Det börjar närma sig jul och igår var det dags för SWEAs årliga julmiddag. Alltid lika trevligt! Kören tindrade ikapp med ljusen och långbordet var uppdukat med julmat. Jag fick äntligen kontakt med en kvinna som jag mailväxlat med som har släktingar som vi känner hemma i Uppsala. Riktigt kul! Nu ska vi försöka hålla lite kontakt i form av kaffeträffar. Jag skulle tro att det skiljer närmare 40 år mellan oss. Det är en brokig skara kvinnor som träffas på samma plats varje år. Många historier och mycket skratt.

Klockan ringde straxt efter 5. Onödigt kan man tycka men det är ju livsnödvändigt att klämma in några timmar på ett berg innan julen. Till jul flyttar Anna och då blir vi bara tre och jag kommer känna mig oändligt ensam. Men idag var vi fyra som vanligt, plus hunden Duma som dagen till ära hade fått en röd jacka. Det är alltid lite tyst i bilen när vi åker mot utvalt mål. Alla sippar på sitt medhavda te och lamporna lyser och speglar sig i Lake Sammamish. Idag var det Tiger Mt som var målet och det var mer än kolsvart när vi kom fram. Mörka bilar står parkerade på parkeringen och vi kör fram och väntar in vår fjärde springare som kommer från västra Seattle. När vi sitter där kommer en annan bil och parkerar. Ut hoppar en man utan lampa och han försvinner in i mörkret bland bergslejon och björnar. Efter några minuter är vi på väg in i mörkret och vi kommer direkt fel och får vända efter någon kilometer. Det blir mycket klättring idag, det går rakt uppför och vi flåsar på rad. Efter en timme har vi tappat gnistan en aning men då möts vi av snö som dalar ner från himlen och några minuter senare springer vi på ett vitt berg och det börjar kännas aningen kyligt. Vi styrde fel igen men hakade på en annan stig. Kartan åker fram och tillbaka, upp och ner, och nu är vi på rätt spår. Något rör sig och vi ser två svansar fladdra förbi men denna gången visade det sig vara två hundar med en husse som kom springande efter. Efter två timmar uppför kommer belöningen i form av nedförsbacke. Nu går det nedför och det gör ont, knäna knakar och träningsvärken från tidigare i veckan när vi klättrade uppför Mt Si gör sig påmind vid rumptrakten. Och när vi kommer fram till bilen känner jag mig aningen snopen, är det slut nu?

Två andra i familjen tog den andra bilen och for ner mot Tacoma för att klättra samtidigt som jag drog till berget. Stortävling idag och här hemma håller vi tummarna. Uppladdningen har väl inte varit den bästa, klättraren har varit hemma med förkylning hela veckan. Det är bara att bita ihop och försöka andas genom den täppta näsan.