Alla har vi nog varit här, jättetrötta men sömnlösa. Hopplöst ligger man i mörkret och stirrar upp i taket, letar skuggor, lyssnar efter andetag. Fullkomligt hopplöst, sömnlöst. Kroppen är så trött att man vill inget annat än att sova, känna tyngden i kroppen och sömnen. Men hjärnan säger något helt annat. Har man väl kommit in i sömnlösheten så börjar malandet, hjärnan går upp i varv och helt plötsligt är det inte ens bekvämt att ligga ner. Jag gick och lade mig extra tidigt idag, lite efter tio, för att hinna läsa en stund. Ofta slocknar jag med boken på nästippen men idag behövde jag inte bekymra mig om det. Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra. Morgontidningarna i Sverige är redan lästa, kvällen innan morgonen. Det är väl bara att släpa sig upp för trappan igen och lyssna på fyra andra som andas sömntungt.