Granen är klädd, fula tomtar står i fönstret, änglarna hänger i granen. Jag är inte riktigt den som färgmatchar granen, vitt en jul, rött en jul och lila en annan. Jag smäller upp allt. Jag har alltid undrat varför mamma tar fram samma fula tomtar, lucior och änglar varje år, ni vet prylarna som vi gjorde på lekis. Lucian som ser ut som läppstiftet smetat ut och som har tändstickskrona och tomten som ger ett visst berusat intryck. Nu vet jag, jag är nämligen där själv. Begränsad syn! Jag hängde precis upp två mycket tveksamma änglar i granen. En med glasögon och en halvskallig. Jag tyckte att de såg riktigt snygga ut. Ingen ville först kännas vid änglarna men efter närmare granskning hittade vi ett tydligt skrivet namn som började på S på båda änglarna och vi kunde också härleda mönstret till Vindhemskyrkan. Nu är den skalliga ängeln och ängeln med glasögon del av vår jul här på andra sidan. Saken är den att vi kom fram till att alla änglar ser ju antagligen inte ut som Frank Sinatra på 60-talet eller bebisar med vingar. Jag själv har ju faktiskt varit ängel i min tidiga kyrkliga karriär. Jag och en vän var med i Domkyrkans flickkör och agerade änglar med riktiga vingar på julaftonsmorgon under 5-6 år. Jag var vettskrämd första året när körledaren frågade var mitt flygcertifikat var. Nu i efterhand undrar jag verkligen vad jag gjorde där, min sångröst är katastrofal, jag kan inte flyga och jag är inte heller speciellt änglalik.