Söndag morgon och väskan är packad och barnen rosiga om kinden. Halva familjen åkte till Bremerton innan solen ens hade funderat på att gå upp, andra halvan äter frukost och tittar på Lilla Aktuellt innan det är dags att åka till Svenska Skolan och jobba. Vi fick en bra start, alla hann borsta tänderna och klä sig något sånär matchande. I med nyckeln och varning på skärmen. Lågt tryck i däcket höger fram. Startar om bilen och det är helt plötsligt inget tryck i framdäcket. Punka och det blev helt plötsligt bråttom att hitta skjuts in till Seattle. Vi blev räddade av Catharina som tog turen om Redmond. Aningen sena börjar Catharina och jag dagen med föräldramöte och sedan rullar skoldagen på. Min ena väska blev i röran kvar i bilen hemma. Improvisation och Björnen Sover, pratglada barn och ingen värme i klassrummet. Pust, dagen är slut och vi blir hemlevererade till ytterdörren. Jag sätter mig i bilen och ringer OnStar. Med en knapptryckning blir man räddad ur vilken knipa som helst enligt reklamen. De säger snabbt att de skickar över en händig man och som kan fixa mitt däck men ångrar sig. På datorn ser de att min bilmodell inte kommer med något reservdäck. Va? Har inte alla bilar reservdäck? Jag kryper under och letar, däcket ska om det finns, sitta under bilen. Inget däck och då blev det lite knepigare. Bilen måste bärgas till Chevy och fixas där. Det är inte luft i mina däck utan nitrogen. Luft i en burk funkar inte, byta däck i garaget funkar inte, ingenting jag föreslår funkar. Fråga mig inte varför, jag bara kör. Bärgaren kommer och jag måste själv flytta ur bilen ur garaget och upp på flaket. Jag backar i ren förskräckelse in i garageporten (inga repor) men tar mig sedan upp på bärgarflaket och känner mig rätt nöjd när han konstaterade att jag inte var någon harig typ. Ha, om han bara visste hur tuff jag är så är väl inte ett flak något, ehhh. Jag var i alla fall tvungen att åka med bärgaren för att lämna nycklar och skriva på eftersom det var stängt på Chevy. Jag backar ner bilen från flaket, kastar in nycklarna i lådan och springer hem från Kirkland. Ösregn och snöblandad is på gatorna, inga trottoarer plogade och livet känns som en östeuropeisk film. Jobbmascaran rinner av ösregnet, skorna är vattenfyllda och jag är hungrig. Ringer återigen OnStar och frågar hur jag gör nu?. Vi betalar ju trots allt för hjälpen som innebär hyrbil, vägassistans, ambulans och jag tror sjutton att vi betalar för psykologhjälp och krisen skulle vara nära. De ska återkomma. Efter några minuter ringer en man från Ontario, Canada och frågar om jag var nöjd och om jag kunde svara på en enkät om min service. Jag sa åt honom att det var bäst att han la på luren innan han fick minusvärden på sin enkät. Sedan ringer det en kvinna från Arizona som erbjuder mig att hämta upp en hyrbil på närmsta internationella flygplats. Jo tack, det känns som om det är lite långt och jogga till SeaTac, jag har dessutom träningsfria söndagar.