Vårtrötthet?

Boom, then came the huge spring tiredness, “Frühjahrsmüdigkeit” or “vårtrötthet” if you prefer the word in German or Swedish, low energy and low weariness. My guess is that I emptied my body of serotonin, happiness hormone. That means that it’s time to chase the sun, fill up on Vitamin D. The office window that I am looking through is sadly grey and my running shoes are all lined up waiting for fresh air and a little bit of dirt. I am binging around looking for trail runs and races around Washington, Enchantments, Deception Pass, Orcas Island… trying to get my body motivated. It’s not going all that fantastic but I am sure it will turn around eventually. Cherry trees are blooming, it’s warming up and chilling down every day when the sun disappears. I get all excited when I see the sun and blue skies but then it turns around just in just a blink. I am not the only one that feels tired. It’s been really quiet around here, kids are gloomy and feel pretty much done with the school year. It’s only 4 months left. I am solo parenting for a while and so far it’s been early nights, lots of popcorn and chick flicks.

Nej, nu blir det på svenska… Så var det då fredag igen. Morgon än så länge och kaffekoppen har fyllts på med svart vätska ett antal gånger för att skaka liv i kroppen. Här kallar livet sakteligen framåt eller kanske mest åt sidan. Inget nytt direkt. Brjann är på Europatur och har varit borta i två veckor. Vi andra 4 håller ställningarna, roterar användandet av bilarna så ingen av dessa ska börja damma. Idag är det ledigt från skolan och alla jublar. Det betyder två inbokade läkarbesök och lite annat matnyttigt som måste betas av när det är några lediga timmar. En har en trasig axel, en annan en boot på foten och en tredje sönderklättrade armar och händer, det går tamejsjutton utför med ungdomen. Men det är ju trots allt fredag så ikväll kommer vi nog alla fyra somna utslagna i soffan och masa oss upp för trappan när kvällen passerat. Det slog mig precis att man vaknar ju aldrig framför en brusande tv längre, det tar ju aldrig slut med program.

Vad har då hänt sedan sist? Inte mycket men ändå en hel del. Barnen lever och frodas, skolan suger som vanligt musten ur dem och träningarna varje kväll gör att de håller sig på denna sida av lagen. Det finns ingen tid till att hitta på något bus. Ganska bra plan. Skämt åsido så fyller läxor varje liten sekund av vardagen och när jag hör att amerikanska skolan är lätt så tror jag att det har varit mycket felval och lathet med i det. Här är det Advanced Placement och universitetsmatte, när de passerade middle school så slutade jag hjälpa till med läxorna. Vad hände med liggande stolen och prepositioner? Det är tur att de har varann. På all ledig tid, läs efter midnatt, skickas college essays och depositioner in.

Vår 8 veckors Whole Life Challenge avslutas imorgon. Äntligen. Sista två veckorna har jag inte hållt i matordningen speciellt bra men jag tror att jag har uppfyllt resten. Suget efter knäckebröd blev för stort. Garderober och mailboxar har rensats, jag har skänkt kläder, böcker och annat som vi inte behöver. Bonus var att jag hittade mina reservnycklar till bilen som varit borta i säkert ett år. Och attans vad jag har strechat och yogat. Om det kommit något bra ur det vet jag inte men jag känner mig nog en hel centimeter längre.

Årets äventyr börjar stakas ut och det ser tyvärr inte speciellt fantastiskt och äventyrligt ut, ganska deppigt faktiskt. Några längre traillopp en bilresa bort blir det och några dagslånga adventure races men that’s it. Jag har ett roligt lopp i almanackan i september men det är ju en hel eviget till dess. Om några veckor åker mina lagkamrater till Nya Zeeland och jag kommer såklart följa deras lopp med spänning. Jag har börjat gå igenom bilder från Alaska racet bara för att försöka hålla lågan vid liv. CrossFit Open pågår för fullt men inte ens det känns speciellt kul. Jag bestämde mig för att köra scaled, vilken är en lättare variant, för att skona min axel. Och ärligt talat så är jag inte tillräckligt ball för att kunna prestera bra på den svårare varianten. Så axel rehaben fortsätter sakteliga och det mesta funkar ganska bra men ändå inte. Det är tråkigt att behöva tänka på att den kan gå sönder hela tiden.

Jag bjuder på några bilder från Alaska och en vacker dag så kanske det blir hela racerapporten klar med bilder och allt för att sparas i minnesbanken. Variationen i terrängen, tempreratur, fuktighet är otrolig när man ser tillbaka på det. Så ohyggligt vackert och bara tomt. Vi gick där inga andra varit förrut. Och så eländigt jobbigt, ohyggligt och avgrundsdjupt samtidigt så otroligt fantastiskt. Nästan som ett Kinderägg.