cars, busses, bikes…. And clean up the streets, it’s ridiculous that I don’t want to let my kids out at night because of spineless politics and bad people. Don’t get me wrong, I still love it but we see the differences. A lot happened the past few years and not all for good. And if I could, I would import good crisp bread, Skagenröra from Hambergs, crayfish, cognacsmedvurst and leverpastej.  

Thank you all that made our visit great! We love you and miss you! Come see us.      

I really didn’t have to take any time off after the Xtrail Expedition in China, the race was short and we had plenty of travel days where we basically did nothing. Since my foot got a bit banged up I didn’t want to run but I could swim and bike. I tried to squeeze into my wetsuit and realized something happened since my last ÖtillÖ (or maybe wetsuits shrink when they are not used). But I had plenty of time to work on that. I packed the wetsuit, goggles, cap and earplugs and took off. I started running again, felt pretty good and started counting the weeks until race start. Sharing an experience makes it real. I was looking forward to sharing this epic race with a few hundred racers again, even if I felt fear this time too. And then my partner got injured.

So a couple of days ago I finally sent the email to the race crew saying that we will not start this year. And it feels like I closed a chapter in my life that will never open again. Relieved, sad and extremely disappointed. But this is what happens when you make plans; Life changes and so will you. I have a feeling something interesting will show up in the future. Rumors say that there will be a long Adventure Race in Sweden next summer.

 

 

Seattle-Vancouver-Beijing-Urumqi-Kanas-Altay-Kanas-Urumqi-Beijing-Vancouver-Seattle

Once again I experience and suffer through the hangover after a race. I remember after my first marathon, I had no clue what was going on, life kind of ended, I had no drive and everything felt meaningless. It passed after a few weeks, when I signed up for a new race.

This is different. Adventure racing is different. The months before are filled and every single moment of your life is scheduled. From long bike rides and the endless hikes with elevation carrying a full race pack. The long paddles and the not so long paddles indoors. And the packing, the packing takes endurance. Every single race is different and has mandatory gear lists that makes your visa card burn. And then you need to fit in family, work, social life, the workouts you do for fun…   

This time racing took us to China. We spent the first three days in Beijing doing stuff tourists do, the Great Wall, The Summer Palace, Tiananmen Square, riding the subway, walking the streets, eating noodles and Beijing duck. People everywhere. History around us. China is overwhelming and big. It’s not the same in the cities compared to the countryside. Beijing was interesting and fun. The culture shock people said would hit me never really hit. It takes about an hour until you are used to the constant flow of people, the traffic and the smoke. People smoke everywhere. Your personal space is constantly invaded and for a boring Swede there are too many people bumping into you and it’s too unorganized. But in a strange way, you get used to it. And it was a good experience: entertaining and fun. Beijing is a great place.  

We all know that China has changed, and with it left behind a lot of sad and horrible stories. But in a way it’s still there. There’s a sadness and smoggy look on people’s faces, cameras catching you everywhere, security on the subway, in stores, on the streets, a broken down eastern country trying to rebuild, and in a way, adapt to the western life. It’s going to take generations to turn it around and get the country back to its old self and to become modern. You don’t haul around your 2-year-old on a scooter, without a helmet, with three other kids crammed on there too while texting on your phone. Driving on the shoulder – no problem – it’s empty so it’s an open lane. No fridge, no problem, it doesn’t matter if the food is left out in the sun all day, the food will eventually get cooked anyway. Blocking social media. Controlling people. Those little things…

We took a plane to Urumqi, the capital of the Xinjiang district, in northwest China. A pretty big city with 3-4 million people, marked by the harsh winter weather, broken, torn with a mix of modern and it felt like we left civilization. I am embarrassed to say that I had no clue the closeness to Kazakhstan, Russia and Mongolia would be so visible. All signs were written in Chinese and Arabic, and sometimes Russian and the city felt divided between ethnic groups. One block had Chinese stores and restaurants, and one block away kabobs, lamb on open fires, people speaking Russian and Arabic and mosques in every street corner. We walked the streets at night and visited the bazaar and it didn’t feel like China, it was a strange mix of the Middle East, Asia and Southern Europe mixed with some dried camel milk, chop sticks, new baked bread, nuts, plastic toys and carnival food.

The area is marked by decades of violence and bombings and as late as 2009 the city experienced one of the largest eruption of ethnic violence in China had seen in decades. It’s far from Beijing in many ways, 3200km, unpolished, raw. Surrounded by deserts, isolated and extremely hot in the summer and extremely cold in the winter.

After a night in Urumqi we had a driver take us closer to the race area. We drove 15 hours to get to Kanas, passed endless oilfields, deserts, lakes, and then up in the mountains. From brown and dry to green and thriving. We passed yurts, camels, wild horses, hundreds and hundreds of cows and sheep. Amazing views and beautiful places. We also passed border controls and security more times than I can remember and our passports were the talk of the town. They filled out forms with our names and reason why we visited which was a mystery for most. Both the letters and how we looked. Old athletes? And women too? Westerners don’t come here, its been a closed area for decades. But most people were very friendly and our pictures were taken everywhere usually in the form of selfies. Selfies with SWAT teams, it was a new one for me. It was an interesting drive and we got to see another side of China from the car window and some stops on the way. We took an hour or so at Five Color Hills beside the River Irtysh, a big tourist stop but even there people seemed to be more interested in taking pictures of us than the beautiful nature.

We stopped for a late lunch in a town called Urho and got treated like celebrities. If you ever stop for kabobs, or even a whole lamb, make sure you check the restaurant wall for a huge professional photograph of a group of pale people from Seattle.

We finally made it to the resort in Kanas, built like a little Swiss village. It looked pretty good on the outside but the inside… not so much. We walked around, got our rental bikes that we built and broke down and built again. Tried to fix wheels that didn’t spin, brakes that didn’t work. We walked a little, tried to find coffee, tea and fruit, moved around to get our race legs going. The food situation at the resort was more than interesting. I am all for local and experiencing new things but we all struggled. Kanas is far away from the rest of the world; we could really tell in many ways. A few days passed and it was finally time to race.       

We started out with a run through a little village. People were out cheering us on, filming and taking pictures of the spectacle. They looked at us with puzzled smiles really wondering what the heck was going on. We ran to Kanas Lake and switched to kayaks got the paddles, PFDs, spray skirts and took off. It was a beautiful paddle but longer than expected, the water was turquoise and the sun was extremely hot. We paddled north, got our checkpoint and turned around 20k from the Kazakhstan border. Back at the boardwalk it was time to get the gear and our boat ready for rafting. There were people everywhere, volunteers, tourists and SWAT teams, an interesting combination. It was all new to me, we are usually all alone when racing. A little lady dressed in colorful clothing and sun wrinkles around her eyes came up to me with her phone in her hand pointing at me, herself and the phone. She wanted pictures. Her husband and a young man that I think was her son did their best to get all the pictures right. She didn’t even reach up to my shoulder, she was a very tiny woman. She squeezed my biceps and wanted more pictures. A very odd experience when you are half naked getting ready for the next stage in a race, in a time crunch, trying to swallow some energy and get ready. We took our time and she got her pictures.

After carrying our boat and tied up our gear, we got into the water and started floating down the river. What we thought was a slow and steady raft got to be a fun and wet couple of hours. I’m happy I’ve done dome rafting the past few years. Our boat barely stayed afloat, it was filled with water and it was close to flipping a few times. 2 out of 4 paddles broke but we laughed all the way. Chip did a great job guiding us from the back of the boat. We somehow got to shore and started carrying heavy wet backpacks, gear and the boat up a steep hill and the off to the next transition. The next TA was at a rest stop beside the road. A few tourist busses had stopped and as usual we had cameras and people around us. We got out of soaking wet clothes, ate and filled up our backpacks with water and food for the next 24 hours and took off. Uphill. Uphill. Uphill. I had trouble breathing which felt weird so early in the race. We walked and walked and the day became night. The hill became a mountain and elevation all made us feel a bit off. We passed yurts with families, mountain tops, valleys, open fields with flowers, rivers and wild horses. Wetlands and herds of cows, ice and snow. Far away the thunder rolled in and the night was cold. You walk and walk and rest on your poles for a 2-minute nap, walk some more and the sun disappear. Find a checkpoint and move on. The night feels endless and the cold and the wind sneaks in under your fleece and coat. And then it turns around and your body wakes up and it feels like you’ve been sleeping. After walking down a steep river chute for hours I managed to get a bit stuck in between a few slick rocks and hurt my foot. We took a 15-minute nap sitting by a river around 5am and waited for the sun to raise and then we started walking again.

We hiked through valleys in in the forest for hours and finally made it to Hemu village by afternoon, got the next map up and did a 10k orienteering course in the village before we headed to TA. Hemu is considered one of the most beautiful villages in China and it didn’t disappoint. It’s quiet and picturesque, still relatively isolated from modern life. It’s a thousands of years old settlement space for the Tuwa, a local nomadic minority with its own religion and language.

We walked to the outer parts of Hemu to find the next TA. It was crazy hot and we couldn’t find shade anywhere. I finally took my shoe off 10 hours after I slipped and heard a little crack. It didn’t look too good and it was very swollen and blue. Surprisingly an ambulance was parked beside the TA/parking lot and a hopped over to find someone who could tape up my foot. They just shook their heads and called for the doctor that was 2 minutes away. He came over and started squeezing and bending my foot. The translator said that it was broken. Ehhh, don’t think so. I asked for tape and the very nice doctor wrapped it up in gauze and told me to sit. He smoked 5 cigarettes in 10 minutes, talked intensively and said stupid over and over. I hopped off and tried to get ready for a 350km bike leg. I couldn’t get my foot in the shoe and peddling didn’t work so to not keep the team in TA too long I decided to let the team go and meet up for the paddle after the bike. They took off and I packed up. They had a grueling bike ride a head of them, it was hot and I heard reports about huge amount of bugs.

I tried to catch a ride to Altay, 5.5 hours away, to get ready to paddle and after that a long hike in the desert. I waited by the TA with the police. We had a conversation going for hours, I spoke Swedish/English, they spoke Mandarin. I tried every single language I’ve learned but not even a word in Dutch/French/German came through. The smoking doctor came by a few times to check on my foot. The only English words he knew was “stupid, no race”. I have no clue what we all talked about but we all laughed every now and then. It was 38 degrees Celsius and they kept bringing me ice for my foot and hot water to drink. I also found the first cup of coffee in over a week (for $8). Good times.  

I finally got picked up by a driver and 3 young volunteers and we all drove to Altay. The conversation kept going in the same way, but now via google translate. Are you hungry? No. Are you tired? Yes. I fell asleep after a few hours but had to wake up for passport controls. Since I was racing and most of the time in water I didn’t have my passport. The driver took care of the problem and I tried to be very quiet in the back seat. 

I hopped in without shoes in a hotel lobby in Altay and I actually had a room waiting for me. A really nice race volunteer helped out and I even managed to find my luggage that was waiting for all the racers. I was dressed for biking in very hot weather, with no shoes, I smelled pretty bad and looked everything but fresh after paddling/rafting/hiking for a long time and the first thing happening at the hotel was more selfies with the hotel security. I found my phone and checked on the dot so I knew when to meet up with the team. They moved really slow, I slept for a few hours and checked again. Made sure I had a ride to the lake, taped my foot and waited. And waited. They kept biking and I kept checking the dot.

All of a sudden the course was cut short. It was really windy so the paddle legs got cancelled. It changed the whole race. I got ready to meet up by the desert to hike 50km. Everyone told me it was a bad choice to get out there, the bugs, wind and heat was overwhelming. I waited and all of a sudden more teams came back in and our team #8 changed route and were headed my way. They got short coursed and had to head back to Altay. Not what we wanted and not why we went all they way to China for. But the part of the course we finished was magnificent. The beautiful views, the green grassland, yurts, horses, camels, endless forests, snow, heat, blue skies and mountain mists. And to be where only nomads wander, animals feed and birds fly, to see that part of the world, that was a once in a lifetime experience.

We all of a sudden had a few days to kill in Altay. We walked, spent time with new found friends, slept and ate until it was time to head back to Beijing. This time we flew back from Kanas – Urumqi – Beijing, a trip that took a day. That also gave me a new perspective on flying, dealing with security and luggage. That’s another story, another day. We made it back to Beijing and we spent a long time in the executive lounge by the bar, spent one night, had a continental breakfast that lasted 3 hours and flew back. And I almost missed the flight since I didn’t have a visa to Canada.