Nu är jag här ingen, dysterheten själv. Jag har träffat sjukgymnasten idag. Jag kan nästan se mig själv skutta runt som Idlaflickorna med en liten boll högt flygande i luften när jag skriver ordet gymnastik. Jag kan meddela att ingen liten boll kastades upp i luften idag. Det började med att jag snackade lite med mina polare. Det var kul att vara tillbaka efter några helfriska månader utan brutna fötter. Sedan fick jag skäll, jag bar min mobiltelefon med högerhanden. En IPhone väger mycket. Tydligen ska jag låtsas att jag inte har någon högerarm. Jag som kände mig så nöjd att jag kunde göra så mycket med min dåliga arm. Backning. Jag ska tydligen vila. Jag känner mig som ett frågetecken. Om man ägnar sig åt att vila hela dagarna så bli man inte trött och då får man problem att sova. Det funkar inte att vila. Sedan fick jag träna på att dingla med armen och sedan var det dags att isa och ligga ner. Mycket gymnastik blev det. Efter det var jag så frustrerad att jag var tvungen att smita ut till gymmet och trampa som en galning på motioncykeln och gurun sa att han knappt kunde se att jag hade min enorma kuddgrej på mig. Den liksom smälte in. Det tackar jag speciellt för. Jag satt där på min cykel och tittade längtansfullt på alla kompisarna som bar runt vikter, sprang och hoppade.

Väl hemma så skulle jag balasera min lunch till bordet och jag gav mig sjutton på att jag bara skulle använda vänsterhanden. Det gick ju så klart åt pipan. Hela lunchen inklusive ett stort glas äppeljuice åkte rakt ner i min dator. Den dog och rann av juice, smält ost och varma körsbärstomater. Tre timmar senare har jag lyckas skaka liv i den med hjälp av en hel sprayburk med luft. Det såg mörkt ut ett tag.