Att springa med sig själv som sällskap

Vi har diskuterat min ensamspringning de sista dagarna här hemma. Det fiffiga med att springa är att man inte behöver prata med någon. Ibland är det jättetrevligt med sällskap. Jag springer med 2-3 kompisar en dag i veckan och då vet man att det är ganska lugnt prattempo, vi hinner avhandla ganska mycket på den timmen. Dessutom kan man springa på andra ställen när man är flera som man kanske inte skulle vilja springa på helt själv. När det är långlöp på helgen så föredrar jag att bara springa med mig själv som sällskap. Jag hinner avhandla många tankar, titta på väldigt mycket runt omkring mig och när jag kommer hem ett par timmar senare är jag en mycket trevligare människa. Och varje gång är jag lika förvånad att jag faktiskt tog mig hem för egen maskin. Idag drog vi iväg till parken en stund efter maten. Barnen cyklade, Brjann och jag sprang. Vi pratade på vägen dit och på vägen hem men i parken sprang vi båda ett antal 400 meters varv i olika tempo. Barnen cyklade lite, lekte lite och snackade lite med varann. Mitt i min ensamkonversation på 3e varvet kommer en liten glitterpinne på ungefär 5-6 år ifatt mig på sin alldeles lila och glittriga cykel med sprakande band som fladdrade efter styret. Hon började prata och krävde svar på sina frågor. Hon tyckte att jag flåsade lite mycket när jag pratade så hon bad mig helt enkelt att sakta ner så vi kunde prata ordentligt. Då sa jag lite snyggt att hon kanske kunde prata med sin mamma som powerwalkade samma runda som vi sprang. Men nej, hennes mamma ville inte prata när hon motionerade så hon valde ut mig. Så kan det gå när man försöker få vara ifred med sig själv.

I min kalender började idag det nya skolåret. Barnen har ett par veckor kvar men idag hade jag mitt första officiella möte med min rektorskollega. Vi är på gång mot nya äventyr, nytt år och nya elever. Det blir bra att börja igen.

Nu börjar kvällen närma sig läggdags. Jag smaskade precis i mig en vanilj panna cotta med björnbärssås och några björnbär. Egenhändigt ihopsnickrad och bären plockades vid löparspåret på Powerline Trail och såsades sedan ihop  till en delikat röra. Smakar fint när man njuter av en liten ton av Frank Sinatra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s