Nu är vi tillbaka hemma och jag har återigen tid att fundera på ingenting, därför har jag funderat lite på en diskussion eller mer ett knasigt samtal vi hade med några av min mans arbetskamrater under en middag när vi var i Whistler. Efter att vi hade ätit middag satt vi tillsammans med några andra och tittade på barnen som sprang runt. Alla konstaterade att våra barn satt trevligt och åt under middagen och nu deltog de i normala samtal på ett icke springande sätt. Vilket bra äktenskap vi måste ha! Så lyckat arrangemang! Frågan kom upp hur länge vi varit gifta och Brjann redogjorde för historien, att vi faktiskt hade bott ihop 4-5 år innan vi gifte oss. Ohlala… tystnaden lade sig som ett lock på hela sällskapet. Hur var det möjligt? Alla andra runt bordet hade fått sina äktenskap arrangerade av släkten men vi hade faktiskt valt varandra. Alla andra undrade hur vi skulle stå ut, tänk om vi tröttnade en dag. Är det inte så att det är större risk att man tröttnar på varandra om man inte själva har valt att gifta sig? Eller lär man sig att stå ut? Hur tänker man? Men de hade en halt annan åsikt än vi. Risken att man tröttnar på varandra om äktenskapet är arrangerat är lika med noll, risken finns inte. Äktenskapet är ett avtal och det finns ingen väg ut, arrangemanget pågår hela livet. Det är som ett jobb, man står ut. Tilltalar inte mig direkt. Jag är glad att vi arrangerade våra egna liv.