Jag kommer inte att bli någon veteranolympier direkt. Jag hade väl kanske inte riktigt förväntat mig det heller. Efter förra helgens maraton kände jag mig lätt som en fjäril, studsbollsliknande och långbent, förkylningen var där men det kändes otroligt sekundärt just då. Jag började direkt planera för Seattle Marathon i slutet av november. Jag tänkte att redan var på språng och då var det bara att köra på. Jag fortsatte veckan precis som man ska trots förkylning och penicillin med 45-60 minuter lätt cykling och promenad för att hålla igång de allt mera stela benen. Allt kändes fint och jag var på alla sätt helt pigg förutom förkylningen. Nu har det gått en vecka och jag måste säga att det glamorösa runt maratonkänslan har lagt sig, den är faktiskt obefintlig. Mitt liv ligger på sin vanliga glamornivå just nu, ganska platt, inget vidare glittrigt och paljettigt. De enda känslorna som finns kvar är slitenhet och trötthet. Förkylningen har besvärligt nog satt sig i pannbenet och i övriga kroppen är det bara en känsla av hög ålder och begynnande artros. Någon Seattle Mara blir det inte i år, gurun sa tvärt nej och tittade på mig och konstaterade att jag var sliten och trött. Så får det bli. Frågan är vad bara vad jag ska sätta för mål nu. Tri Sprint till våren, San Juan marathon i juni, cupcake VM eller Iron Chef home edition… någon plan måste man ha och just nu är jag helt planlös. Hjälp!

Det kändes i alla fall ganska bra när jag fick mail från Portland igår med bevis på att jag avslutat loppet.