Hur ska man egentligen som lärare förhålla sig till sina elever? Jag har haft en diskussion med en lärare. Vi tycker olika. Mycket olika. Och jag tycker mycket, och vill gärna berätta vad jag tycker och jag vill också gärna få andra att förstå vad jag tycker. Och att det är enligt mig det rätta men att den andra parten kan också ha rätt men då måste den personen motivera sin åsikt. Allt ska ju alltid ske på engelska som inte är mitt modersmål och det märks verkligen när man blir något upprörd och försöker finna ord.

En åsikt var att barn behöver känna på livet, bli förberedda akademiskt, bli straffade för allt de gör fel. Jag menar att barn är hyggliga individer som i allmänhet inte gör saker för att vara jäkliga. Vi pratar om ganska små barn här, inga läskiga högstadieelever. Jag tror till exempel inte att man ska börja ett test med att säga –nu ska ni inte fuska och absolut inte prata, då åker ni ut. Jag tror mer att det kan vara schysst att säga –lycka till och tänk på att inte störa dina kompisar med onödiga ljud. Man kan uppenbarligen tycka olika. Och skulle någon säga några ord så förutsätts att barnet har fuskat, medan jag hoppas att det var en liten groda som hoppade ut ur munnen. Och undrar man kan man ju alltid fråga. Där tycker vi olika igen. Jobbigt. Barn är ju så läskiga. Och de vill ju så illa. Jag är begåvad med tre schyssta barn som vill allt ska vara rättvist, då är livet ganska tufft och orättvist ibland.