Doris

This is a different kind of post from my usual outdoor adventures and family fun stuff. Our little dog Doris, my sidekick, got really sick last weekend. So many of you got in touch and have been texting me so I thought I write something down. If you are tired of dog pictures and my updates on social media just move along.

Doris is a 2-year-old dapple miniature dachshund. She had a rough start in life, but she is a real fighter. We got her when she was 4 months and she was so tiny. She is all grown up now and she weights smashing 4kg. Life with Doris is never ending fun and sometimes a bit frustrating. She is stubborn, moody and have always had trouble sleeping. But she is my buddy, best friend. If I walk two steps, she walks two steps, if I do laundry, so does she. She is very small but mighty. She guards the house and take it seriously. Rabbits and birds have no chance to even get close, it’s her yard and she communicates with all the neighbor dogs loud and clear every day. She loves to hear her own voice and she has no clue that she is only 4kg. She loves trail walks and strolling around down town Redmond. Horses scares her and she can’t figure out how to be relaxed around kids. She gets so happy and excited when she meets her favorite people that she pees a little and spins in circles. The best time of the day is when all her humans are at home. She only eats if we all are sitting down to eat dinner. She doesn’t like food very much, never figured out the treat thing, but lamb and a little spoon of vanilla ice cream can brighten up her mood.

Last weekend, in the middle of the night she started screaming and was in a lot of pain. We ended up in doggy ER and went back the day after again and she got admitted to the ICU. We got the talk, now or never, this is it. They gave me 10 minutes to decide what to do. Brjann sat on a plane to Europe, I cried, the kids cried. No time to think and research.

Many dachshunds, around 25%, get IVDD, Intervertebral disk disease. It happens in both miniature and standard size doxies and usually when they are quite young. It’s important to be careful from a young age. Not too much jumping up on furniture or playing too rough. Their long backs can really ruin their life. You often get the option to try to do a conservative treatment, crate rest for months or go ahead with surgery. Since surgery is expensive you usually try a conservative treatment plan first with crate rest and medication. Doris didn’t have a choice, she got sick so fast. She lost her ability to walk and pee and she was in so much pain. So, our option was a very expensive surgery or to end her life. Doris is in good shape; she exercises daily, and she is not overweight. This helps the recovery and she is a good candidate.

This was a hard decision and I thought I could be more rational and tough. A dog is an investment. First in money but also in time, but the biggest investment is emotional. They have a tendency to take over your life. Doris is such a loving and loyal family member. But even if you want to make this about your feelings you always must think of the dog. Would she be able to live a good and full life? Does she have chance to recover? We felt like we had to give her a chance to get well. She is a spunky dog; she has been a fighter from day one.

She had surgery Monday, on Sofia’s 18th birthday. We sat with her a few hours a day the first 48 hour and then we got to bring her home Wednesday night. She is tired and I am exhausted. She doesn’t sleep, I don’t sleep. We share the floor and my bed has been empty for 10 days. We walk around hours every night and she is bundled up like a burrito resting in my arms. We lift her outside to sniff and pretend to pee. Lift her when she needs to drink and eat. She is not too happy that she can’t move. Her back and tummy is shaved, and she has a 11cm long scar on her back.

She is starting to move a little and her legs seems to respond. It’s going to take months, but I am very confident that she will be able to walk and possible run again this summer.

Den härliga julen är här

Det lider mot jul… Det närmar sig och som vanligt är alla i hemmet 100% förberedda, i tanken. Det är enligt tradition. I tanken har vi kokat knäck, bakat mandelformar, syltat och lagt in sill men i verkligheten är det enbart saffransbullar i frysen och köpepepparkakor i skafferiet. And that’s it. Men skinkan är beställd! Här är det snöfritt och i Sverige är det regeringsfritt. Fritt från det mesta. Vi njöt några dagar när det låg frost på gräset och himlen var klarblå. Jag tog mig ett par dagar i skogen och njöt av den krispiga luften och gnistrande frost. Till fot och på cykel. Nu har det öst ner ett par dagar och gräsmattan är lerig igen. Doris sticker ut nosen och kommer snabbt in igen och undrar varför små hundar inte har inomhusfaciliteter. Det börjar också dra ihop sig mot finals och diverse prov. Bilarna och bussen går varma till teshoppar, pubar, bibliotek och diverse universitet. Och vissa väntar på antagningsbesked från andra länder. Den eliga bilen blev i dagarna utbytt till ny modell och färg och kan nu resa oändligt långt på en liten laddning. Det underlättar. Utveckling på batterifronten. Och så läste jag idag att svenskarna reser med flyg tre gånger mer än resten av världens befolkning. Men jösses så löjligt. Charter hit och charter dit. Alla har ju rätt till en Thailandsresa 😉 och har hört talas om svenskarnas rätt till att ta över Thailand. Jag trodde amerikanerna skulle vara värst som vanligt men icke. Här har man ju svårt att ta sig till andra sidan landet utan att flyga och många har ju familjen spridd.

Oavsett hur seg och okokt knäcken är så har hösten rasslat iväg. Apropå flyg… Tre längre resor, Florida, Sverige och Island de senaste 5 veckorna har gjort att tiden rusat och sömnen trasslat en aning. Härligt sällskapligt har det dock varit och nu väntar en hyfsat lugn jul med alla barn hemma, kanske för sista gången. Idag var det dags för att kämpa lite med granen. För 10 år sedan åkte vi bort på julen och beslutade oss för att skaffa en plastgran. Detta polyestermonster hänger fortfarande i och varje år lovar jag och svär att nästa år är det dags för en färsking igen. Tror ni inte att jag släpade in granskrället idag igen. Än så långe är den inte helt med på noterna för att vi lamporna strejkar en aning. Men jag är helt övertygad att den kommer att lysa ett år till.

På tävlingsfronten är det öken och pensionerat. Jag trodde att det skulle vara lugna gatan och ybertoppen att slippa pressen från heldagspass, packlistor och sömnlöshet men icke. Det är mer plus på vågen, men hyfsad form och fy sjutton är det så här livet ska vara nu. Och det gillar jag inte. Uppenbarligen så presterar vissa bättre under kraftig press, med kalla fötter och blöta kläder i skogen. Och helst ska jag ha gått bort mig lite också eller tappat papperskartan. Ge mig en molntäckt glaciär på något udda ställe att vandra på så kommer det nog kännas bättre. Träningen har legat och morrat på medelåldersnivå de senaste månaderna men för ett par veckor sedan tog jag tag i eländet och fick lite mer fart igen. Löppulsen ligger på gubbfartsnivå och orken är kass men det blir nog bra framåt våren. Allt fler frågar om det är dags att ta upp golfen igen men jag väntar nog ett decennium till innan det är dags. För korta kjolar i syntet och vita skor är ju inte riktigt min grej.

Om ni känner att ni vill ha några vettiga tips från coachen så läs vidare…

Kontinuitet! Det är lätt att slå på stort och köra järnet. Men, nej. Det funkar oftast inte så bra. Hellre kontinuerlig träning och rutiner. Och om det funkar så lägg till mer.

Glöm inte att lyfta lite tungt då och då. Muskler är ballt och hyfsat bra mot benskörhet.

Endorfiner är underskattade! Skog är schysst.

 

Rainier igen

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

 

Vår

Hallå där!

Nu går det fort. Våren kom och det känns som den bara passerade lite hastigt. Det verkar nästan som om sommaren är här för att stanna. Träden blommade hastigt, häggen, syrenen, maskrosor och hela bouillabaissen.  Kvar är en kraftigt växande gräsmatta, vindruvsrankor och rosor som är på god väg att slå ut. Tomatplantorna och gurkplantorna är nergrävda i jorden och hunden far runt och jagar småkaniner till frukost. Skolan är däremot inte i sommarläge än utan mer tentaläge. Två universitetsstuderande jobbar flitigt och en highschooler har börjat inta suck-stadiet där utandningarna är långa och kraftiga.

Helgerna bjuder på golftävlingar, volleybollturneringar, klättringstävlingar eller som i mitt fall vandringar med tung utrustning upp i bergen. Hur härligt är inte det? Det är mindre än tre månader kvar till en Mt Rainier bestigning och 5 månader till någon form av maraton. En gång i månaden ses hela Rainiergänget för att göra en träningspromenad/klättring tillsammans. Lördagens möte blev både lyckat och lite smått dramatiskt. En lång tretimmars promenad upp till snögränsen och sedan blev det brant och djupt. Alla är inte vana med snö så det blev glid och rull nerför på sina håll. Vi höll alla andan vid några tillfällen och svettades ymnigt. Vid slutet av dagen var alla trots allt nöjda och inpackade i bilarna. Djup snö, enormt vattenfall, svett och några avbrutna stavar blev facit.

Kvällarna bjuder på långpromenader och mycket sniff av vissa. Dagarna är längre, himlen ett snäpp blåare och benen en aningen mindre blåvita.

Vi kom i mål

Efter en alldeles för kort natt sitter jag på en gammal ådrig träläktare i en gymnasieskola i Puyallup. En snabb motorvägstimme bort. Det är återigen dags för volleyboll och även om det är så tidigt att dimman över fälten inte har lättat så gnisslar skosulorna mot trägolvet och visselpiporna tjuter så det ekar.

Igår var det tävlingsdags ute i skogen, uppe på bergen och stundtals i havet. Klockan ringde före 4 och efter en lång dag satte jag mig tungt i soffan hemma igen när dagen nästan blivit natt. Det blev en lång dag, en lång tävling och jag kände mig aningen rostig från start. Det är svårt att tävla i en dag, det går fort och det är ingen inbyggd vila. Ju längre tävling ju lägre tempo. Benen är uppskrapade från knäna och långt ner på fötterna efter letande av kontroller på sådana platser dit inte ens djuren går. Det var mycket klättrande över fallna träd, magglidande över stenblock, hasande ner i stup och långsamt klättrande uppför med ryggsäcken på och ibland med cykeln på axeln. Det var mycket uppför på alla olika sätt igår. Dagen började med en kort löptur på några kilometer och därefter en lång paddling längs kusten. Efter det var det omväxlande trek och cykling i olika former. Det har gått ovanligt lång tid sen jag tävlade sist och cykelflåset är inte riktigt på topp. Vi tog oss i alla fall i mål med alla kroppsdelar i behåll. Jag börjar också bli alltmer övertygad om att jag börjar närma mig pensionsåldern. Det är inte alltid en fördel att vara upp mot 20 år äldre än sina motståndare. Att vara 28 år och man har sina kroppsliga fördelar mot en 46 årig kvinna i sina bästa år.

Det är många stunder under en lång dag då hjärnan vilar och kroppen för sig framåt per automatik. Den monotona paddlingen och evighetsvandringarna uppför ger tid till funderingar som i stunden känns logiska och rationella. Igår försökte jag formulera känslan av att vara mitt i loppet. Hopplöshet var dagens ord. Hopplöst, när man inte ser någon väg ut. När man vet att det inte finns något alternativ utan cykeln ska bäras och dras 7km rakt uppför. Hopplöst att vifta bort myggorna för att efter ett vift så finns det nya myggor som kryper på ett svettklibbigt ansikte. Hopplöst att parera och kämpa emot vågorna när havet beter sig som en tvättmaskin. Hopplöst att beklaga sig över att alla kläder är genomblöta efter ha blivit översköljd i 3 timmar i kallt havsvatten. Konstigt nog så är det just hopplöshet som driver en framåt. Den stunden när kajaken glider förbi en udde där rådjuren står och spanar ut över havet, när solen skickar sina strimmor genom en tät skog och när himlen färgas orangerosa över bergen när cykeln går på snabbaste växeln mot mål så byts känslan till en trött lättnad och en känsla av litenhet i världen. Vi kom i mål. Vi kom hem.

Hallå där

Nu har perioden av bloggtystnad förhoppningsvis passerat och orden borde börja blomma igen eftersom våren är här. Idag har vi haft strålande sol och blå himmel, det är vi inte bortskämda med. Sen vi hördes sist har det blivit ett nytt år och valpen Doris har nästan fördubblats i storlek. Hon liksom vi andra växer och frodas.

Idag är det lördag och jag håller på att lagar den sista måltiden inför Drutten och Genas flytt till värmen. Drutten och Gena är våra kära och nära vänner som blivit familj. Nu har dessa två beslutat att dra sig mot värmen och vårda sina sinnen vilket vi andra inte har det minsta förståelse för :(. Hur kan man välja att lämna Seattle och Washington, jordens grönaste plats, med hav, snö, berg och dalar utanför dörren och lämna oss kvar. 

Här travar vi på i vanliga banor. Skolan är det inte mycket att säga om. Alla vaknar blåglåmiga och urlakade varje morgon långt innan solen gått upp. Vi andra hejar på och försöker uppmuntra med glada tillrop och markservice.

Igår gick jag upp för ett berg igen. Solsken, gröna och mossiga träd och mjuka stigar som övergick till snöiga, orörda vandringsleder ju längre upp vi kom, kompisen och jag. Just nu pågår en stor tävling på Nya Zealand. Där är ju inte jag, utan jag är här hemma. Efter två kroppsreparationer i oktober och februari sitter jag här med två nya fina ärr och hejar på från kanten. Nu är det nya tag. Kompisen och jag som var ute igår kallar oss pensionerade adventure racers men vi får väl se om vi vaknar upp ur dvalan och återgår till livet som skitiga och trötta atleter. Ingen av oss är på något sätt lata och otränade men vi har valt andra vägar. Igår sammanstrålade vi vid foten av ett berg och packade ryggsäckarna och vandrade uppför. Ungefär tre timmar in av konstant pratande insåg vi att ingen av oss navigerat (eftersom den riktiga navigatorn tävlar just nu) och vi hade även ignorerat skyltarna. Vi hamnade på andra sidan berget, vid fel parkering. I vanlig adventure racing anda vände vi på klacken och började gå uppför igen och konstaterade att det var bra att vi fick några tusen extra höjdmeter och en bra träningsrunda helt gratis och oplanerat. Väl framme vid bilen kände vi oss nöjda och glada med dagen och konstaterade att den routen vi hade tänkt hade varit alldeles för kort så det var ju bara bra att vi gick bort oss.

Årets stora mål är helt och hållet nöjesinriktat och utan tävlingsmoment. Jag ska göra en toppstigning av Mount Rainier i augusti. Det är planerat, bokat och tillstånden är klara. Nu är det bara att knalla upp 14411ft med glaciärglasögon på och sovsäcken i ryggsäcken. Det ser jag fram emot. Målet är också att vara så fysiskt förberedd som möjligt eftersom jag vill att det ska vara så trevligt som det bara går. Mt Rainier är en aktiv vulkan som ligger här i Washington. Det är ”vårt berg” som vi ser från alla håll när vi en vacker dag är utomhus. Det är högt, otroligt vackert men vilt och aningen skrämmande. Nu blir det mycket träning i form av branta promenader, löpning, rep och annat blandat och roligt. Men det är långt till augusti så innan dess blir det ett antal löplopp och en och annan utmaning för överkroppsmusklerna, närmast i kalendern är ett Spartan.      

Tjingeling och tjohoo, nu är det snart middagsdags.

Sweden and more

Spring passed too fast this year. And summer came and we are already in August and I accomplished less than I usually do. The China trip feels like yesterday and a year ago at the same time and the foot still feels and looks broken. The kids and I took almost three weeks off from everything and went to our other home in Sweden. We had a nice trip, slow and without many plans. We stayed with mom and dad, waited for the sun that never really showed up. Traveling with adult kids is stress less, life is easy when you have good kiddos. But we brought Doris the adorable puppy, our fourth child, to add some extra stress. Think 3 babies with motion sickness and ear infections. That was reality 15-20 years ago and for some reason I forgot what that was like. The trip there was a nightmare, Doris acted like a ferret, she was all over the place. The flight back was a breeze so we might even bring her again. We handled it and survived. Doris is now a Swedish citizen and member of the European Union, with a bright blue passport. And I think some family members really want her to come back.       

This year’s sightings from our other home: There is still a crazy amount of dairy in the grocery stores. Yoghurt and quark, with extra added protein. (I even found candy with added protein.) The weird fitness wave is still going on. Here we just workout, get our bikes out and up in the mountains for a few hours, run our trails, swim in the lake, go to the gym. The hipster Swedes dress up and get their bike kit on for a 45 min ride in the flatlands around their house. And then they blog and Instagram it. The Cross Fitters all dress up in Reebok gear and trim their beards and ride to class on their single speeds. You all look very classy. Juice bars and smoothie bowls, burger bars and very young women with duck lips (I thought the duck lips passed a few years ago). And the Swedes didn’t get the memo about getting too sunburned. Tattoos. Sometimes I do think less is more. And capris on men, a scary sight, women wearing skirts and short white tights under, ouch. The no car thing in Uppsala is not working. I know I still have a few friends working in politics back home. The parking thing is a disaster, the roads down town, the so called “parad gatorna”. You just killed downtown. People need options; cars, busses, bikes…. And clean up the streets, it’s ridiculous that I don’t want to let my kids out at night because of spineless politics and bad people. Don’t get me wrong, I still love it but we see the differences. A lot happened the past few years and not all for good. And if I could, I would import good crisp bread, Skagenröra from Hambergs, crayfish, cognacsmedvurst and leverpastej.  

Thank you all that made our visit great! We love you and miss you! Come see us.      

I really didn’t have to take any time off after the Xtrail Expedition in China, the race was short and we had plenty of travel days where we basically did nothing. Since my foot got a bit banged up I didn’t want to run but I could swim and bike. I tried to squeeze into my wetsuit and realized something happened since my last ÖtillÖ (or maybe wetsuits shrink when they are not used). But I had plenty of time to work on that. I packed the wetsuit, goggles, cap and earplugs and took off. I started running again, felt pretty good and started counting the weeks until race start. Sharing an experience makes it real. I was looking forward to sharing this epic race with a few hundred racers again, even if I felt fear this time too. And then my partner got injured.

So a couple of days ago I finally sent the email to the race crew saying that we will not start this year. And it feels like I closed a chapter in my life that will never open again. Relieved, sad and extremely disappointed. But this is what happens when you make plans; Life changes and so will you. I have a feeling something interesting will show up in the future. Rumors say that there will be a long Adventure Race in Sweden next summer.