Oändliga 2020

Ett år har aldrig känts så långt. Oändligt. Det känns som om det var mars förra veckan och vi blev ombedda att hålla oss hemma och för oss själva. Nu är det augusti och vi är fortfarande hemma. Vi är där vi är. Hänger här omkring. När vi lämnar huset så har vi obligatorisk ansiktsmask och håller avstånd. Fortfarande. Och det fortsätter. Arbetsplatser och skolor är fortfarande stängda och kommer att vara stängda under hösten. Det är till och med bestämt på vissa håll att det inte blir något jobb på plats förrän nästa sommar. Det är inte speciellt muntert. Vi Zoomar och Teamar med vänner och kollegor. Håller kontakt, tappar kontakt, försöker ha naturliga relationer men allt är ändå upp och ner. Inget känns egentligen naturligt. Hur bra vore det inte med en riktig kram när man träffar någon man saknat och tycker om. Det kanske kommer att hända nästa år eller så.

Ansiktsmask är obligatoriskt och det är -no mask, no service- som gäller överallt, i mataffärer, apotek, sjukhus, restauranger, Starbucks etc. Det är bara att gilla läget. När jag springer i skogen och möter någon är det bara att täcka munnen och näsan. Det är lite underligt. Många är lite nervösa eller kanske det är ett uttryck av att de är obekväma, vad vet jag. Det är i vilket fall som helst en konstig värld vi lever i just nu.   

Vädret har varit toppen i några veckor och löprundorna har duggat tätt. Det är lättare att hålla humöret uppe när solen skiner. Håret är något blondare och kroppen aningen solbränd. Jag har bott in mig i ett par gamla jeansshorts hela sommaren, inte min bästa look. Jag vet att jag har normala, hyfsade kläder någonstans men det känns så otroligt avlägset att klä på sig något snyggt. Garderoben är stängd och halvt förbommad. Hundarna har konstant sällskap och underhållning, de är nog till och med lite trötta på att alltid ha folk omkring sig. Vi sitter ute morgon och kväll, och lite däremellan. Vi delar trädgården med kaniner och kolibris. Frukosten brukar intas under ett träd i trädgården där hundarna njuter före 8, innan solen blivit för varm. Den yngre jagar kaniner och den äldre övervakar vår trädgård som hon anser är hennes privata State Park. Vi äter utomhus varje kväll, spelar spel, sitter ute längre än vad grannarna gillar gissar jag. Det är lördag hela veckan här. Men så ringer ju klockan ändå tidigt. Vissa börjar 4 på morgonen några dagar i veckan, andra börjar jobba framåt förmiddagen. Tack och lov är nattföreläsningarna på Sverigetid över. Två barn (som egentligen är vuxna nu) fortsatte studierna över sommaren så det är inte mycket till sommarlov med både extrajobb och plugg. Jag har haft träningstid kl 6 ett par dagar i veckan under juli-augusti, det är ju lite stelt och knarrigt innan man vaknar. Dudley är alltid sugen på en tidig morgon och vaknar med humöret på topp.

Jag har hittat en liten avskild plats i en av skogarna jag springer, en liten sandstrand som gjord för några få personer. Jag och någon barnen knatar dit några timmar och badar, dricker kaffe, plockar färgglada stenar, äter bullar och tittar på sjöplanen som startar och landar. En sandstrand, om än liten,  och klart vatten, vad mer kan man önska när vädret är fint.

Mycket mer än så gör vi inte. Eller jag springer en hel del, knatar runt i skogen, skubbar uppför berg i sakta mak och flyger ner. Joggar när kroppen är knakig, spurtar när värmen har mjukat upp gamla leder. Går kraftfullt när det är alltför brant, hikar när det är riktiga berg. Skuttar lätt som en gasell när viljan infinner sig vilket är nästan aldrig. Skuttandets tid verkar vara förbi, det lutar mer åt struttande. Så lätt men ändå så svårt. Så nedbrytande men ändå så upplyftande och helande för kropp och själ. Logiskt.

Squeaky

We probably all have that feeling when we know that something will break soon. A squeaky bike, a noisy washer, or a very whiny dishwasher… or worse, a car that acts weird. You know when the car starts with a cough, but that tomorrow will be different. I got that feeling yesterday and I almost choked up, tears in my eyes and I felt like the world was about to end. Right there running in the garage, listening to Stolen Car (by Sting and will.I.am), on my fifth interval, the treadmill picked up and squeaked in a new higher octave. This is it; I know it will be over soon. It will not survive the quarantine.

It is around 12 years ago since I started running on a regular basis. It started with short neighborhood runs, a few miles here and there that became long trail runs every week and the need for air under my wings. It started with signing up for a half marathon and just kept going. It took a few months before I realized that I did not have the chance to get out when I wanted, the kids where young, B was travelling a lot and I didn’t have enough hours in the day. We got a cheap and pretty crappy treadmill to get me through the winter months that year and it is still running. That treadmill has been moving around from different houses and from bedroom, to bonus room, to guestroom, to the garage. I had to watch tv the first few years, I followed series to keep me going. The treadmill moved out to the garage and has been there for the last 5-6 years and there is no tv around. It does not take much now. Even if I do 90% of my runs outside, I use it more or less every day. To warm up, to run intervals, to get some cardio in my workouts, to move my legs, to get out if the weather is bad. And now it squeaks. It is very tired, not happy and it makes me so sad. So sad.

I do not know how many races I have that treadmill to thank for. Probably hundreds of half marathons, marathons, adventure races, swim runs, major injuries and life moments. Incline walks after shoulder surgeries, short start up runs after broken feet, jogs with a bad knee (still happening), a few stress fractures, tumors, and overall a broken body… 12 years later and that treadmill is still running…and I am so grateful to have it. It is my safety net, my time away from home, my burn off, my own spot. And it is giving up. What should I do? Buy a new fancy one? Will it be the same? Survive without? It is a luxury to have taking up space. Get a bit more modern and buy a Peloton bike? Or maybe just get a new crappy one. Life should not be all soft and easy.

 

Fortfarande hemma

Nu har det passerat veckor av Stay Home order och hemma isolering. Vi är inne på 8 veckor av att bara vara hemma. Idag fick jag efter ett samtal med Sverige anledning att utvärdera situationen för mig själv. Det är en numera helt normal situation men också helt absurd. Det är isolerat. Vi är ensamma men ändå tillsammans. Vi är bara med närmaste familjen hemma hos oss, hela dagarna. De gånger vi lämnar huset och trädgården så åker vi till affären för att handla mat eller promenera med hundarna. Vi har också varit till veterinären för vaccinationer men då lämnade vi inte bilen. Vi försöker också hämta mat på några restauranger då och då. Man drar sig nästan lite för att åka ut, det är en konstig känsla. På något sätt så behöver man ju inte så mycket. Om det är något vi alla har lärt oss så är det nog det. Allt går långsammare. Vi äter långsammare, spelar spel på kvällarna, lagar mat, sover, läser böcker, tränar i garaget, springer.

Hur är det då? Det är ju bra, alla mår bra. Men nog får vi spunk vissa dagar. Vi är väl alla lite otrevliga att vara omkring när det kliar i kroppen. Eller ärligt talat så blir vi alla med jämna mellanrum skogstokiga av situationen. Alla har vi vårt att fundera över. Bryta ihop och börja om brukar man ju säga. Nu blir det väl inte riktigt så, mer ny dag och ny start. Vissa dagar känns lite hopplösa men andra dagar så känns allt toppen. Det är ju bättre när vädret är fint. Det har blivit mycket påtande i trädgården, många kaffekoppar i solen och det är ju en bra dag när man får klippa gräset.

Jag vill ut. Ut i naturen. Cykla långt i skogen eller vandra upp för ett berg och sitta på en stubbe där man inte hör trafik, dricka termoskaffe på en bergstopp. Jag skulle vilja sitta tillsammans med våra vänner och äta middag och inte framför en Zoom skärm och skåla på fredagar. Men jag är ändå tacksam för att vi har möjligheten att ses via skärmen.

Jag skulle vilja åka till gymmet och lyfta lite, snacka lite, hänga lite, träffa vänner och bekanta. Åka till en bokhandel, bläddra, läsa. Strosa runt på Whole Foods utan att känna att man inte får röra, inte skynda sig, prata med folk jag inte känner. Ta med hundarna på promenad någonstans som inte är runt kvarteret eller i närområdet. Ta en kopp kaffe och sitta och titta på folk. Handla blommor och äta musslor på Pike Place, ta en löptur på något nytt ställe.

Washington hade det första bekräftade fallet av corona. Efter det gick det fort utför. I och med att alla håller sig hemma sen ganska lång tid så har det lugnat sig betydligt. Det verkar som sjukhusen har återhämtat sig, antal sjuka sjunker och dödsfallen likaså. Det var ju ändå syftet med isoleringen, att det skulle plana ut så sjukvården skulle hinna med att behandla. Nu gäller det bara att sakta börja öppna samhället igen. Många har vant sig vid att jobba hemifrån och vill nog fortsätta med det. Det är skönt att inte sitta i timmar i trafiken varje dag. Det har på många sätt varit bra för många att ändra och dra ner på tempot. Den 5e maj ska vissa State parks öppna och vi ska få börja vara ute i naturen mer.

Frågan om Sverige och vad som är bra och dåligt och varför man väljer att göra så annorlunda kom upp idag. Jag tror mycket men vet ingenting. Det har skrivits mycket utomlands om Sveriges inställning till corona. I många fall tycker man att svenskarna sticker huvudet i sanden och i andra fall tycker man att det kan vara rätt. Jag vet inte. Jag vet bara att vi känner en oro över att vi inte kan åka till Sverige, hälsa på och hjälpa till när det behövs. På så sätt blir ju isoleringen jobbig, att man inte vet något om framtiden och när vi kan åka och hälsa på.

Utgångsläget är annorlunda här och jag gissar att det kan finnas med i besluten. Jag tror att människors utsatthet visar sig på ett annat sätt. Man kan inte vara sjukskriven, det finns ingen sjukpenning. På vissa arbetsplatser blir man uppsagd om man är hemma för att man är sjuk och det finns ingen hjälp att få om man blir av med jobbet, sjukvården är inte för alla och blir man av med jobbet och sjukförsäkringen så går familjer under. I Sverige finns trots allt ett skyddsnät och många förlitar sig på att bli omhändertagna, samhället är helt enkelt uppbyggt på ett annat sätt. Människor är vana vid en grundtrygghet i samhället.

Något som däremot verkar fungera väldigt bra är hjälp för de som behöver, snälla medmänniskor, hjälp med gratis mat för både unga, gamla och familjer, skolluncher som kan hämtas upp för barn som inte har tillräckligt hemma etc. Sorgligt nog är alla vana vid problematiska situationer här. Skolan stänger när det är snöstorm. Det är ofta höststormar och ibland många dagar med strömlösa hus. Det är laviner, skyfall, mudd slides och översvämningar. På många platser är det jordbävningar och vi har upplevt enorma skogsbränder nästan varje år sedan vi flyttade hit. Det skapar hjälpsamhet och medmänsklighet.

Stay at home

We have been in quarantine for 3 weeks and counting. This is the 4th week working from home. Days and weeks pass, and I have no idea what day it is. It feels like March has been going on for 7 weeks. We have our routine and I am happy we have dogs, so we get to go out from the house for walks. It seems like the social distancing and stay at home is working for Washington. The streets are dead and it’s a ghost town. From what we have heard it has slowed down a little bit. The hospitals are still swamped, and many are still dying but you get the feeling it’s more under control.

I follow the Swedish news from here and we are of course worried for our loved ones back there. Not much to say about that. I read a column this morning that I thought was worth reading.

https://www.svd.se/till-den-tredjedel-som-inte-bryr-sig

My plan was to read even more than usual, watch all those series and movies I never have time to watch, clean out every single closet and deep clean the kitchen. What is happening around here in reality? The kids all have online classes and they are all busy with homework, lectures, exams. B is mostly in the office upstairs working. His days are longer than ever. I don’t get much done.

We bake, every single day. Blueberry pie, carrot cake, cinnamon rolls, bread, chocolate cake, crackers… everything you can imagine. And we cook food. All the time. We treat every meal like it’s our last or at least like a fancy Saturday. Set the table, light candles and eat for hours, play board games and mix drinks. When it’s dark and late we move a little, clean the kitchen and go to bed. And nothing happened in the cleaning department that day. The closets are still a mess. And I don’t think I have watched one movie yet.

I’ve never been good with planning meals in advance. I usually go to the store every day, spending way too much money on food. Getting takeout if I feel like it, a fancy fish if that’s what I want. The only thing that is planned around here now are the meals. We are making chicken tortilla soup tonight and I possibly dessert after. Pasta with lots of good stuff in it tomorrow and beef tacos the day after. Something good has come out of this mess. We have avocados, cilantro, chips, fancy ice cream, cheeses… we are good.

The one thing we cleaned out first week was the garage. We dug out the treadmill and set up the tri bike on the trainer. Got some kettlebells, bands and some basic stuff out from the over filled shelfs. Caroline’s hang board is out from hiding behind spider web. The golf simulator is being used by more than one now. I try to get a workout in every day but it’s not all that fun anymore. I write up big post it notes with long chippers, intervals, metcons that are being used by other people. It seems like we are all going out there for some alone time, away from the rest of the family. Speaker on and door closed. I’m happy we have a backyard for the dogs to roam around and I can’t wait for the sun to return at the end of this week. I don’t know how many burpees I have done or how many 800m intervals that’s been run on the treadmill. The 35lbs kettlebell gets swung up and around yet it feels like I’m getting weaker every day. Maybe all the food planning is getting to me.

I am happy that I am a runner. I can get my runners on and sneak out for an hour or two in the neighborhood. And I got a new pair of running shoes in the mail a few days ago, best thing that happened that day. But I miss hiking, I miss going to the woods, I miss the crisp air on a mountain top, the rainy days in the woods. Things I’ve been taken for granted. The alone time in nature. That’s the thing, I miss my outdoor time, running and walking around the neighborhood is not that exciting. And a pedicure and haircut would be nice. I haven’t worn makeup in a month, and I misplaced my good hairbrush but who cares.

I’m grateful for fantastic kids, annoying dogs and virtual friends. We have happy hour every Friday, chatting away for an hour or so. Clinking our glasses together but far away.

Stay at home, stay healthy, wash your hands.

Hos oss just nu

Vilken uppståndelse det blev. Och jag måste säga att jag är glad att höra att ni alla är försiktiga. Nu har det blivit så att flera som jag inte vet vilka de är eller har träffat har kommenterat och varit upprörda och rent ut förbannade på att jag skrivit något jag inte har rätt att skriva om. Jag har också blivit ombedd att skriva om hur det ser ut här så blir det. I flera större städer i USA är det nu lockdown, inte här. USA är ett stort land så ingen del är den andra lik. Hos oss är det vår stat och guvernör som bestämmer vad och när något ska stängas, inte Trump. Grannstaden Everett meddelade morse att det är “stay in place” hos dem.

Grundskolorna började stänga för två veckor sedan och alla har varit helt stängda senaste veckan. Universiteten stängde samtidigt och vissa tidigare. De två som bor hemma här har sina klasser och tentor online. Första datumet som är satt är att det kommer vara så fram till mitten av april. Ryktet säger att det inte kommer öppna alls innan sommaren. Många av barnens vänner som pluggar i andra stater har plockat ur sina studentrum för det här året och kommit hem.

Vi har inga barn i vanliga skolan längre men alla barn häromkring är hemma. Många skoldistrikt jobbar på att hjälpa till med barnomsorg för de med föräldrar inom vården och andra utsatta yrken. Många distrikt hjälper också till med mat eftersom det finns många familjer som är beroende av olika matprogram inom skolan. Inga aktiviteter för barn har varit igång på några veckor. All sport är avstängd.

De flesta större företag stängde sina dörrar samtidigt som skolorna. Alla förväntas vara hemma och jobba. Många ställde också in arbetsresor veckorna innan dess. Och som i andra delar av världen så är det redan nu varsel och neddragningar.

Mataffärerna och apoteken är öppna men med förkortade öppettider. Precis som i Sverige så har vissa affärer speciella tider för äldre människor. Vissa affärer har vakter och släpper bara in kunder när någon annan går ut och använder olika dörrar. Hyllorna gapar tomma i vissa affärer och toalettpapper, pasta, konserver, tvål etc har varit helt slut i veckor. Det är också svårt att få tag på mediciner. Det har varit en helt galen bunkring som vi ofta bara ser när det är storm och långa strömavbrott här.

Bensinmackarna och vissa djuraffärer är öppna. Inga övriga affärer är öppna vad jag vet. Biblioteken är stängda. Självklart är alla gym stängda.

De restauranger som är öppna får enbart sälja take out. Många har slagit igen sina dörrar för alltid eftersom de inte har råd att betala hyra och sina anställda. Flera restauranger har gått över till att jobba från food trucks och många levererar hem eller till drop off platser. Många, precis som vi försöker gynna lokala restauranger så mycket som möjligt så de ska överleva.

Alla är uppmanade att vara hemma. Är man ute så ska man inte vara närmare än 6ft (1.8m). Det är ju helt ok att vara utomhus men inte när det är fler än 10 personer i närheten. Räddningen här hemma är att det är nära till skogen och fina löpstigar och promenadvägar. Igår när jag var ute och sprang så hoppade många långt ut i skogen när jag passerade. I vanliga fall stannar man och växlar några ord och hejjar. Igår började de spärra av lekparkerna eftersom många samlar sig där.

Jag hade ett planerat läkarbesök förra veckan som gjordes över telefon. Tandläkaren är stängd. Skidbackarna är stängda.

Nyheterna sänds ju som vanligt men några sänder med journalister hemifrån, både lokala kanaler och nationella. Som ni kanske har märkt så spelas inga nya tv program in tex SNL, Fallon, Ellen, utan det är repriser som sänds.

Alla äldre jag känner här lämnar inte sina hus. Väldigt få vänner åker fysiskt till jobbet, bara de som har sådana jobb då man måste vara närvarande tex i vården.

Stora möten och konferenser har varit avbokade långt tillbaka, innan rekommendationer om isolering började komma. Många har ställt in konferenser, bröllop etc som skulle skett i långt fram i tiden. Avstånden är stora och många har ju släkt och vänner långt bort så de tar det säkra före det osäkra så ingen behöver flyga.

Här hemma jobbar alla på som vanligt. Vi lämnar bara huset när vi handlar mat, promenerar hundarna eller springer i skogen. Vi är ju inte oroliga att bli sjuka men det skulle kännas förfärligt att smitta någon annan, speciellt äldre och sjuka människor.

Virusstatus

Nytt häromkring – ärligt, folk dör som flugor, det är mycket hosta och annat trist, alla andra håller sig för sig själva. Vad jag förstått från er i Sverige – viruset kommer inte hända er så ni kör på som vanligt. Kirkland mars 2020 – Epicenter of Corona virus i USA. För er som inte tittat på internationella nyheter, här 1km från där vi bor, började smittan med ett helt pensionärshem, ca 30 döda, och vad vi gissar 180 anställda på hemmet smittade, samt 50 ambulans/brandmän i karantän, i vår del av världen. Så började det… sen har det bara fortsatt. Kirkland var helt plötsligt i kris, och helt förståeligt. Äldre och sjuka människor dog varje dag samtidigt som hundratals människor var i karantän. Dagarna går och ingenting är som vanligt. Vårt sjukhus är i kris. Så många intensivvårdspatienter och så trött personal. Vi håller oss för oss själva, lämnar bara huset om vi ska handla mat eller gå ut i skogen. I Sverige läser vi om att alla pendlar som vanligt, åker till fjällen och har barnkalas. Vi känner oss lite förvirrade. Vad vet vi som de inte vet. Eller vad vet de som vi inte vet. Allt är stängt här, det enda som är öppet är apotek och mataffärer. Och vår veterinär tack och lov. Vi har en ny liten familjemedlem som heter Dudley. Han är 11 veckor och behöver sina vaccinationer. Det som händer från och med nu är att när vi åker till veterinären så blir Dudley och Doris hämtade och levererade till bilen när injektioner och undersökningar är färdiga. Inga restauranger är öppna mer än för take out, inga gym är öppna, inte ens bion. Vi roar oss med tv, böcker och att gå i skogen. Och att ha happy hour online med våra vänner några kilometer härifrån. Jag knatar runt ensam i skogen och möter bara en liten häst här och var. Livet är lite annorlunda än för 2-3 veckor sedan. Lite mer isolerat, lite mer planerat. Och ni i Sverige, det kan väl ändå inte skada att vara lite försiktiga. Håll er hemma, gå inte och fika på stan, var inte där andra människor är. Även om ni verkar tycka att detta inte är något att bekymra sig om så titta er omkring. Resten av världen försöker isolera sig. Vi tycker om er och vill gärna att ni ska må bra.

Run your brain

You know how it feels when Friday finally happens and you feel deflated after a very long week. The first part of the weekend just disappered and then you wake up Sunday morning, go for a long run and life slowly comes back in a new light and then it’s Monday. Today is Monday and it feels like Friday. One full week passed since I woke up, 18 hours ago. Before 7.30am I got 5 shots in my knee and by 8.30 I felt pretty good, numbed up and on my way back home for a second breakfast. The day passed and… the numbing wore off… it’s been a long week and it’s only Monday.

I’m going back in time to the run yesterday. I went out big, I knew it was going to be the last long run for a while. For all you runners and mountain bikers out there, trail time is usually thinking time. It’s the time when you solve all your problems, figure out the next steps in life, write the next two chapters in the book you have hidden in your drawer (or on your OneDrive). You empty your mind in a good way. Lately my mind has been empty from start. I had to set up point of interests, basically stop and reset my mind when I saw a check point for the orienteering course. It’s back to basics people. I am focusing on my favorite things, trying to reset the brain and think positive. Pain sucks, it takes over your brain and it creeps up to new places connected to the painful body part. The brain cells slowly crumble, and your frontal lobe goes numb.

After the first lap, 35 minutes in, I felt so disappointed of the non-existing intellectual activity, so I set up thinking goals. It started out with favorite podcasts and I tried to find one that I could listen to and follow. I tried two different languages but they both could not connect my synapses. (I am very excited that Geoffrey Zakarian announced that he started a podcast but it’s not out just yet.)

Second lap I turned to playlists and nothing could keep my interest up more than a few songs that I ended up playing probably 20 times on repeat. And I’m grateful that no one else could hear my choice of music. I might give you a sample at the end of this post, but not yet sure I am that brave. When one of these songs come up over the Sonos at home I get looks. I got a nice comment the other day that I’m turing in to an 85-year-old. I have a nice mix of opera, Dire Straits, Sting, Duran Duran, Louis Armstrong, Edoardo Vianello, Robyn, Diddy, Uggla, Billy Joel…

Third lap and heavy breathing. I suddenly hear a woodpecker and I decided stay with it for a while. An older gentleman stood beside me for a good part of the time and we started whispering. We whispered about the bird, trees, bushes and then flowers, we didn’t want to scare off the bird. We talked about his favorite tree and spot in the park. I knew exactly what he meant, I usually stop there on my runs. He asked me if I had a favorite flower and our chat turned in to a very long conversation. I have three, it’s too hard to pick one. Peonies, dark pink. The smell is out of this world and the way they bloom. Tiny spray roses. Light pink or white. My grandmother had a spot where she kept a few bushes and from what I can remember they were always in full bloom. And crisp tulips, big bouquets of tulips that haven’t really opened in bloom. He liked my choices; he could almost smell the peonies when we talked. So, there you go. Facts about what is hiding in my brain.

Fourth lap, and I think the elevation changed, it’s up all the way. Two hours of running in the mud and life looks brighter. And by now I had a game plan. I knew exactly what to do with my life and first thing was to eat lunch, drink coffee and take a nap, so I guess it all worked out for the best.

Happy New Year

Christmas and New Year’s was good with all three kids in the house. The house feels busy. Doris has placed herself by the fire, and she is not moving much if we stay around her. The rain is no fun when you are a dog with short legs. She only walks when we go somewhere interesting, like the woods or the lake. I can’t blame her. The neighborhood walks are boring. Monday was first day back at daycare and you could say that she was excited. Yabadabadooo, howling all the way in the car.

The dinner table has been full again. People are coming and going, and something is always cooking in the kitchen. It feels like we constantly whip up something grand and have a dough proving. New Years passed and a lot of beef tenderloin was cooked and eaten. I woke up the other day and checked my list for the day and I felt like I was running a catering business on the side of my day gig. We have a lot of different needs and dietary issues around here. Add on veggie and fish eaters to that and it feels like you are inventing the wheel every night. In how many ways can you cook a potato and if you have fresh herbs you can magically transform any kind of dish. And who knew you could put dill on popcorn. And do you all know that homemade pizza dough tastes so much better. And freshly baked bread… I love bread. The hummus and veggies, chips and salsa are always circling around the kitchen island. And someone is always hungry even if you just cleaned up. All businesses need good names, even pretend ones. What do you think of a catering business called Your Plate or Mine, Basic Kneads, or Loaf and Devotion? It’s a work in progress.

Are we doing new years resolutions? No, not really. Who needs more pressure in life? And letting yourself down is the worst. I’m all for living the best life all the time. Since failing is out of the question, setting up absurd goals will only make you feel bad. Lame stuff like clean the house more often, drink and eat less, cook better food, loose 15lbs; will never happen. There are other things you can do. I’m always for working out more or doing things you like. If you want to follow in Nora Ephron’s footsteps, watch West Wing from the beginning (3rd time), paint your way through life, jump out of a plane… go ahead and do so. Give the world new memories of you, good or bad. Show everyone that you lived. Make the ground shake a little. Do something that make you forget to eat and drink and wake up exhausted. Meet new people, wander empty trails and try something you haven’t tried before. Use your wings. But stay safe. I’ve spent the last two nights reading about mountain rescues and crying my eyes out. Winter around here can be surprising and rough. Bring layers. And tea.

I will try to run more in the dark, in the early mornings. It’s not a resolution, just a wish. It feels like you breathe more when it’s dark, the air feels lighter and colder. The wind beats your face in silence and the world feels clearer. Your mind is free and your thoughts are clear. It’s like getting a fresh start in life.

And just a thought… Around here we don’t have hares, we have rabbits. Why are all little rabbits out in the dark and in the middle of the night? Do they have a difficult time sleeping? Anxiety? Out partying? Just a question.

I wish you all a very happy new year.

 

One of the most played songs at home the last few months and 1980.

An open mind

Let me tell you something. I saw a psychic. Absolutely nothing I planned to do since I really don’t believe in psychics. I’ve been passing the palm reader in our neighborhood for 12 years and been joking about going there to calm my mind about the future. And now it happened. We went to a party and there she was. Sitting at a table with her cards and a little furry hat with a sneaky smile. I could not pass on that opportunity. She was very pleasant; she had a nice and believable voice. We never got to the cards or the tea in the cup or the crystal ball, apparently, I have an open door to my mind.

I sat down and she looked at me and asked about my birthday and first name. That’s it. And she started talking, the clairvoyant lady with a higher knowledge of my spiritual life. Do I believe everything she said? Absolutely not. But let me tell you – it was a bit creepy. She might have had a speedy connection to Facebook, Instagram and everything else semiprivate. Or maybe she had a friend sitting in a room close by giving her all the info. She was spot on.

 

I got it confirmed that I am a tangled mess of wool and silk string. And a tiny bit of glitter and fleece. A little bit of chaos. Champagne on a mountain top. Lobster and caviar by the campfire. Opera mixed with a little bit of country. One foot in a high heel and the other one in a trail shoe or a boot. And I still have a part of my heart in another country. But I guess I already knew that. But how did she know? I’m not sure anymore. But I don’t believe in that kind of stuff. I’m not going to tell you guys anything about the future, but now I know. 😉

Talk about one foot in a boot… I finally found my dream car. But that one requires I move to Cornwall, get a couple of new Barbour coats, at least one or two more dogs and a veterinarian practice. Ahh, so I need to go back to school again. I’m really considering it since I want the car. And I love rain boots. And cows. Maybe I need to find that clairvoyant lady again and ask her some well thought out questions about my future.

Happy Solstice

Today is the day, it’s turning around. It’s the shortest day of the year. The sun will come back. The light in our hearts will burst and the darkness will disappear.
It’s time to start sparkle in the sun, find the rhythm of your heart. The furnace and the fireplace are burning, but crack a window to get some air in your lungs.
Light up all the dark between all the stars in the sky. Your greatest day is in the future. The best laughs and hugs, the sweetest kisses are yet to come.
Don’t wake up and not have lived. See the sunsets on the darkest days.
Happy Solstice!