Helgen har ägnats åt mat. Jag tror inte jag har ätit så här mycket på flera år. I kväll tog vi oss till en annan av våra (läs barnens) favorit restauranger, ett thai ställe med massor av curry och många stjärnor i styrka. Alla äter samma sak varje gång och plockar hejvilt ur varandras skålar. Man vill ju vara säker på vad man får. C hade oerhört svårt att äta idag. Hon lirkade in sina chop sticks mot munnen, svettades ymningt och led när hon tuggade. Till slut gav hon upp och slutade att äta. Hon konstaterade att hon var mätt-ish, nästan mätt, det dög, räckte, hon orkade inte mer. Hon hade en lös tand som bokstavligen hängde på en tråd. I flera dagar har hon snurrat och ryckt utan resultat. Efter, som vanligt, väldigt mycket snackande, gestikulerande och viftande med chop sticks, så riktade hon en pinne mot tanden för att skämta och tryckte till. Hon missbedömde avståndet totalt och slog ut tanden rakt ner i sin gröna curry. Middagen övergick till ett hysteriskt kacklande och skrattande och servitören höll sig borta. Mitt i hysterin placeras ett par vid bordet bredvid oss. Kvinnan har märkbart för stora kläder och mannen har ryggsäck a la 70 tals Mulle samt orange toppluva med grön kant som han behöll på i sittande läge. Fjantigt och omoget nog så börjar jag med dåliga skämt och säger Goddag Televerket. Brjann kan inte heller hålla sig men konstaterar snabbt viskande att de måste vara svenskar…