Att längta hem, att ha hemlängtan. Jag har lite längtan just nu, ganska mycket faktiskt. Jag kan egentligen inte säga att jag längtar hem eftersom jag är hemma. Längtans känslan kommer ibland och är lite svårdefinierad, den kommer inte speciellt ofta längre men helt plötsligt dyker den upp. Det är bara en längtan att se alla ansikten, knalla fram på gatan där varenda sten är bekant, sitta på samma köksstol som förr, äta en varmkorv, strosa runt på alla bekanta platser. Jag blir lite lurad av att det låter nå nära när vi pratar i telefonen. Det kanske var bättre förr när det knastrade och brusade, kom och gick när man ringde samtal över Atlanten. Som tur är brukar längtan gå över lika fort som den kommer.

När jag frågar barnen om de längtar någonstans så tänker de otroligt kortsiktigt tack och lov. De längtar oftast till helgen, eller till en kort dag i skolan, eller till en speciell tävling. J längtar konstant efter nya matcher i amerikansk fotboll på tv, det nya stora nöjet. Självklart längtar ju jag också till helgen ibland eller till något spännande som ska hända men det är en helt annan längtan. Just nu längtar jag bara till det som var normalt förr, för tre, fyra år sedan, eller tio, tolv. Som tur är brukar det gå över lika snabbt som det kommer. Så om jag längtar till helgen i stället så kanske jag glömmer att koncentrera mig på smaken av herrgårdsost på lingongrova på Blåhäll på Härjarö.