Hur gör man? Hur överför man sitt eget modersmål till sina barm? Slinker svenskan över i modersmjölken? Hur kommer det sig att vissa lyckas så otroligt bra och barnen har ett fullt utvecklat språk och kanske till och med ett bra uttal?

Livet går runt, jobbet tar upp all tid, ens partner pratar ev ett annat språk med barnen. Barnen är dessutom i skolan den största delen av dagen och är trötta, hungriga och allmänt slut när de kommer hem och kanske ska vidare på eftermiddagsaktiviteter. Vad gör man? Pratar engelska? Svenskan är ingen vanlig eftermiddagsaktivitet som fotboll eller balett, det är inget man gör en timme då och då. Hur byter man språk? Man byter inte språk, man tar för vana att alltid tala svenska med sina barn. Oavsett hur trött man är, även om man bara har en kort tid hemma tillsammans. Och visst skulle det vara lättare att prata engelska. Det är ett val man gör. 

Men finns det några genvägar? Egentligen inte men man kan ju ta till lite knep. Radio, tv, böcker, musik… allt fungerar som en hjälp på vägen men i slutändan är det ju du som förälder som måste överföra ditt språk till ditt barn. När vi flyttade hit pratade inte våra barn engelska, faktiskt inte ett ord. Efter tre månader i amerikansk skola funkade språket hyfsat och efter 9 månader testades de och fick sluta få extra stöd i skolan. Stödet de hade fått var ett par halvtimmar i veckan i liten grupp med barn i samma situation. I vår skola fanns ingen annan som pratade svenska, det fanns ingen genväg, ingen som kunde översätta om man inte förstod eller kunde göra sig förstådd. Och visst var det hjärtskärande som förälder att lämna sina barn varje morgon och veta att de inte riktigt hängde med eller ville vara där. När de kom hem från skolan gjorde vi läxorna tillsammans, gick en sväng till parken, åkte och badade på klubben och tittade på tv. Disney channel gick alltid med volymen på. Sångerna sitter fortfarande i bakhuvudet. Och trots att vi fick det knasiga och omoderna rådet att prata engelska hemma så höll vi oss ju såklart till svenska. Svenskan var ju den enda tryggheten i ett land där man inte förstod något eller faktiskt inte ville vara.

Det finns inga rätt och fel bara många vägar att välja. Vad du än väljer för väg så lägg det inte på barnen. Det är inte deras fel att de inte kan, att de inte förstår och inte hänger med.

Våra barn pratar ju svenska, läser och skriver på svenska, det är fortfarande deras första språk. Men gör vi tillräckligt? Inte alls. Vi tvingar ingen att läsa speciella svenska böcker, hänga med i gymnasiesvenskan och skaffa behörighet för att läsa på universitetet hemma. Det hinns inte med. Det får vi ta sen. Självklart läser de, men de läser när de vill och vad de vill och när de hinner. Men prata kommer vi aldrig sluta göra. Vi läser tidningar varje dag, tittar på svensk tv då och då, pratar och skriver med de därhemma, umgås med andra svenskar när vi vill… Ni vet väl att ens känslospråk är ens mordersmål. Känslor är viktigt!