Jag älskar att få julkort. Vackra familjer med leende barn, hundar och marsvin, fula jultröjor, bebisar på skinnfällar, kattungar i knät på en gammal farfar. Jag uppskattar verkligen att ni skickar bilder på barn jag inte har träffat, nya män och flickvänner. Men jag skriver inte julkort. Inte för att jag är extra mån om miljön och inte vill ödsla papper på att sända glittriga kort gjorda med miljöovänlig färg. Inte av oartighet eller för att jag inte egentligen vill. Jag köper alltid buntvis med fina kort med glitter, snögubbar och tomtar, från UNICEF, Rädda Barnen, Röda Korset… Jag har även tillverkat tomtekort med juliga visdomsord och en hjärtlig önskan om ett riktigt gott nytt år. Jag har bara inte förmågan att lyckas få iväg +50 i tid. Jag tänker varje år att jag ska ta ett riktigt bra kort med barnen iförda tomteluvor och skicka när och fjärran, till vänner och bekanta, över Atlanten, Stilla Havet och Döda Havet. Men så blir det inte. Barnen vill inte le på uppmaning och dessutom vore det ett riktigt straff att göra detta iförd tomteluva. Och mest av allt är det mitt fel. Jag lyckas bara inte fota, skriva, skaffa frimärke och lägga på lådan. Det är inte bara julen jag misslyckas med. Jag köper alltid vykort på semestern, vackra vyer och trevliga pittoreska städer med solnedgångar som får knän att darra, musslor på ett silverfat, Musse Pigg leende vid sidan av Mimmi och Pluto. Ett halvår senare när jag sorterar in gamla pocketböcker i bokhyllan ofta täckta av kexsmulor, gamla russin och något som är misstänkt likt kaffe  rasar det ut vykort ur böckerna, färdigskrivna men utan frimärken, välformulerade och vitsiga. Så skulle ni någonsin få ett kort skrivet av mig, vårda det ömt, häng upp det på kylen eller bäst av allt – rama in det. Det är en sällsis!