Rainier igen

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

 

June

7 loads of laundry and lawn moving, that is what this month’s last day consisted of. June, a month of craziness. It started out with a big graduation. Johanna got her cap and gown, we saw her on the big screen at Key Arena and all her cords of excellence shone in the camera flashes. A very proud moment for her and us. And I have to brag a little bit, top 10%, with honors. We had family visiting for the first two weeks of the month that were also the last days of school for the kids. Off to Bend, OR for a climbing competition for a few days. Stuffy nose, fever and all over achy but had a really nice time with Caroline. It’s a long drive for a few days but well worth it. We stayed at a nice place and ate really good food. The food trucks in Bend are worth a visit.

Back home, unpacked the puffy coat and packed shorts and volleyball gear and off to Orlando, FL. Jo’s last tournament as a volleyball player. Brjann coaching and the rest of us as supporters and team chauffeur/chaperone. Over 2200 teams from around the country and the world playing. 98 degrees and asphalt melting. It’s just too much. And we didn’t get to see any alligators this time. The supporter crew ran between games and Universal Studios, cheering on the team and riding rollercoasters in heat. We opted for the water rides and walked around in wet clothes most of the time. The new Harry Potter area was actually amazing if you are a fan and we spent endless time there. Still a stuffy nose, fever and achy. After little bit over a week at the number one retirement state, two flew to Anaheim, CA for another tournament and the rest of us had another day of heat and midnight burgers and then we flew the team home to Seattle, WA. We got a bit teary and sentimental when we got home, two kids and I. It’s a really great group of kids. It felt good breathing crisp air, the skyline is beautiful and the mountains look inviting. And here we are.

The kids that are back home are sleeping and climbing, enjoying the first few days without school and sleeping in their own beds. Three family members at home, three cars, we all have our freedom back. I am still trying to cure my cold after three weeks, catching up, cleaning my mailbox after a month of other commitments, making phone calls, doing some yardwork and baking. The tomato plants barely survived, grapes are growing and the grass is thriving. Its race time in two weeks and I have trouble breathing. I am running one mile at the time, literally. I run one mile in the slowest pace possible. How do you get your breath back after a cold?

What else? Nothing mucho.

And I forgot to post this. Another week passed and the cold is almost gone, the tomatoes are thriving and blackberries are getting darker and juicier. We are eagerly waiting for nicer weather and for getting into the summer feeling. We haven’t really seen the sun in days and we are heating up around the grill at night pretending its summer.

 

Våren har snart passerat

Så blev det äntligen fredag igen. Våren drar sin sista suck här. Träden har blommat förbi och lämnat rosavita täcken av blomblad på marken. Jag kilpper gräsmattan varje vecka, det växer så det knakar. Solen har gjort himlen blå och värmt luften ljummen sista veckan och vi har ätit middag ute varje kväll. Till och med myggorna har vaknat. Förra helgen tillbringade Johanna och jag i Los Angeles. Vi flög ner mitt i veckan för att möta upp hennes lag och spela en lång volleybollturnering i änglarnas stad. Jag vet inte om det är rätt att kalla Los Angeles en stad. Det är ett myller, fantastiskt vackert längs stränder och där palmerna står spikrakt mot himlen men avgrundsdjupt, otrevligt på sina håll. Värme, smuts och människor som utstrålar trötthet. Solbruna ben, skrattande barn och god mat. Trafik som inte går att komma undan, morgonrusning, lunchkö och även nattliga köer. Staden som aldrig sover. Varje gång jag återkommer upplever jag något nytt och jag kan aldrig riktigt avgöra om jag gillar det eller inte. De var en av de sista resorna med laget. Vi har en långkörare till Florida kvar men annars är det bara lokala turneringar fram till juli. Slutet på en era. När vi var borta firade Sofia sin 15e födelsedag. Ett år äldre, mer vuxen och ännu längre. Jag är snart omvuxen på alla sätt. Stora barn.

Här hemma började jag dagen med någon slags rengöring och upplockning. Det är alltid uppfriskande att jaga sopbilen vid 6.30 när vi glömt att dra ut tunnorna till vägen. Det hopar sig, både i hörnen och på öppna ytor. Lagom till det värsta var upplockat och undanstoppat så drog dammsugaren sin sista suck. Tvärdöd, tyst och väldigt stilla. Nu blir det ofrivillig shopping lagom till helgen. Och den gröna Electroluxen får hamna på sopberget.

Klättringen går stadigt uppåt och det tävlades ute på öarna när vi andra hasade runt i Convention Center i LA. Ytterligheter, glesbygd, färjor och naturen i gripbart avstånd.

Jag hade hoppats på säsongspremiär under veckan som varit och ännu ett lopp på lördag men det blir inte riktigt så. Segdragen förkylning, eller kanske allergier och en fot som lever sitt eget liv gör att det får bli några veckors lätt träning. Jag ägnade mig åt löpbandskilometer på hotellet för att undkomma trafik och värme vilket är så långt från uppfriskande skogslöpningar man kan komma. Kroppen är trots allt anpassningsbar och det är ju bättre att springa lite än inget alls. Jag delade hotellgymmet med några 20 åringar som körde discofredag trots att det både var tordag, fredag, lördag och söndag. Pumpade biceps, gjorde grimaser och kollade in resultaten i spegeln. Det är uppfriskande på något sätt. Själv har jag ju en sån otroligt helhetssyn, ha. Vem bryr sig om biceps när kolesterolet stiger och hjärtat åldras.

Jag försökte få upp de unga vuxna och äta frukost, lunch och middag, frisk luft, promenader och annat larvigt. De ville bara sova när det var spelfritt. Min egen dotter lydde mig trots allt men jag tror inte att hon uppskattade mina tidiga morgonringningar då jag gav sista chansen innan frukosten stängde. Jag predikar för aningen döva öron och inser att även de vuxna i sammanhanget tycker att jag är lite knasig. Men det bjuder jag på. Vadå rutiner, fasta måltider, frisk luft och rörelse för att kunna prestera bättre varje dag på en turnering?

Nu ska jag gå och röra på mig. Tacksam över att jag aldrig känner någon träningsbaksmälla, träningsvärken finns alltid men jag känner aldrig att jag inte har lust. Kroppen är lite av ett diesellok ni vet. Den mår bra av att köras runt, står den stilla så rostar den ihop lite. Kanske blir det discofredag, bänkpress och sånt man gör för syns skull. Eller kanske något mer viktigt. Jag famlar planlöst utan lopp och plan att följa. Men jag vet i alla fall att man vinner inga lopp med välpumpade biceps.

Vad som händer runt omkring oss har jag tappat kontroll över. Kanske Trump vinner, valutan devalveras och kanske våren vänder och ger oss floder av regn och dränker mina nyplanterade grönsaker? Vilken toalett får man egentligen besöka, dam eller herr? Och vem vill skaka hand med vem?Tydligen får man göra som man vill. Ve och fasa, världen är förskräcklig. Men ändå ganska bra.

Kalket dammar

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.

March

My finger hovers over the mouse these days, I don’t seem to be able to post anything, unable to click.

Back from a long weekend of double tournaments in Spokane, the extraordinary city in the eastern part of Washington. I love to pack up the car and drive far. It seems like I am the only one in the family. One kid staying at one hotel and playing downtown, and the other kid staying at another hotel and playing at another arena. The car going back and forth, early mornings and late nights. Cracked the windshield the first day, not a good start. Add on a ton of bad food, lack of sleep, and sore bodies. Tournaments are tough for kids. It doesn’t matter how fun it is or how well you play, it’s intense. It’s a team effort. Rough patches in sports can feel like opening your heart to someone who doesn’t love you back. A long tournament really sucks the energy out of both kids and adults. Monday comes, the week goes on and the whole family is left with a hangover. The kids came home wanting real food, they are like super humans with metabolisms like Spiderman.

We came back to sad news from Brussels. Once again terrorism strikes Europe. I am grateful that friends living in Brussels checked in on Facebook. It’s difficult to understand, and maybe we don’t want to understand. Anger and sadness, and feeling helpless. Terrorists getting too close. Disturbing peace and trying to mess with our everyday life’s. The heart of Europe that was my hometown for a short time in the 90s. Je suis sick of this shit! And I follow the news from here and it seems so far away. I hear the kids talk about Belgium and their friends don’t know if it close to France or Russia, and that worries me. The world is growing smaller and closer yet some countries live outside and far away. Where is the center of the world? Trump worries me. A lot of things make me worried. And angry. And sad. It’s even more important to vote for a person capable of running a big country in a world in stress.

I’ve been following a debate in the Swedish news the past weeks. If they should allow only women a few hours per day at pools. There has been incidents were men get too close, men that can’t handle seeing women swimming with lighter clothes on. And women that swims covered with clothes believes that they should be able to swim with only women. This worries me too. It has taken a long time to get where we are now. Women’s rights, equal rights, men and women, voting, equal pay, maternity and paternity leave. Why? No. Equal. Think about it. At first I felt that the women should have their hours for themselves but when I actually thought about it… no. I don’t think it is right. We are different. If there are men that can’t handle it, move on. We swim, live, work, run…together. Don’t ruin decades of work. Men and women are different but we live under the same sun.

And as always…a training update. I try. I really do try. I am not really a Marvel superhero at the moment, not even trying to act a part. But I am healthy, balanced and pretty strong. Maybe that is good enough. I am trying to build the machine, feed the flame with firewood. But sometimes it’s not all that fun. That’s where I am now, at the intersection of I’m putting in 2 hours per day and not feeling it. I complain in my head before I run. I hear myself take deep breaths, of boredom. I can’t help it. I need something to look forward to, something impossible and beautiful. Mud, rain, wind and some snow. It builds character. You want to look forward to a warm shower. You want to look up at a mountaintop with a pumping heart and tired legs feeling overwhelmed and saying to yourself – Hey, it looks pretty gnarly but think of the view at the top. At the intersection of pushing your limits and experiencing joy is where the magic happens. I need to find that check point on the map. It’s close, I am sure. And goddammit, I really want to be fast again.

We have two scary opossums in our backyard. A man and a woman. We have even seen some opossum porn and it was not very nice. Rabbits, birds, dear, raccoons… you are all welcome. But opossums. Holy crap. Have you seen the teeth? And the tail? Just sayin’. I am more scared of opossums than bears. I sing every time I take the trash out.

Back in town

The beauty of getting up really early. I am still searching for it. I used to enjoy running early, greeting the sun, slowly see the forest wake up. Waking up before the newspaper arrives, before coffee tastes good, before the TV news starts.

We are back home and life is slowly getting back to normal. A month away is a long time. There are new houses in our neighborhood, new asphalt on 85th. Jetlag hit me hard this time again, it doesn’t get easier. I woke up early and waited for the gym to open at 5.30. Back home after 7 for a second breakfast. Watching a movie at 8 with kid #2 that is up early too. I hope the day lasts longer than yesterday. A few more minutes every night.

Thanks to all family and friends in Sweden. We all had a great time. Next time, please get this weather thing straight. We have enough rain and cold winds at home 😉 Thanks for letting us borrow houses, beds and cars. And thanks for your time. If we missed you, there will always be a next time. We got a few days out in the archipelago celebrating an important birthday. The weather finally turned around and the sun came out. Thanks for letting us stay in the annexe. We will be back! And we feel very honored that Bosse the dog even considered jumping on to the boat when he saw us, even if he missed and ended up in the water.

We are looking forward to a bunch of visitors for Christmas and we are secretly hoping for company for Thanksgiving.

It feels like it’s been two months since I spent time at home. Before Sweden, Alaska happened and I had a week at home in between. That week was filled with great friends visiting from Sweden and nightly sweats, no sleep and nightmares. The nightmares ended after a few days with my parents. This time I slept through jetlag, I was too exhausted after the race. I also kept on eating lots and lots of food, somehow I felt starved weeks after. For the first time in a long time I didn’t feel like moving around or working out. Lucky me, I had really messed up feet so I could not wear shoes for weeks, so no running. When I finally got out for a run I actually felt good and Caroline and I even joined a gym. Caroline climbed and I tried to rehab my shoulder but I spent most of the time people watching. That will be another blogpost. Wow people. I don’t know if I am a very changed person from living abroad for 8 years or if Swedes changed. Maybe a little bit of both. I even visited a CrossFit box for a workout. That made me more homesick than ever. I really miss BelRed and it will be good to get back on track.

I did a Costco run yesterday and had an Alaska flashback seeing all bars and snacks that I will never eat on a normal day. I think this race will follow me as long as I live. And I can’t wait for the next adventure. And it will hopefully be sooner than later. Hopefully without close to death experiences. I can take feeling like a human piñata a few weeks after but not the nightmares.

School is around the corner and the kids have days filled with school stuff and try outs. It’s a bit different from elementary/middle. A few years ago the most important thing was crayons, markers and notebooks. It’s all money now…parking permits and fees. But I think I will take them getting some new markers and sparkly pens… I am still an elementary teacher, it’s the best part of the year except from the last day of school.

So, basically everything is the same here as it was before summer. We are still the same but different. Kids are still concerned who’s the tallest of the three of them even if they stopped growing. I still get excited when a package shows up on our doorstep even if I ordered it myself. Amazon delivered a new waffle maker today. Do we still shop at Amazon after that very intense article the other day?

Still wondering if the kids have figured out that I have no clue what I am doing. But it seems to work.

Come fly with me

Some of us are on vacation or home, it’s difficult to know really. Home or away from home, who knows anymore. We live out of suitcases so I guess it’s vacation. A lot of things have changed since last time. And a lot of things have changed since we moved. I can’t always say what it is but it’s different. Maybe it’s us. Uppsala feels a lot smaller and everything feels close. A walk downtown took forever 15 years ago, now it takes me less than 15 minutes. A run around the closest trail is done in 20 minutes, very frustrating, that’s just a warm up.

The flight over had no surprises really, just plain boring. I think I might have grown since last time, it felt like I didn’t have any space for my legs. We had a few hours in Amsterdam and had the opportunity to listen to people speaking Dutch. I didn’t understand a word so I really had to listen up and concentrate. How can your brain shut off like this. It’s been 20 years or so since I said a word in Flemish or Dutch but how can I forget everything? And how can it be 20 years? The only words I can think of is schaar and fiets. It feels like yesterday when I walked the foggy streets of Leuven and bumped into the prince of Belgium.

And a small cappuccino in Holland is not the same as a small cappuccino in Seattle. I think I’ve been away for too long. One sip and it’s empty.

https://open.spotify.com/track/4hHbeIIKO5Y5uLyIEbY9Gn

It didn’t take us long to adjust this time. I think the kids felt ready to be full time Swedes on the flight over. But the weirdest thing is when people address us in English in stores and on the street. Do we look different? I had to explain that I speak Swedish in a store in Stockholm and the woman behind the counter looked surprised. What is it that makes us different? The hair, the clean faces with no makeup, (we are on vacation and I couldn’t care less) the clothes? It’s very obvious that some things are very popular here and not at home. Swedes love Polo Ralph Lauren in bright colors, Abercrombie and Fitch (ouch) and Converse, it doesn’t matter if you are 10 or 65. Let’s just say that I don’t think you should walk into a A&F store if you are over 18. And no short, skinny, colorful pants on men.

The first week passed really quick. Dinners, fika and some reading time. My plan to visit every CrossFit gym around is not working that well. I can’t wear shoes because of my toe and I still can’t use my right arm/shoulder because it’s in a weird way frozen and out of place. I’ve been squeezing my toe into a pair of shoes and have tried to run as far as I can without shooting pain. My longest run so far – 50 minutes. And it only lasted that long because I had to run back home. It can only get better.

So, what changed since last time.

The grocery stores are overflowing with new dairy products and apparently lots of people think it’s very healthy to eat kvarg (curd cheese or quark) It was called kesella a few years ago but to make it more trendy someone renamed it and did some clever marketing.

There are hundreds of different yogurts. Who eats all the different kinds and when?

The bread section is overflowing but I hear people complain about the lousy bread in regular grocery stores. It’s not comparable to the terrible bread in the US. I am overeating bread with extra everything.

Roast beef, cheese, ham, sausage, salami… so much more flavor.

All the roundabouts?? What’s up with those? I’m driving in circles!

IKEA is actually nice here. IKEA Seattle should really take an educational trip to a proper Swedish store. I almost bought a sofa and chair but realized that I don’t own a house here anymore.

A lot of people, young and old, throw in a couple of English words in a normal conversation. And add some bad words too. Shit, vi hade så kul. Oh my god, så jävla bra. Stop doing that, it makes you sound a little bit stupid.

Since when do Swedes say “Have a nice day”? I’ve heard “Ha en bra dag rå” in every store in Uppsala I’ve been in. No, no, no, it sounds ridiculous in Swedish.

And I still get the question “when are you moving back home?” every day. We are not moving back anytime soon. And yes, we live a normal life “over there”. We work, eat, sleep and read the newspaper. It’s the same as here but different. Very different. And I am happy that I get to enjoy both worlds.

I am not travelling with kids anymore. They are officially adults. I have stopped counting kids every time we stop somewhere and I actually want them to do things on their own. It’s up to them if they want to join me or if they want to do something else. I am happy to say that they usually want to join me. Former summers’ constant chaos and jetlag that made me wish for a cyanide pellet is gone. One nice things is that we don’t have phones. And that seems to make people around us more frustrated than we are.

Highlight so far, a visit at a moose park. Flashback to Alaska but less wild.

IMG_6779IMG_8073