I går kom solen fram och paniken framträder igen. Solen skiner precis i ögonen, under solskyddet, ni vet flärpen man fäller ner från taket där spegeln finns. Genast börjar rotandet. S uppmanas att rota i handväskan. Riktigt rota, tömma ut innehållet, vända upp och ner på väskan. Som vanligt finns där skatter av olika slag, gamla tuggummipaket, läppglans, TicTacs, pocketböcker, pennor, halvätna energybars.. men inga solglasögon. Inte heller finns några i lådan mellan sätena. Där finns 6 filmer, cd skivor, hörlurar till baksätet, ett kexpaket, kanadensiska och svenska pengar, en flaska bodylotion… men inga solglasögon. Inte heller bland skräpet i facket i förardörren, där fanns bara två cd böcker. Kisnade kör jag vidare, solen i ögonen och avstånd till bilen framför. Solen reflekteras i bergen, studsar mot Mount Rainer och glimmar mot Lake Washington. Det är riktigt vackert.

Jag läste någonstans att man säljer flest solglasögon per capita i just Seattle. Jag blev lite fundersam när jag hörde det, det regnar ju mest här. Men nu vet jag. När solen kommer fram åker alla akut in på närmsta mack, Safeway, Macy’s eller Seven Eleven och köper det man hittar i solskyddsväg och hänger på sig i förhoppningen om att solen är här för att stanna. Regnet som föll för tre minuter sedan är sedan länge förträngt och glömt. Sedan kommer regnet tillbaka efter sju minuter och då tar man av sig glasögonen och lägger dessa på ett säkert ställe. Nästa gång solen kommer fram har man inte en aning om var man lagt sina glasögon och samma sak händer igen… nya glasögon på…

Jag måste skaffa mig ett par nya glasögon och vara beredd nästa gång solen kommer fram. Man kan också ha på sig solglasögon jämt. Skaffar man sig ett par med behagligt gulbrunt glas så kanske det går att lura hjärnan och kroppen att solen skiner.