Hallå där,

Det var länge sedan. Dagarna går och januari har nästan passerat. Mörkt och fuktigt, tröttsamt och virusfullt. Enligt en större svensk morgontidning är detta den fattigaste dagen på hela året. Jag måste säga att den varit ganska bra för att varit riktigt fattig. Och nu är det snart ny månad och nya tag. Veckan som snart är slut har varit fylld av finals. Barnen har grillats i alla tänkbara ämnen, skrivit så pennorna glödigt och knattrat på tangentborden i överljudsfart. På det presenteras betygen dagarna efter och då får man i en knapptryckning veta om framtiden ser ljus ut. Det är tufft att vara ung nuförtiden. Men nog är den väl ganska ljus oavsett om man är ung eller gammal. Vädret bjuder på dimma och några plusgrader och det kan man ju inte klaga över. Jag är tacksam så länge nederbörden håller låga siffror, hellre dimma än ösregn. Vi gör allt för att hålla oss pigga i vinterdimman. Kraftigt intag av vitaminer och färgglada matprodukter. Präktigt värre. Vitaminer i tablettform och fruktjuice i mängder.

Min dag har varit toppen. Jag pratade lite med pappa på förmiddagen, utbytte ansiktsuttryck på Skype. Hade ett planeringsmöte efter det och planerade långt in på nästa år, i flera timmar. Många ord och tankar. Efter det var det dags för en hel timme av “the devastator”, årets värsta pass hittills. Njutbart så det förslår. Skakiga armar och trött flås. Ett glatt gäng med muskelberg att tävla emot eller med, det kan man ju göra som man vill. Och en coach som klår alla med hästlänger, skrämmande och snäll som ett barn. Det är galet kul. Hem och checkade in med ungdomarna som promenerat hem i solskenet efter en stillasittande förmiddag. När vi ändå hade eftermiddagen ledig ville tjejerna hjälpa till på högstadiets volleyboll träning (där lillasyrran går) så dit bar det av. Jag snörade på mig ett par skuttiga skor och gav mig ut i solskenet, ner mot vattnet. Så här snygga är skorna. I värsta James Bond andan.

Strålande sol och pensionärer i klasar. Nu var det ju inte så att jag fotograferade några pensionärer som promenerade eftersom det kan ju verka lite smygigt. U-bryggan i Juanita var full av hundar, fotvandrare och cyklister. Man skulle ju nästan kunna tro att det är vår. Så här vackert var det när klockan närmade sig 16.30 på våra breddgrader.

Sen var det ju bara att vända och springa tillbaka till bilen och barnen. Sportandet var lyckat för alla parter och vi åkte nöjda hem. Men bilen fick inte kallna länge förrän det var dags att övningsköra till affären och sedan hem igen. Föraren börjar bli proffs på fart och fläkt, parkeringar, filbyten och avstånd. Själv satt jag bredvid och skötte radion. Och höll uppsikt och gav goda råd såklart. Middagen fixade sig nästan själv på grillen och familjen blev mätta idag också.

På återhörande!