I heart Flashdance

Tonight, was a very slow but nice night. Only three peeps at home for dinner. I went to our favorite pizza place and got takeout. I love pizza, well made pizza. And I have a weird love for tiny pepperoni and lots of cheese. Lots of cheese. Fresh basil, red house wine… I think it all goes back to 1989 when I got introduced to Pizza Hut, fake parmesan, lightning bugs, wine coolers and very warm North Carolina evenings. But after reading too many articles on heart health, age and other scary stuff I heard myself say a chopped salad when I ordered tonight. What? Salad?

Who eats watercress every day – raise your hand! I can’t say it happens very often. It happens, but only every now and then. Same thing with guava and Atlantic mackerel. I’m screwed. What’s going to happen to my heart? I just read it’s crucial for heart health. I’m ok with tomatoes, strawberries, flax, oats, broccoli, ginger and brown rice, that’s basically an everyday thing. I read an article this afternoon, waiting in the car, on my way to the gym. Food for your heart. And of course, my heart skipped a beat and I felt my heartbeat much more than usual. I eat well, I eat good. Lots of nutrients, lots of veggies, berries, seeds, not too much red meat, lots of fish and some good wine to go with it. Red and an occasional fizz. But still, my heart skipped a beat.

Artichokes, asparagus, almonds, chickpeas, bok choy, kale, kiwi, brazil nuts… I can’t remember the last time I ate brazil nuts. And I bought a big box of kiwis last week and I’m still waiting for them to ripe. Bok choy – boo ya. And everything else – yes sir. All this for strong bones. I have not broken a bone in… a few years.

Next article was about body goals. I don’t have any body goals. I’m way past that stage, I just want to stay alive and be healthy. Quinoa, chia seeds, cauliflower, sweet potatoes, kefir, chili peppers – all good, cottage cheese… There is not one thing I dislike more than cottage cheese. I’m screwed. Again.

Food for fertility came up next. OK, I’m way past that stage. Pomegranate, coffee, maca. What the heck is maca? Had to google it, it’s Peruvian ginger. Since I never had maca that I know, I should be very pleased that I already have three kids. But I drink a lot of coffee.

Sunflower seeds – check, rhubarb – check, yoghurt – check, mushrooms – check. (made beef tenderloin with butter fried chanterelles and prosciutto last week) tofu – fu** I hate tofu. I knew it.

Next article – Soundtracks every 80s kid loved. I’m covered. Top Gun, Flashdance, Dirty Dancing, Footloose, Breakfast club…all the goodies. I knew them all. My heart will be fine.

Springtur till Stehekin

För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.

Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.

Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.

IMG_5740

Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.

Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.

IMG_5736 (1)

Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.

Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.

Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.

Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.

Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.

20190928_192451597_ios

Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.

Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.

Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.

Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.

Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.

Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.

IMG_5745

Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.

Mt Rainier 2019

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.

Doris

This is a different kind of post from my usual outdoor adventures and family fun stuff. Our little dog Doris, my sidekick, got really sick last weekend. So many of you got in touch and have been texting me so I thought I write something down. If you are tired of dog pictures and my updates on social media just move along.

Doris is a 2-year-old dapple miniature dachshund. She had a rough start in life, but she is a real fighter. We got her when she was 4 months and she was so tiny. She is all grown up now and she weights smashing 4kg. Life with Doris is never ending fun and sometimes a bit frustrating. She is stubborn, moody and have always had trouble sleeping. But she is my buddy, best friend. If I walk two steps, she walks two steps, if I do laundry, so does she. She is very small but mighty. She guards the house and take it seriously. Rabbits and birds have no chance to even get close, it’s her yard and she communicates with all the neighbor dogs loud and clear every day. She loves to hear her own voice and she has no clue that she is only 4kg. She loves trail walks and strolling around down town Redmond. Horses scares her and she can’t figure out how to be relaxed around kids. She gets so happy and excited when she meets her favorite people that she pees a little and spins in circles. The best time of the day is when all her humans are at home. She only eats if we all are sitting down to eat dinner. She doesn’t like food very much, never figured out the treat thing, but lamb and a little spoon of vanilla ice cream can brighten up her mood.

Last weekend, in the middle of the night she started screaming and was in a lot of pain. We ended up in doggy ER and went back the day after again and she got admitted to the ICU. We got the talk, now or never, this is it. They gave me 10 minutes to decide what to do. Brjann sat on a plane to Europe, I cried, the kids cried. No time to think and research.

Many dachshunds, around 25%, get IVDD, Intervertebral disk disease. It happens in both miniature and standard size doxies and usually when they are quite young. It’s important to be careful from a young age. Not too much jumping up on furniture or playing too rough. Their long backs can really ruin their life. You often get the option to try to do a conservative treatment, crate rest for months or go ahead with surgery. Since surgery is expensive you usually try a conservative treatment plan first with crate rest and medication. Doris didn’t have a choice, she got sick so fast. She lost her ability to walk and pee and she was in so much pain. So, our option was a very expensive surgery or to end her life. Doris is in good shape; she exercises daily, and she is not overweight. This helps the recovery and she is a good candidate.

This was a hard decision and I thought I could be more rational and tough. A dog is an investment. First in money but also in time, but the biggest investment is emotional. They have a tendency to take over your life. Doris is such a loving and loyal family member. But even if you want to make this about your feelings you always must think of the dog. Would she be able to live a good and full life? Does she have chance to recover? We felt like we had to give her a chance to get well. She is a spunky dog; she has been a fighter from day one.

She had surgery Monday, on Sofia’s 18th birthday. We sat with her a few hours a day the first 48 hour and then we got to bring her home Wednesday night. She is tired and I am exhausted. She doesn’t sleep, I don’t sleep. We share the floor and my bed has been empty for 10 days. We walk around hours every night and she is bundled up like a burrito resting in my arms. We lift her outside to sniff and pretend to pee. Lift her when she needs to drink and eat. She is not too happy that she can’t move. Her back and tummy is shaved, and she has a 11cm long scar on her back.

She is starting to move a little and her legs seems to respond. It’s going to take months, but I am very confident that she will be able to walk and possible run again this summer.

Den härliga julen är här

Det lider mot jul… Det närmar sig och som vanligt är alla i hemmet 100% förberedda, i tanken. Det är enligt tradition. I tanken har vi kokat knäck, bakat mandelformar, syltat och lagt in sill men i verkligheten är det enbart saffransbullar i frysen och köpepepparkakor i skafferiet. And that’s it. Men skinkan är beställd! Här är det snöfritt och i Sverige är det regeringsfritt. Fritt från det mesta. Vi njöt några dagar när det låg frost på gräset och himlen var klarblå. Jag tog mig ett par dagar i skogen och njöt av den krispiga luften och gnistrande frost. Till fot och på cykel. Nu har det öst ner ett par dagar och gräsmattan är lerig igen. Doris sticker ut nosen och kommer snabbt in igen och undrar varför små hundar inte har inomhusfaciliteter. Det börjar också dra ihop sig mot finals och diverse prov. Bilarna och bussen går varma till teshoppar, pubar, bibliotek och diverse universitet. Och vissa väntar på antagningsbesked från andra länder. Den eliga bilen blev i dagarna utbytt till ny modell och färg och kan nu resa oändligt långt på en liten laddning. Det underlättar. Utveckling på batterifronten. Och så läste jag idag att svenskarna reser med flyg tre gånger mer än resten av världens befolkning. Men jösses så löjligt. Charter hit och charter dit. Alla har ju rätt till en Thailandsresa 😉 och har hört talas om svenskarnas rätt till att ta över Thailand. Jag trodde amerikanerna skulle vara värst som vanligt men icke. Här har man ju svårt att ta sig till andra sidan landet utan att flyga och många har ju familjen spridd.

Oavsett hur seg och okokt knäcken är så har hösten rasslat iväg. Apropå flyg… Tre längre resor, Florida, Sverige och Island de senaste 5 veckorna har gjort att tiden rusat och sömnen trasslat en aning. Härligt sällskapligt har det dock varit och nu väntar en hyfsat lugn jul med alla barn hemma, kanske för sista gången. Idag var det dags för att kämpa lite med granen. För 10 år sedan åkte vi bort på julen och beslutade oss för att skaffa en plastgran. Detta polyestermonster hänger fortfarande i och varje år lovar jag och svär att nästa år är det dags för en färsking igen. Tror ni inte att jag släpade in granskrället idag igen. Än så långe är den inte helt med på noterna för att vi lamporna strejkar en aning. Men jag är helt övertygad att den kommer att lysa ett år till.

På tävlingsfronten är det öken och pensionerat. Jag trodde att det skulle vara lugna gatan och ybertoppen att slippa pressen från heldagspass, packlistor och sömnlöshet men icke. Det är mer plus på vågen, men hyfsad form och fy sjutton är det så här livet ska vara nu. Och det gillar jag inte. Uppenbarligen så presterar vissa bättre under kraftig press, med kalla fötter och blöta kläder i skogen. Och helst ska jag ha gått bort mig lite också eller tappat papperskartan. Ge mig en molntäckt glaciär på något udda ställe att vandra på så kommer det nog kännas bättre. Träningen har legat och morrat på medelåldersnivå de senaste månaderna men för ett par veckor sedan tog jag tag i eländet och fick lite mer fart igen. Löppulsen ligger på gubbfartsnivå och orken är kass men det blir nog bra framåt våren. Allt fler frågar om det är dags att ta upp golfen igen men jag väntar nog ett decennium till innan det är dags. För korta kjolar i syntet och vita skor är ju inte riktigt min grej.

Om ni känner att ni vill ha några vettiga tips från coachen så läs vidare…

Kontinuitet! Det är lätt att slå på stort och köra järnet. Men, nej. Det funkar oftast inte så bra. Hellre kontinuerlig träning och rutiner. Och om det funkar så lägg till mer.

Glöm inte att lyfta lite tungt då och då. Muskler är ballt och hyfsat bra mot benskörhet.

Endorfiner är underskattade! Skog är schysst.

 

Rainier igen

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

 

Mt Rainier

If you live in the Pacific Northwest, you light up every time the mountain is out. Mt Rainier, the majestic snow-covered mountain. Beautiful, scary, mysterious and wonderful. 14410ft/4392m. It’s a long climb, a grueling climb. It’s hot at first, then cold, wet, windy, slushy and difficult. Everything you can imagine. But what a great adventure. I gave it a try with a group of friends and guides, and we started out well packed, trained and rested one early morning. The first day was for me a relatively easy climb to Camp Muir at 10,000 ft. Nothing new, it’s a long haul up the snowfield with a very heavy pack on your back. We got settled, rolled out our sleeping bags, stretched out or legs and met up with our guides for dinner. We talked about the next day and went to bed early. I woke up feeling slightly ill, with a headache and a bit dehydrated. Nothing new, altitude gets you one way or another.

We all ate breakfast together, amazing food that the two Sherpas cooked us in their little tent. We spent the rest of the morning checking gear, practicing self-arrest and trying out our crampons. It was good to refresh our minds on what we had in store, I felt comfortable and ready for what was ahead. I honestly love the snow. The weather was perfect: blue skies, white snow, a gorgeous view of Adams, Helens and Hood. It can’t get better than this.        

We roped up mid-day and started the climb over Cowlitz Glacier, the Cathedral Gap to the Ingraham Glacier. It’s a relatively short climb but for some a new experience. Suddenly you get to experience what it is going to be like to get to the top. The environment, the elements. And I think it was scary for some in our group.

We took it easy for a while, rested in our tents, hung out and chatted, organized our packs for the next climb, had dinner and went to bed early. We all tried to get some sleep but for me it was a few restless, chilly hours.   

We got the wakeup call around midnight. The sky full of stars and absolutely breathtaking. You’re on top of the world, time stops for a while. It’s an amazing feeling, it is so quiet and majestic.

This last climb is hard. We start out scrambling for a long time up Disappointment Cleaver. The terrain is interesting. It’s tough, scary, high, everything you can imagine. Loose rocks and sand, one wrong step and you fly, dragging your ropeteam with you. The rocks turn to ice and it feels easier to walk again. About 90 min in we get a few minutes rest before heading up and I feel great. It’s dark and the sky is showing off all its glory and the only thing you can hear is a bit of cracking from the ice. We are doing great on time and we all look good and rested. We keep on climbing; the guide is trying to find a route that works. We climb and climb, one step at the time, up and up. Over crevasses, over ice and snow. Steep and slippery, on the edge of the world.

It’s been a long and hot summer in the Pacific Northwest. The mountain is melting fast and the crevasses changes every day which makes it really hard to find a good route to the summit. The mountain is not in good shape, and it’s truly scary and dangerous how much the climate can change. We move forward and up until we reach a ladder placed over a deep crevasse. We wait while our guide tries to make it more secure and then we begin to crawl over, finally moving on one step at the time, up and up. After walking on a very narrow ice ridge, we reach another ladder and our guide begins to again work to make it safe. We are getting closer to the summit, at High Break. We try to keep warm, putting our parkas on and moving around but standing still since there’s no place to move really. After what feels like an hour, our two guides decide that its too dangerous to move on. Too many ice falls have occurred and the ice surrounding the ladder has begun to melt. We are ok for now, but they feel that it’s too big of a risk to climb back down if we summit. We pick up our things and begin the ascent downwards. The group becomes kind of quiet and collected. It’s a big disappointment but when you’re in that position, there’s nothing you can do. The guides make the decisions. We start to walk and climb back to camp. We move fast, without talking with just short water breaks. The sun comes up and once again the sky looks absolutely amazing.

We reach camp, take our boots off and take a short nap before packing up. We still have a long way to go to Camp Muir and then all the way down to the car. It takes most of the day, giving us plenty of time to think and process what happened.

Despite not making the summit, close but not all the way up, I felt content. I had a lot more to give and training really does pay off. But best of all, I had great company and incredible rope partners.  

Mt Rainier… next time…