Regnet här gör så att hela livet känns som ett stort fiasko. Svordomar och blekhet! Fy bubblan! Regn, hagel och snö och helst i kombination med snöblandat och kastvindar. Dra mig baklänges vad jag inte tycker om vårvintern i Washington. Lördagens löpäventur slutade med att jag gav upp efter 15 km och begav mig hemåt och gjorde avslutande ca 17 km inomhus. Eller något sådant. Löpbandet slutade räkna både kilometer och fart och livet blev något östeuropeiskt. Efter en och en halv timme i ösregn var jag redo att kasta in handuken och välja en ny sport. Planen i huvudet var curling eller bowling ett tag men övergick sedan till cricket, det spelas väl ändå alltid i torrt och varm väder med svalkande lemonad i handen och med vackra vita kläder och inte droppande svarta i lycra. Jag kom hem trots att jag var tveksam ganska länge. Bilarna saktade in längs vägkanten och kollade om den medelålders kvinnan faktiskt inte hade frusit fast längs trottoarkanten. Handskarna droppade och var stela, håret hade frusit i stripor och näsan droppade likt en lemur i Kiruna. Fy för sjutton vad eländigt. Överjävligt. Benen var röda av kyla och fingrarna blå. Vattnet i ryggsäcken hade nästan frusit. Ja, jag hade ryggsäck på mig. Präktigt! Jag hade ju planerat en nätt utflykt på 3,5 timme och var rädd att jag skulle svälta ihjäl. 100 minuter senare klev jag in i duschen och svor åt mig själv och tittade undrade på personen i spegeln hur det var möjligt att det var en bra ide att anmäla sig till ett nytt maraton. Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv och det ska bli spännande att se om jag bestämmer mig för att fullfölja. Jag gissar att det är detta som kallas bakslag. Gå in i väggen. Men suck it up buttercup! Vem vill sumpa… 1000kr? Men jag klarar nästan inte av att springa 100% av mina löprundor i regn!

Maken har farit till andra sidan jordklotet och vi andra försöker få livet att gå ihop. Enligt tradition åt vi middag framför tvn, sorgligt men sant. Jag blir en helt omöjlig och hopplös förälder när andra hälften är borta. Läsk, jamenvisst. Det är inte måndag så ofta. Ahlgrens bilar, jojo, lördag hela veckan. Totalt förfall. Det är antagligen för att övriga tider går enligt tysk tidtabell. Missar jag en körning med 5 minuter spricker schemat. För att inte tala om maten. Råkar det bli pasta som ska koka 12 minuter i stället för 8 faller hela schemat. Det är nästan värt att äta rosa kyckling så att vi hinner till nästa träning. Här är vi spontana. Ibland kan man undra vad sjutton vi håller på med. Träningar och matcher… njutbart nästan jämt. Matsäck och vattenflaskor, fikapengar och smskontakt, sömnlöshet och utmattning, läxor och njutläsning… Tonåren är underbara. Hjärnorna behöver mer sömn än någonsin, tiden går fortare än den någonsin har gjort… Imorgon ska jag roa mig vilket var planerat sedan månader tillbaka. Det blev lite svettigt när Brjann oplanerat flög iväg. Men skam den som ger sig. Nu har vi inte mindre än 5 olika chaufförer inblandade för att jag ska gå på musical… och jag är otroligt tacksam för goda vänner som ställer upp.

För att njuta lite extra av vardagen bakade vi en marsipantårta till söndagsmiddagen och har efter det jobbat hårt på att inget ska gå till spillo. Vad kan jag säga… vi har gjort ett bra jobb. Glutenfri och god, gräddig så kranskärlen krullar sig av bara tanken att skeden ska närma sig gommen. Härligt gott! För de som har lite svårt med grädden… alla här hemma säger att det är värt en kväll av uppstötningar och illamående.

Jag vet i alla fall att jag betedde mig som en stor idiot idag. Måndag, full klass på gymmet. Jag brukar ha 5-8 kompisar i samma klass. Idag var det en konstig dag. Flera hade sjuka barn, förkylningar och min andra hälft hade ett dött batteri i bilen. (Hade jag bara vetat hade jag hämtat upp henne.) I klassen vara bara ytliga bekanta och två riktiga kompisar. Bakom oss var det två kvinnor i sina bästa år som tydligen hade ett oerhört stort behov av att samtala högt. Efter 35 minuter fick jag nog och bad dem bokstavligen hålla käften. Eller som jag sa, Hey cupcakes, if you both are talking you are not working hard enough, shut the #”&% up! Vad kan jag säga, stämningen blev något tryckt och de som känner mig skrattade hjärtligt. Jag ägnade de sista 25 minuterna åt att lyssna på musiken för det var i alla fall tyst.

Nu har även huset tystnat. Diskmaskinen skvalpar, tvättmaskinen snurrar kraftigt, torktumlaren brummar och Spotify hummar men barnen ligger utmattade med varsin Kindle mot nästippen. Och jag bjuder på hoppig springmusik innan rullgardinen dras ner…