Så blev det äntligen fredag igen. Våren drar sin sista suck här. Träden har blommat förbi och lämnat rosavita täcken av blomblad på marken. Jag kilpper gräsmattan varje vecka, det växer så det knakar. Solen har gjort himlen blå och värmt luften ljummen sista veckan och vi har ätit middag ute varje kväll. Till och med myggorna har vaknat. Förra helgen tillbringade Johanna och jag i Los Angeles. Vi flög ner mitt i veckan för att möta upp hennes lag och spela en lång volleybollturnering i änglarnas stad. Jag vet inte om det är rätt att kalla Los Angeles en stad. Det är ett myller, fantastiskt vackert längs stränder och där palmerna står spikrakt mot himlen men avgrundsdjupt, otrevligt på sina håll. Värme, smuts och människor som utstrålar trötthet. Solbruna ben, skrattande barn och god mat. Trafik som inte går att komma undan, morgonrusning, lunchkö och även nattliga köer. Staden som aldrig sover. Varje gång jag återkommer upplever jag något nytt och jag kan aldrig riktigt avgöra om jag gillar det eller inte. De var en av de sista resorna med laget. Vi har en långkörare till Florida kvar men annars är det bara lokala turneringar fram till juli. Slutet på en era. När vi var borta firade Sofia sin 15e födelsedag. Ett år äldre, mer vuxen och ännu längre. Jag är snart omvuxen på alla sätt. Stora barn.

Här hemma började jag dagen med någon slags rengöring och upplockning. Det är alltid uppfriskande att jaga sopbilen vid 6.30 när vi glömt att dra ut tunnorna till vägen. Det hopar sig, både i hörnen och på öppna ytor. Lagom till det värsta var upplockat och undanstoppat så drog dammsugaren sin sista suck. Tvärdöd, tyst och väldigt stilla. Nu blir det ofrivillig shopping lagom till helgen. Och den gröna Electroluxen får hamna på sopberget.

Klättringen går stadigt uppåt och det tävlades ute på öarna när vi andra hasade runt i Convention Center i LA. Ytterligheter, glesbygd, färjor och naturen i gripbart avstånd.

Jag hade hoppats på säsongspremiär under veckan som varit och ännu ett lopp på lördag men det blir inte riktigt så. Segdragen förkylning, eller kanske allergier och en fot som lever sitt eget liv gör att det får bli några veckors lätt träning. Jag ägnade mig åt löpbandskilometer på hotellet för att undkomma trafik och värme vilket är så långt från uppfriskande skogslöpningar man kan komma. Kroppen är trots allt anpassningsbar och det är ju bättre att springa lite än inget alls. Jag delade hotellgymmet med några 20 åringar som körde discofredag trots att det både var tordag, fredag, lördag och söndag. Pumpade biceps, gjorde grimaser och kollade in resultaten i spegeln. Det är uppfriskande på något sätt. Själv har jag ju en sån otroligt helhetssyn, ha. Vem bryr sig om biceps när kolesterolet stiger och hjärtat åldras.

Jag försökte få upp de unga vuxna och äta frukost, lunch och middag, frisk luft, promenader och annat larvigt. De ville bara sova när det var spelfritt. Min egen dotter lydde mig trots allt men jag tror inte att hon uppskattade mina tidiga morgonringningar då jag gav sista chansen innan frukosten stängde. Jag predikar för aningen döva öron och inser att även de vuxna i sammanhanget tycker att jag är lite knasig. Men det bjuder jag på. Vadå rutiner, fasta måltider, frisk luft och rörelse för att kunna prestera bättre varje dag på en turnering?

Nu ska jag gå och röra på mig. Tacksam över att jag aldrig känner någon träningsbaksmälla, träningsvärken finns alltid men jag känner aldrig att jag inte har lust. Kroppen är lite av ett diesellok ni vet. Den mår bra av att köras runt, står den stilla så rostar den ihop lite. Kanske blir det discofredag, bänkpress och sånt man gör för syns skull. Eller kanske något mer viktigt. Jag famlar planlöst utan lopp och plan att följa. Men jag vet i alla fall att man vinner inga lopp med välpumpade biceps.

Vad som händer runt omkring oss har jag tappat kontroll över. Kanske Trump vinner, valutan devalveras och kanske våren vänder och ger oss floder av regn och dränker mina nyplanterade grönsaker? Vilken toalett får man egentligen besöka, dam eller herr? Och vem vill skaka hand med vem?Tydligen får man göra som man vill. Ve och fasa, världen är förskräcklig. Men ändå ganska bra.