Efter ett par dagar brukar sömnen ha löst sig, kommit ifatt eller anpassat sig till landet man befinner sig i. Så verkar det inte vara i år. Jag har hamnat i en komalik zon där jag verkligen har problem med både sömn och vakenhet. Samma sak gäller för barnen. Mycket tidiga mornar och kvällar då vi verkligen försöker vara uppe men när vi sedan lägger oss så går det inte att sova. Jag är glad om jag får 4-5 timmars sömn varje dag. Redan nu har jag hunnit med ett par svenska böcker under småtimmarna.

Vi jobbar för fullt. Pappa har iklätt sig målarbyxor och är i full gång på övervåningen. Det spacklas, målas och tapetseras. Själv har jag inte kommit så långt. Jag befinner mig i källaren och försöker kasta, lägga i spara högar och funderar så det knakar var vi ska placera våra saker. Det var betydligt mer kvar på denna sidan Atlanten än vad jag hade räknat med. Saker, prylar, förmål, attiraljer… mycket sådant som man inte slänger för tanken var att vi var att det var sådant vi var lite rädda om så därför blev det kvar här. Och nu står jag här med yllefiltar, vinglas, böcker, skridskor, Jofa hjälmar, lärarmaterial, bebiskläder, fotoalbum och kopparkittlar. Jag fick ihop 7 sopsäckar på kort tid igår och jag hoppas att nattens vila gör att det blir minst lika många idag. Det var inte direkt roligt att komma tillbaka till huset. Mest av allt skulle vi vilja låsa dörren till huset och konservera allt till den dagen vi bestämmer oss för att flytta tillbaka till Uppsala. Men så fungerar det ju inte.

Barnen går i dvala, den dåliga sömnen gör att de fullkomligt kraschar utan förvarning. De har inte kommit ifatt men har kontakt med sina gamla kompisar och gör planer och träffas. Igår var de I huset ett par timmar och rensade igenom sina saker som vi lämnat för 4,5 år sedan. Inte roligt men nödvändigt. Tårar och elände. Och jag tror nog att det är ganska bra att vara med lite och se vad som slängs och vad som sparas. Och vi jobbar vidare och hoppas att vi ser slutet snart…