Lika säker som en Volvo

Igår kom mitt RoadID på posten i ett vadderat kuvert och idag satte jag på mig mitt armband och sprang som en dåre. Säker som en Volvo på en 70 väg. Lika stadig som en älg i Norrland. En stukad fot och alla vet var man ska ringa för att unsätta en kvinna i nöd. För att inte tala om man måste injincera penicillin på plats, då vet alla att då går det åt pipan. Kanske jag till och med slutar andas eller så kliar det så in i tusan. Då är det bra att ha ett armband. Och det är bra om jag kommer bort i skogen och får afasi på en gång. Skämt åsido så är det bra med någon slags ID handling på sig om man är i skog och mark med andra motionärer och djur. Skulle jag bli uppäten av en björn så är det ju vänligt om den lämnar armbandet, det är ju ändå rätt plastigt. En vän var ute och sprang i somras och blev hux flux påkörd av en cyklist bakifrån. Det hade ju kunnat gått hur som helst, däckmärken både lite här och där, blod och blåmärken… men hon har ett armband. Bra, stadigt, rejält. Idag jämförde vi armband, jag har rött och hon har blått. Käckt. Frågan är bara hur förvånade mamma och pappa blir om någon ringer för att jag har stukat foten eller tappat förståndet i löparspåret. Som vanligt blir man alltid lite fundersam när man som utlandssvensk ska skriva närmast anhörig. Självklart hamnade Brjann på första raden men sen blev det mamma och pappa. Världen är ju ändå ganska liten.  

IMG_1039

Snyggt, eller hur. Och nu är Djungelvrålen som fanns i handen är slut och påsen försluten.

Nu behöver nog alla bli uppiggade av en liten trudilutt:

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s