Nu är sista dagen här i år igen. 6 veckor och lite till är ju en hel evighet första dagarna. Nu är vi framme vid sista dagen och det känns inte alls rätt, bara onödigt. Det skulle vara skönt att bara hoppa över sista dagen. Jag måste erkänna att det ska bli ganska skönt att komma hem till vårt eget, min egen Tempur och löjligt nog till min bil. Men det är inte roligt att se barnen med tårfyllda ögon och darrande underläppar. Eländes, elände. Samma sak varje år. Det är deppigt under resan hem, inte många ord som yppas på den långa färden mot den andra kontinenten. Sedan brukar stämningen lättas upp och det är ju trots allt skönt att komma hem. Grillad sparris, majs, ananas och kyckling är beställt av den yngre delen av familjen. Jag ser fram emot en riktig Starbucks, dubbel shot och fettfri mjölk. Väskorna är packade och hopslagna. Tandbortarna ligger kvar, redo att användas efter frukosten. Sista morgonen med fil och rågfras. Sedan är det bara ett år kvar till nästa resa…