Novembermörker och skubb i ösregn

 

Tänk att något så vackert och fantastiskt kan sippra bort på några timmar. Jag pratar ju såklart om vädret, det man pratar om när man inte har så mycket annat att säga. Vi hade sol, sol, sol och ett par minusgrader i början av veckan. Fin blå himmel, klar luft och fantastiskt väder att cykla och springa i. Hummerhandskarna på och mössa under hjälmen och sedan är det bara att trampa på. Ett extra lager under springjackan, tights med lurv i och tumvantar med extra handvärmare.

Så här vackert var det på löprundan för några dagar sedan. IMG_5279

Nu blev det raskt november igen och depressionen lägger sig tung över pannloben. Fy sjutton. Ösregn och mörker. Jag låtsades att det var sommar och gick och fick fötterna fixade med fil och peel, nytt blått lack och mjuka hälar. Skratch, scratch på hälen…Scccheelott you look tired. Yes, very. Sccheelott, yo do run agin. Yo fall on bike agin. Yo leg no look good. No running, ropeclimbing, it’s a ropeburn. Yoo funny, Scchlott. Lopebun. Och då kände jag att det fick vara nog med novembermörker och lathet och drog på mig pupporna ute i bilen och skubbade iväg till gymmet och lyfte flera hundra kilon jättemånga gånger. Jag slängde ner vikterna så där coolt som jag har lärt mig. Det har tagit flera månader att våga släppa skivstången från axelhöjd och göra dunderljud. Och vad ska det egentligen vara bra för. Alla de starka männen med knäskydd och så jag i färgglada tights. Turkost, rosa och gult så man blir glad och så klatchiga puppor. Att jag hade råkat packat yllesockor behöver ju ingen veta.

Regnet smattrade mot takfönstret och jag lyfte och lyfte. Över huvudet, upp ifrån marken. Hävde mig graciöst, väldigt graciöst över en stång, upp och ner. Svetten rann och ansiktet intog en svagt lila färg. Mascaran rann, vilket ingen av de starka männen upplyste mig om, och jag intog form av en panda runt ögonen. Och så burpees med skutt över ett hinder. Och jag väntade på att den sprudlande glädjen skulle infinna sig. Den kom inte. Kanske för att jag glömde mitt sprudlande bubbelvatten i bilen. Sen stog jag vid dörren en stund och samlade mig innan jag öppnade och slängde mig ut i ösregnet. Jag hoppade lite extra i vattenpölarna, skuttade högt över buskarna och liksom låtsades att solen sken och livet var ljusblått. Vattnet sipprade in mellan tårna. Inte sjutton är det lätt att låtsas när snuvan rinner för att det är så kallt och håret ligger blött och smetigt över ögonen. Jag låtsades i några kilometer, log mot omvärlden, vinkade åt asfaltskillarna och busschaufförerna. Mössan hade blivit kvar hemma och öronen blev kallare och kallare. Kalla öron gör att man känner sig olycklig. Kände jag ett kli i halsen minsann? Jag fortsatte skubba trots att leendet försvann, jag var ju tvungen att komma tillbaka till bilen. Sen fick det vara nog. Hur lätt är det att le i ösregn? Jag vred på musiken i öronen och kände mig aningen aggressiv. Eminem och Linkin Park, argt och högt. Men då och där efter 6 kilometer funderade jag lite på självdistans och elegans och att man faktiskt måste försöka ibland och då bytte till Josh Groban (!) och kände mig genast lite upplyft mot nya höjder och skuttade fram de sista kilometrarna utan att ens tänka en enda arg tanke. Tillbaka i bilen och klappade mig själv aningen på axeln. Det här var ju kul, det gör vi om imorgon. Det bästa är ju att man får duscha när man kommer hem. För om man inte springer hur vet man när det är dags att duscha?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s