Vad är det egentligen som gör det, som gör att man tar sig iväg och börjar röra på sig? Nästan varje dag, vecka efter vecka. Det kan verka trivialt men det är faktiskt livsavgörnade. För mig var det i alla fall helt livsförändrande. Jag vaknar varje morgon och funderar på vilket pass jag ska gå på eller om jag ska göra min egen grej. Något fixerad kanske. Men otroligt roligt, uttröttande, socialt och på alla sätt givande. Men det är inte kul jämt precis som allt annat i livet med då känns det ju desto bättre efteråt.

Jag har gjort ett nytt försök att springa. Sex kilometer på en ond fot är sex väldigt långa kilometrar. Jag vill ju så gärna få fart igen. Känna luften vina förbi öronen när farten ökar. Känslan att själv bestämma och bara fortsätta till andan försvinner är det bästa. Jag tror att jag faktiskt blivit lite biten och jag har kämpat länge för att känna att jag kommit över tröskeln. Men kanske det bara är så att det man inte kan ha det vill man ha? Jag vill så innerligt springa långt och springa min halvmara som jag planerat men det tar emot så när man skuttar enbent.

Varför springer du? http://twitter.com/RunningQuotes Gå in och titta på alla roliga citat.

Any other spandex-lovers out there? 🙂 RT @merrr14: I run because I like to wear spandex! #whywerun

@SolePowered: I run because it’s cheaper than therapy! #whywerun

“When running up a hill, it is all right to give up as many times as you wish -as long as your feet keep moving” Morita via @mastermindcoach