Jag ställde ingen klocka i morse, det behövdes inte. Men det blev sovmorgon. 6-tiden måste man ju ändå säga är ganska bra. Efter att ha stekt två högar pannkakor med olika mjölinnehåll, vinkat av Brjann som drog till sjön för att simma med en kompis, fyllde jag mitt splirrans nya lime/lilafärgade vätskebälte och drog iväg för några kilometer trottoargnetande. Jag ska träna på att dricka vatten och springa samtidigt. Det är inte så lätt som det låter. Jag är riktigt usel på att dricka vatten och springa, jag gillar inte klucket i magen. Det var jättehärligt väder, 18 grader och omväxlande sol och moln och inget regn inom mils avstånd. Det låter ju inte direkt som västra Washington.

132a gatan, springer söderut och börjar direkt misströsta. Jag får konstant stanna för alla bilar med folk som ska till City Church. Det är tv sändning idag och folk kommer från när och fjärran för att lyssna på Pastor Joel. Jag undrar vad i helskotta jag håller på med. Det är en svag backe upp i 1-2 km, jag andas kraftigt och det känns som jag maxat pulsen på uppvärmningskilometern. Skulle detta vara roligt eller? Men sedan möts jag av den underbara doften av… hästskit. Jag är i Bridal Trails som måste vara det mest hästtäta bostadsområdet i Washington, villor och hästar i varje trädgård. En svensk hälsovårdsinspektör skulle slita sitt hår men jag njuter just nu av hästdoften. Jag är på toppen av backen. På stigen som tar mig bakom golfbanan och mellan två gator vet jag att det finns flera skällande hundar som är inne i sina trädgårdar. Idag hade jag turen att träffa en av dessa live. Jag gillar hundar men jag gillar inte lösa hundar utan husse eller matte. Jag visade tänderna, morrade högt och burrade upp mig så jag skulle se lite skrämmande ut. Det gjorde susen och jag susade vidare och lämnade en skakad lurvig lejonliknande hund kvar på stigen. Jag tror att jag ska skaffa hundspray (om det nu finns). Det borde ju vara ungefär som björnspray och det har ju var och varannan människa hemma eller? Nu går det nedför i 7 km. Det är ju lätt det här att jogga, undrar varför jag klagade ljudligt i huvudet för bara några minuter sedan. Det flyter och nu känns ju livet bra härligt. Tänk vad mycket jag hinner tänka och se. När jag kommer ner mot Idlewood ligger vattnet spegelblankt och det står några fiskare längs strandkanten. Jag sätter mig på en sten och funderar. Hur tänkte jag nu? Det är ca 8-9 km hem i kraftig uppförbacke. Jag måste hem. Då kommer det en man och slår sig ner och vi pratar lite. What’s you mileage Honey? Jag blir lite full i skratt och av någon anledning så får jag kortslutning i den nytänkta hjärnan som håller på koka när jag tänker på uppförsbacken. Varför vill han veta hur gammal jag är. Almost 39. That’s impressive! Men så svarar jag att jag är halvvägs. Jösses hur dum får man vara? 39 miles, det ni, då är det långt hem! Vi skrattade lite tillsammans sa hej och sprang vidare åt olika håll. Nu är planen att springa utmed vattnet och så långt det går undvika backen hem. Det går hyfsat till jag möter säkert 2000 personer som är på walkathon och samlat in pengar som säkert är till något otroligt behjärtansvärt. Jag gillar inte när man får trängas med barnvagnar, cyklar och rollerblades så jag vek av och attans vad härligt det är att springa. Klockan visar 14km och det flyter. Vägarna kantas av björnbärsbuskar och snart är bären mogna. Oh, jösses vad hungrig jag är. Jag skulle ju inte alls springa så här långt… Livet är schysst och jag har kallt vatten att dricka. Till slut var jag tvungen att ta tag i backproblemen och valde att dra mig upp genom skogen och ta trapporna sista biten. Och hem kom jag efter 19 km. Sista kilometern hade jag behövt stavar att luta mig emot i backen. Sen blev det dusch, Mexilunch och minigolf med favoritfamiljen. Och vem som vann tänker jag inte berätta, för det blir så skrytsamt.