Jag hade placerat en nektarin i lunchväskorna idag vilket gjorde att skoldagen slutade vid lunch för vissa. Läppar stora som de vore botoxinsprutade, kritvitt ansikte och något påverkad kropp gjorde att ännu ett samtal kom från skolans kontor straxt efter lunch. Fy bubblan vad vi är trötta på matallergier. Nu räcker det! Det finns nästan inget kvar över “säker “ mat. Oavsett hur illa det är varje gång så blir stressfaktorn stor. Bilen rullar inte tillräckligt snabbt, trafikljusen slår alltid om till rött, det sitter alltid en seg person i en skruttig Honda framför mig och håller en hastighet av 10 miles/h. Men det går ju alltid bra tillslut och sköterskan packar in EpiPennan i sin märkta förpackning och jag delar ut något mer lätt att svälja. Och sen infaller den stora sömnen, degigheten och soffliggandet. Nu ligger vi i soffan och tittar på ingenting, en repris, något vi sett förrut och väntar på att läpparna ska funka som vanligt och munnen ska sluta klia. Imorgon får det bli blåbär till efterrätt, igen, som alla dagar i veckan.