Ledig dag

Fredag och ledigt från skolan, studiedag, personaldag eller leapday. Oavsett vad det kallas så är vi lediga och hemma. Jag smet iväg på Combat i morse och hade turen att få en riktigt bra kompis som partner, en av mina gymbästisar. Han säckade ihop på slutet. Knäna och orken la av och sista rycket med 100 armhävningar tog tid. Han sålde av sina sista 25 armhävningar till mig mot att han tar nästa lunch. Han sitter hemma och tradar på dagarna och verkar vara van att köpa-sälja. Tydligen var det värt en lunch att slippa sista omgången med armhävningar. Jag hann inte säga att jag hade tagit hans sista 25 ändå, med eller utan lunch. Jag ser fram emot en sambal shrimp och ett glas vitt nästa vecka!

Det är lunchtid och morgonens väderprognos har visat fel sedan jag slog på tvn. Först var det hällregn, lite hagel, regn igen och sedan kom det lite snö. Nu skiner solen och värmer upp till hela 5 grader.

Jag sitter och planerar rutten för morgondagen. På schemat står 21 miles (34 km) och jag känner mig aningen överväldigad. Problemet är att det börjar bli lite enformigt, samma gator,samma stigar. Man måste ju alltid utgå hemifrån, det känns ju fel att ta bilen halvvägs. 21 miles är långt och man hinner till stadsgränsen och tillbaka. Risken är att det är några miles kvar när bekanta hus och trädgårdar dyker upp. Det är fullkomligt mördande att ta ett par extra vara runt kvarteret bara för att komma upp i sina sista miles. Det känns ju inte bättre när man tittar på väderutsikterna, regn och lite mer regn och en sissodär 4 grader varmt. Det är mycket möjligt att det blir favorit i repris, samma trail som förra helgens halvmara. Fast nu blir det ingen shuttle, jag får springa båda vändorna om jag ska få ihop mina miles.

Det är 218 miles (351km) kvar till Vancouver! 351, jag tror att jag kommer till Portland om jag tar allt i helgen.

Som vanligt har vi åkt lite bil idag och samtalsämnena har varit många. Johanna har ju lagt fotbollen på hyllan efter mer än 8 år. Sista åren har hon ägnat åt att isa ena knät lika länge som hon har spelat. Högläge, svullnad, sjukgymnastik och antinflammatoriskt. Sedan ett år tillbaka har vollebollen tagit över och fotbollen har fått vila sedan i maj. Idag var jag dum nog att fråga vad som var roligast, volleyn eller fotbollen. Nu ska vi snabbt ge en recap: fotboll i Washington betyder hagel, regn, snöblandat, lera trots konstgräs. Det betyder också sena kvällar, shorts i minusgrader, brutna fingrar och för att inte tala om dåliga knän. Rätt mycket på minussidan. Volleyboll betyder: inomhussport, bästa kompisarna, asbra tränare, resor till roliga och mindre roliga platser vilket innebär hotell, restauranger, Disneyland, lasertag, poolbad… Jag trodde svaret solklart skulle vara att volleybollen är överlägset bäst. Hon älskar volleybollen, gör riktigt bra ifrån sig och har kul dessutom. Svaret var att hon saknar fotbollen. Och varför… Det är schysst att vara lerig, grisig, blöt, förbannad. Det känns bra att dra en armbåge i sidan på motspelarna, skrika åt domarn och vara allmän överjävlig. Det var nästan värt dåliga knän, och mängder av smärtstillande. Slutsatsen är att att Brjann var en riktigt bra volleybollspelare och har hyfsad bollkontroll och fortfarande bra när han spelar. Jag har ingen bollkontroll what so ever. Har aldrig haft, kommer aldrig att ha. Hon har alltså ärvt detta från sin far och tyvärr har hon fått den elaka sidan från mig. Men det är en otroligt bra sida att få. Jävlaranamma, grisighet och att sätta sig upp mot överheter. Vad det blir till våren får vi se, kanske både och.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s