Det går uppför igen

Igår kväll var det lagträning igen. Andra veckan i rad, nu är det en vana och då ska det ju bli lättare för varje gång. Vi har satt igång igen, killarna och jag. Jag har trumpetat ut att jag har gått i pension efter min ganska korta men vansinnigt spännande adventure racing karriär. Långrejstiden var passe. Det var slut på långa nätter med alldeles för tung ryggsäck, aldrig mer skulle jag finna mig själv flyta fram på en kall flod bland höga berg i en uppblåst packraft. Aldrig mer fightas liggande upp och ner i flod med gråten i halsen. Aldrig mer cykla med pannlampa och tung ryggsäck utan att veta när dagen börjar och livet slutar. Jag var färdig och nöjd. Och så fick jag ett kort meddelande att det var dags att börja om en sista gång. Och så fick jag en liten film skickad till mig. Fem minuter senare hade jag sagt ja och nu är vi här.

Expedition Oregon – “Become your own Legend” from Bend Racing on Vimeo.

Gårdagens träning, precis som förra veckans träning, var en kort tre timmars hike på Tiger Mt. Det låter inte som mycket men det är ändå en hel del pepp och hepp som krävs innan jag kommer iväg. Först och främst så går en hel dag med jobb, liv och annat vanligt. Lagom till att det börjar mörkna så är det dags. I ett buskage, vid foten av ett berg möts tre bleka typer med ryggsäckar och starka lampor på huvudet. Det nickas och sägs tjena och hej och så går vi. Det går lite uppför och jag flåsar. Och så börjar det gå starkt uppför och ibland svagt nedför för att gå uppför igen. Det var dimma halva vägen upp, pannlampan sken genom gröttjock fukt och blöt lera låg jämn över hela skogen. Då infinner sig känslan av evighet igen. Nära maxpuls på klockan och tiden går så sakta. Kommer vi någonsin komma upp, orkar jag verkligen hänga med? Steg efter steg, höjdmeter efter höjdmeter. Efter Rainier hade jag lovat mig själv att inte gå uppför med tung ryggsäck igen. Så får man skaka av sig känslan av att det här går inte, jag kommer aldrig hem, och skärpa sig. Vad sjutton är tre mörka timmar en måndag kväll när vi har en vecka i maj att se fram emot. Vi pratar tält, packrafts och lampor. Cyklarna och diverse delar diskuteras ingående och jag funderar på att jag måste ha nya skor. Och hur ska vi kunna surra fast cyklarna på flottarna. Och hur många kolfiberpaddlar har vi som fortfarande funkar. Och jag funderar på skor. Och så pratar vi ryggsäckar och jag tänker på att min stora bergsrygga som rymmer isyxor, rep, everestjackor och sovsäckar skulle varit den sista jag skulle köpa och sedan skulle jag lägga av. Och så halkar jag nedför i leran och sätter mig tungt på rumpan med tummen rakt ner i smeten och tänker att fy sjutton vad glamoröst livet är. Från sammetsjumpsuit och högklackat till smetig lera, kläder som klibbar och svettig pannlampa två dagar senare. Och så har tre timmar passerat, det kurrar i magen och håret ligger blött och stripigt mot huvudet. Ryggsäcken har liksom fastnat, klibbat fast mot ryggen och nöjdheten sprider sig i kroppen. Termosen med te väntar i bilen, Spotify går på och resan hem känns som en njutning. Blodsmaken är bortglömd, tröttheten i kroppen som bortblåst och hemma har barnen gjort soppa som står och väntar på mig rykande varm.

 

Renew, resume, refresh

I was a totally different person seven years ago. The easiest way to go back in time to 2012 is to check the photos on your phone. I raced Ö till Ö and was in the best shape of my life. I renovated (think coveralls, paint, wooden floors) and sold a house, I ran a few marathons, I did obstacle races, adventure races and traveled. I honestly looked pretty good. I looked strong, wrinkle free and happy.

All cells in the body replace themselves every seven years. Does that mean I am a new person 2019? I hope it means that all broken bones are healed, and all muscles are brand spanking new, that the heart is pumping and that my mind forgot how crappy I felt after my last long race. That’s why cells renew, so you forget and restart. The same as giving birth, once you see and hold the result you forget and move on.

I am checking my body and I am trying to get it all done in the fun month of November. Doctors’ appointments, you know all those fun body parts that need to be checked. So far nothing bad has happened but it’s not good news either. No doctor will say – hey, you look so much better today than 7 years ago. I can see that those gorgeous cells of yours are renewing in a fabulous and terrific way. Way to go! Keep it up!

I went to the optometrist yesterday. Nothing super exciting, just a checkup. It’s been two years or maybe more since last time. I’ve had reading glasses for a few years, nothing major just a little bit of adjustment. Well stuff happens in a few years. My eyes are still there, and the inside looks fantastic. The photo you get of the inside of your eyes are pretty great, almost like a painting. I am now a person with progressive lenses and reading glasses. Apparently not all cells renew and get shiny and bright. It sneaks up on you. But I just realized that maybe all wrinkles around my eyes will disappear when I don’t have to pinch my eyes together to see. That is good news.

Made my way to the chiropractor. He is one of my favorites and I do my best to see him often. I just needed some overall body repair. Three longish bike rides and a very long run in the past few days isn’t good for my new cells. Or maybe they need time to adjust?

I had to google the whole cell renewal business and it is true, almost. All cells have different lifespans and functions. Some cells renew in a few days and some need almost a decade but overall it is correct. I vaguely remember reading about cells and the human body long time ago in biology, but my cells renewed 3-4 times since then so no wonder the connection is lost.

The question is was everything better before? Do you miss your old cells? Or do my cells miss my old life?

I see a new goal in the future. A big race might be in the horizon if the gods are willing and if the stars align. And the big question – will my body cooperate? I’m overusing Resveratrol in different forms, trying to bump up my workouts and relax like a pro when resting. I am, as always, grateful for coffee, massages, hugs and baths. I see a lot of mountain bike rides in the future. And I need to get back in the water. I got a new training program a few weeks ago. For some strange reason I insisted on adding a swim session every week. I somehow felt that it was important to get back in the water. How on earth? And why? My extremely successful swim career started with a broken elbow and wrist, and endless training for Ö till Ö 2012. It’s a mystery that I survived a full day of swimming mile after mile in the Baltic sea combined with running a wet suit. I don’t know how many times people have asked when I’ll do it again. Well, never, duh. I’m not a big fan of swimming. I can swim and obviously I survived swimming in the deep dark and very cold sea in extreme waves. But every time I go to the pool for a workout, I get the feeling that I don’t know how to swim. Maybe my body forgot since last time. Maybe my body will sink, it might not be able to float or move in the water. I went for a swim the other day. I did not sink. I moved around for 45 minutes or so, meter after meter, minute after minute. I still know how to, it’s like riding a bike… Obviously all cells are new, and the memory is lost…race…swim…pack raft…sigh…

Fredagsvandring

Den här veckan har varit en helt vanlig vecka men med strålande sol och kyla, blå himmel och fågelkvitter. Så är det faktiskt här ganska ofta men vissa veckor är ju bara extra fina. Jag har haft turen att kunna vara ute varje dag, och till och med i skogen varje dag. Det kanske är det som gör att det känns extra bra. Hur lyxigt är inte det? Det är inte så att jag hasat runt i gympapupporna och skubbat på skogsstigar hela dagarna men någon timme här och där, lite då och då. Och så fick jag en riktigt lång fredagsvandring som bonus. Mjuka skogsstigar, krispig luft och gula löv som frasar när man går på dem. Sol på kinderna och röd, droppig näsa. Trött kropp. Det finns inget finare än när solen glimmar mellan träden, letar sig fram och skjuter strålar i ränder långt in i en mörk skog. När man pratar om livskvalité så tror jag att det ligger väldigt högt upp på listan för mig.

Igår var en sådan dag som man minns. Jag drog iväg på en bergsvandring lite mer än en timme hemifrån med några kompisar. Det var en ny trail för oss alla. Tanken var att vi skulle gå några timmar uppför och hamna vid en alpin sjö och sedan gå tillbaka. Och det gjorde vi. Vi såg Rainier skina i solen på långt håll. Känslan att veta att jag varit på toppen är ganska skön faktiskt. Vi knallade på, delade upp oss lite för att vi gick olika fort. Men speciellt med dagen var att vi var mer eller mindre ensamma i skogen. Solen sken, luften var riktigt kall och här och var klev vi över is på stigarna. Vi passerade ljudliga vattenfall där vi balanserade över stock och sten, smög genom ödsliga skogar. Vi vandrade över stora stenpartier där vi klättrade över stenblock, vi gick uppför i flera timmar innan vi sedan började gå nerför igen. Och så kom vi fram till en kall sjö där vi gick några kilometer längs kanten och stannade sedan på en sten i solen och åt lite. Och inget hände. Vi satt tysta och tittade ut över det vackra, tomma. Inte en själ. Hur ofta är det så att det är helt tomt, tyst och solen skiner hela vägen in i hjärtat? Och så gick vi tillbaka över stock och sten i flera timmar genom skogen, uppför och sedan nerför. Det är fint med vänner man kan hasa runt i naturen med och dela tysta stunder.

När man pratar om att ladda batterierna så tror jag att min sladd kopplades in där och då. Hikingbrallorna på, ryggsäcken på ryggen, en banan och en nötcrème, svartvinbärssaft i termosen och 6 timmar vandring i benen.

Mt Rainier 2019

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.

Band social challenge

Medan alla Uppsalabor förbereder sig för Valborgsfirande så fortsätter en helt vanlig helg här, utan mösspåtagning, champagne och forsränning. Jag började dagen med en kort promenad i regnet och upptäckte att rosorna blommar. Här är det vanlig fredag med vanligt jobb och skola. Vi får väl klämma i oss en flaska champagne bara för att sympatisera lite.

Eftersom jag inte har något mål i sikte mer än att kanske våga cykla på skumpigt underlag och så småningom med sällskap svischande fort ner för läskiga backar utan att axeln hoppar ur led så måste jag ju fokusera på något annat. Microsoft Band har de senaste veckorna uppdaterats lite och några funktioner har lagts till, bl en social funktion. Numera kan man koppla ihop sig med kompisar som också är utrustade med ett Band och då utmana varann på tex antal steg under några dagar. Såklart hoppade jag på detta även om jag var skeptisk till en början. Man kan ju tycka vad man vill om detta men i slutändan tror jag att det uppmanar de allra flesta att ta trapporna och ta en liten promenad varje dag vilket ju är bra. Sen kan det också gå för långt… som det brukar göra när jag är involverad i någon form av social tävling. Ja, det har hänt att jag sprungit upp och ner för trapporna några gånger hemma innan jag gått och lagt mig. Igår kväll blev jag utmanad av en kompis som jobbar som pt så han är alltså i rörelse hela dagarna. Självklart accepterade jag utmaningen, 7 dagar av stegräkning. Om jag ska komma upp i hans nivå så kommer jag få jobba hårt. Vad en av oss kommer att vinna eller förlora vet jag inte än, antagligen en kopp kaffe eller en chokladkaka men det är ju inte det viktiga. Jag visste redan i morse att det skulle bli svårt att få ihop tillräckligt med steg idag med hela dagen inbokad och mesta delen sittande. På väg till mitt första möte dör Bandet, jag har glömt att ladda det. Fail. Nu måste jag då erkänna att efter mötet tog jag mig hem till sladden för att ladda istället för att göra massor av viktiga saker. Och här sitter jag nu. The game is on! Nu måste jag klämma in en löprunda och ju snabbare man springer ju fler steg blir det. Det kommer bli en lång vecka…

The Open ending

CrossFit Open is for the fittest people on earth. It’s truly amazing the stuff they accomplish with their bodies. But at the same time CrossFit Open is for pretty ordinary, half-assed athletes, middle aged moms like moi. I can’t say that I’ve taken it so very serious but I feel like I want to finish what I started. Last year was a disaster, pneumonia first week of Open. And you probably know that it takes more than a few days to rest up. I am not very proud that I kept training with pneumonia but that’s life. Add a couple of tumors and surgery the months before and the mental part of life got very mental. And Ironman training on top of that, a stress that I didn’t get my 100 mile bike rides and long runs in on the right day because of nonfunctioning lungs. Sometimes you need to stick to your plan to keep your life on track. It all worked out and I was race ready, switched races and went to Alaska. Great decision.

This year’s Open is interesting. I am constantly worried that I will rip my shoulder out of place so I tend to be over careful. My inner athlete is stronger than the outside, it’s frustrating. And then I got some back issues during 16.4 because of bad lifestyle choices and french fries. Started 16.5 but had to stop after 5 minutes. Went to the chiropractor and straightened things out, rested for a few hours and went back to finish it. Phew. Closure. It is always good to finish something you started. A race is a race. Open is not like running a marathon or finishing a nasty adventure race when you finish exhausted but high on endorphins but I think it’s good to finish what you started. It’s a relief. Closure.

It’s easy to lose track and not see what’s around you. I just want to take a moment to say that I think you all are awesome. We all have different goals, backgrounds and lives but somehow we come in day after day and lift the same barbells, swing the same bells and stretch out on the same floor in our puddles of sweat. We all have our limits and barriers, mental or physical but we do the same thing. It’s all good. It’s more than good, it’s pretty amazing. A huge reason we all plan our life’s around class times is our coaches. I know we don’t always do what you tell us to, we drop empty barbells, we sometimes workout in a half assed way but we all appreciate all the work you do. But if you tell me to push my knees out one more time I will freaking explode.

Happy Easter

Charlotte

Kalket dammar

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.