Vi har fåttså mycket snö att det med svenska mått faktiskt är snövallar på gatan. Flera decimeter vitt och blött fluff. Det är nästan lite spöklikt ute, ingen trafik, inga människor bara vitt överallt. Och det fortsätter snöa. Mycket.

Igår hade vi sen start i skolan, två timmars sovmorgon. Efter det var det avlämning på snöiga gator och sedan hann jag hem i en timme. Sen ringde Lake Washingtons superintendent på telefonen. Emergency pick up! Alla barn skulle hämtas hem från skolan. Nu kan det bli riktigt illa. Snön ska komma! Jag hämtade hem alla barn igen och sedan hängde vi i soffan och latade oss. Det var en produktiv dag.

Den stora frågan är hur man ska överleva när det inte går att  köra till affären? Eller till Starbucks verkar vara det stora bekymret. Jag handlade mat igår så vi överlever ju i alla fall till imorgon. Och kaffebönor har vi så det räcker i flera dagar.  Skönt att veta. Men ärligt talat så blir folk i allmänhet helt handlingsförlamade. Minibussarna spinner och kör sidledes. Japanska SUVar tacklar backarna baklänges. Små Hondor hamnar vid vägkanten och förvirrade och alldeles för lätt klädda människor måste “räddas” i stadsmiljö. Det är en dålig trafiksituation här. Det är lätt för oss att skratta som är så väl körutbildade och har genomgått halkbana som alltid kommer att vara färsk i minnet. För det är väl något alla minns med glädje. Det är mycket backar här, landskapet går upp och ner, inga kullar utan branta backar. Dessutom är det fuktigt och när fukt fryser blir det is. Det underkylda regnet kallas för black ice och efter några år som Seattlebo så kan jag förstå allas fasa. Det är inte att leka med. Men nog kommer vi överleva, med eller utan mat. Vi har ju bullar i frysen.